Midvintermåndag

Jag vaknar av ren tur, signalen är ytterst dämpad och jag snarare känner vibrationerna än hör ljudet genom öronpropparna. Natten har varit orolig efter åtskilliga mardrömmar med långa vakperioder. I den senaste drömmen befann jag mig i hårt strukturerat kaos, hänvisad till någon annans liv och till att behöva be om hjälp för allt, från minsta detalj som ingredienser till morgongröten till privatekonomin. Jag återupplevde känslor av sådant som jag har gått igenom i mitt tidigare liv, som maktlöshet, hjälplöshet och oförmågan att göra mig själv synlig. Att inte hitta ro i sitt eget hem, vara platslös. Pressen av andras önskemål, andras viljor, andras val och andras strukturer materialiserades i drömmen i formen av ett enormt, vitt och hårt upplyst kök där jag var omgiven av högt staplade flyttkartonger. Köket var den yta jag var hänvisad till men som någon annan hade arrangerat och inget jag letade efter gick att finna, havreflingorna skulle repas från kvistar och vattnet i kranen rann inte. På spisen stod färgpytsar och möblerna var inplastade. Jag hade bråttom till arbetet och insåg att jag skulle bli sen eftersom jag ännu inte hade hittat kläderna eller hårborsten, gummibandet, sminket eller tandborsten. Min sambo samtalade med en hantverkare och jag fick inte gehör, sprang runt och försökte få till stånd något som liknade ett liv och jag kände hur förståndet började ge vika. Tårar av uppgivenhet, vanmakt, oförstånd, litenhet och tyst förtryck, att inte lyssnas på, inte synas, inte förstås eller tas på allvar.

Jag förmodar att jag smälte tankarna från telefonsamtalet jag hade med en vän innan läggdags och sådant jag upplevt under helgen. Gamla spöken som väckts till liv och som hjärnan nu bearbetade till insikten att mitt liv till stor del har bestått i att vara andra till lags, att ta order, utföra tjänster och ändå ständigt känna mig otillräcklig. Sedan mycket liten har jag fått vara vuxnare än min förmåga. Som storasyster, och dotter till en dödssjuk pappa och en ung mamma var jag hänvisad till andras behov - vad jag själv ville var det egentligen aldrig någon som frågade. Läxorna ordnade jag själv, kontakten med överförmyndarmyndigheten och banken med, då jag flyttade till Paris var det jag som fixade med notarius publicus och passmyndigheterna för arbetsvisum, efter att ha sett vad min väninnas mamma hjälpte henne med. De sommarjobb jag haft har jag själv ordnat. Universitetet med bostadsköer och formalia fixade jag själv. Mamma noterade inte att jag hade en examen i konstvetenskap förrän det stod att läsa i auktionskatalogerna, det var åtskilliga år senare. När jag senast pratade med henne fick jag höra att jag allltid är så negativ och att hon inte kunde hjälpa mig med mina bekymmer. Det var två dagar efter rättegången. Jag tackade för mig och lade lugnt på luren och har inte ringt upp sedan dess. Flickor ska inte tänka så mycket. Snart är det jul.

Jag är dålig på att be om hjälp, jag vet inte hur man gör. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad jag gillar. Vet inte vad jag behöver. Det enda jag vet är vad jag har och även om det inte är mycket så är det tösens och mitt. En gör så gott en kan. Efter frukostrutinerna, samtalen vid gröten vid brasan och med flera tända ljus känns natten avlägsen igen. Somliga morgnar känns det bättre att vakna än andra.

Julfilmen - Anders F Rönnblom