Om skillnader, och behovet av dem

Går det att klä sig neutralt? En företagsledare annonserar hur viktigt det är för företaget att ge trygghet åt sina anställda och poängterar särskilt, att det är för att undvika konflikter som ledningen måste kunna neka personal religiösa symboler. Symboler går att rangordna, det finns en outtalad hierarkisk stege i allt vi klär oss, och som vi alla vet är symboler till för att kommunicera tillhörighet. Företagaren menar att A priori är du anställd och A posteriori är du individ, och säger implicit att konflikter påverkar företagets lönsamhet. Denna nyliberala idé grundar sig i underkastelse och överordning och fungerar på kort sikt. Med tiden blir uniformer omoderna och styrelseformerna åldras, symboliken i dem förändras, men detta bryr sig inte marknaden om. Den allmänkritiske å andra sidan, drar förbud av symboler in i en framtida föreställningsvärld och vill med utopiska ideal ändra på hur vi tänker, långsiktigt. Här ligger tanken farligt nära socialdarwinismen, som menar att det är idéer som styr människan in i "det enda rätta samhället". Å ena sidan en osynlig ekonomisk hand, å andra sidan en stark näve, inte sällan knuten. Vad är rätt?

"För hundra år sedan" löstes frågan om tillhörighet genom att förenkla och reducera, det kallas även modernism. Man tar en manlig kropp och en anpassad uniform, kallar det som uniformen utför för objektivt och saken var biff. Med tiden växer samhällena upp och blir alltmer diversifierade, nya behov av förståelse uppstår, inte minst från de grupper som skulle ta uniformstjänsten i anspråk, som konsumenter och producenter. När problemen kring tillhörighet övergick i fysiska schismer (revolutioner eller revolter) blev behoven snart krav, målsättningar, och politiska ställningstaganden. "För hundra år sedan" såg samhället kanske annorlunda ut, men bara på ytan. Betänker man anledningen till uniformerna och den enkönade kroppen, och vänder blicken ut mot det hav av människor som varit beroende av denna maktordning, går det att se liknande skillnader även idag. Från den uniformerade kroppens blickfält reser sig alla de övriga; arbetare, bönder, tjänstehjon, invandrare, tonåringar, barn, hemlösa, utslagna, funktionshindrade, slitvargar, slöfockar, arbetslösa, studenter, konstnärer, rojalister, egendomslösa och privilegierade, detta myller av olikhet som faktiskt alltid har utgjort samhället i stort. Fattigdom, utanförskap, smuts och slit bär inget enhetligt märke, och för att kunna särskilja oss från rädslan att ingå i ett grått och anonymt myller skapar vi moden och trender, märkeskläder, uniformer, folkdräkter och slöjor. Detta kallas för kulturell konstruktion och innebär att människor går samman och särskiljer sig av en orsak, vilket beror på att det finns ett behov av synlig och tolkningsbar tillhörighet. Vi gillar och hatar symboler i lika mån, helt beroende på var vi står i förhållande till uttolkningen.

För att kunna förstå varför vi ser på problem kring tillhörighet som problematiska är det klokt att se på paralleller som har uppstått i olika tid och rum. Genom att granska hur vissa fenomen uppstår kan vi lära oss varför konflikter uppstår. Kanske bör vi titta mer på orsakerna till varför känslan av ojämlikhet eller utanförskap finns? "För hundra år sedan", får vi genom en marxistisk analys veta, ville makten stävja en grå massa som plötsligt gjorde sig hörd och organiserad. De båda utmålas i skrift som två stridande monolitiska motparter. Texter författades av såväl kritiska som okritiska individer som båda såg att denna motsättning var motorn i det ekonomiska systemet, ett system som behövde olikheterna för att existera. För att sälja en vara krävs ett behov som skall fylla en idé om ett bättre liv - och det bättre livet måste verka ouppnåeligt för att behovet skall kvarstå och hjulen rulla. Om vi idag tog konsekvensen av ett hundraårigt och omodernt system som har skapat vårt samhälles konventioner och viljor vore vi en bra bit på väg till förståelse. Ju större konkurrens, dess större konflikter, det är inbyggt i systemet. Detta är själva pudelns kärna. Konsumtionsmönstret kring tillhörighet uppstår när inkomstskillnaderna är stora, och avståndet till målet är ouppnåeligt. Det är när begäret väcks som behovet att konsumera uppstår, inte tvärtom. En part skall konsumera och producera, den andra ska reglera värdet, det gäller bara att inte låtsas om att den osynliga handen som styr marknaden är fullt synlig för att detta ska fungera. För när handen är synlig skapas antitrender utanför marknadens kontroll. Religiösa symboler kan ta över ett behov av särskiljning som konsumtionen tidigare dikterade. Slöja och dok är ibland ett billigt och alternativt sätt att visa tillhörighet, ungefär som klosterordnarna var under medeltiden.

Fattigdom utrotas inte genom att spä på ojämlikheter, och tillit och respekt lärs ut av den som äger makten. Idag är ordet fattigdom så stigmatiserat att våra makthavare väljer att ikläda uttrycket med andra ting, andra symboler, tagna ur sitt sammanhang. Fattigdom och underkastelse har i en nyliberal tid blivit detsamma, något individen har valt på egen hand och därför kan beskyllas för. I mina öron och ögon är det en skrämmande likhet med den koloniala struktur som byggde upp samhället "för hundra år sedan". Samtidigt är jag optimist, och vet att likt pendelns rörelser kommer avståndet till ytterligheterna med tiden att minska. Schismerna och ojämlikheterna avklingar, det är en naturlag. Frågan är om jag kommer att uppleva det, eller min dotter.

Och svaret på frågan är nej. En klädedräkt kan aldrig vara neutral eftersom vi vill skilja oss åt, eller förena oss genom klädseln. Problemet med olika stilar ligger i uppsåt och hur vi ser på varandra. Schismer uppstår när klädedräkten upplevs som ett hot, och då gäller det att jämna ut skillnaderna och anledningen till varför vi ser varandra som hotbilder. Ekonomi, tillgänglighet, avstånd och klass avgör hur dräktens symbolik ser ut, och när klyftorna vidgas blir det svårare för motstående parter att tolka varandras val. Med avståndet ökar missförstånden och rädslan. Om jag vore i företagsledarens kläder skulle jag välkomna en uniform, fast med möjligheten att bära passande huvudduk som ett tillval. På så vis har jag visat respekt för min personal och minskat aggressionerna genom en successiv tillvänjning hos omgivningen. Rom byggdes inte heller på en dag.

Tony Joe White - Willie And Laura Mae Jones