Under lunchpromenaden (som blev en eftermiddagspromenad) gick jag som vanligt en runda i kvarteret. Mitt kvarter ser litet olika ut och skiftar karaktär beroende på vilken väg jag väljer. Rönne å dalgång, samhället med gårdarna, skogspartier med mest granplantage, gölen med en förhoppning om att se något kul, samhället och de avstyckade gårdarna, förbi ängarna och hagarna, torpen och fritidshusen, nyplantaget av gran och lärk vid Bolmenkorridoren, förbi grannarnas fågelbord och hem tar ca 2,5 timme. Vackrast idag var koltrastens sång, han satt i en ek och sjöng över byns skraltigaste hem. En vacker bild av vad som kunde bli en fin text till arbetet, om det inte vore för att den bilden motsäger alla förväntningar som ställs på mitt uppdrag. Säljande, absolut inte fattigdom eller slitage, inga ödetorp eller utslagna stackare heller. Jag är litet trött på att skriva positivt just nu. Ser världen med andra ögonpar. Landet och de som bor här är en plats som har kastats ut med diskvattnet. Potentialen är försumlig. Vem bryr sig om en koltrast som sjunger åt den som orkar lyssna, den som har tid, den som inte gör annat.
Just nu tycker jag att saker går litet för fort, och jag förstår hur det är att bli gammal och plötsligt se alla nyheter och innovativa förslag på förbättring snackas över huvudet. När erfarenhet (here we go again) inte beaktas, eftersom det kommer från fel håll och det ska kosta för att märkas. In med konsulterna, ba. Det är då jag tycker att de får stångas bäst de vill, jag bryr mig men orkar inte bråka mer. Går mina promenader, lyssnar på de fåglar jag kan, och så får det vara bra med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar