Aftonland

Från Geunja och Lill-Tjulträsket mot Givnjuovárdduo, till vänster reser sig Vuomatjåhkka (2011)

 Jag är humanist, och jag älskar människor. Vid tidigare anföranden har jag ibland beskrivit en misströstan på mänskligheten, men då har det handlat om en samhällskritisk hållning och inte en beskrivning av människor av kött och blod. När jag njuter av en bok, en film eller av konst, då är det när berättarens förundran, respekt och nyfikenhet sipprar igenom och visar mig en magisk värld skapt med verktyg som bara en älskande individ kan hålla i sin hand. Boken om Vindelfjällen som jag just har avslutat var ett exempel på en sådan berättelse. Kärleken för naturen beskrivs både kunnigt och sanslöst vackert, men kanske ändå att det är i den respektfulla beskrivningen av människorna som lever och har levt runt trakten, och en kultur som jag själv har haft ynnesten att uppleva för tio år sedan, som gör att jag ser fram emot att läsa om den igen. Hans Nyström guidar läsaren genom Vindelfjällen med bred och djup kunskap inom såväl geologi, ornitologi och historia, men berättelsens låga brinner som vackrast när han med full respekt och vördnad för det han ser närmar sig naturvetenskapen ödmjukt som den historiker han är, och klär upplevelserna med humanistens ord. Djuren lever i egen rätt, bergen och väderomslagen med, och i naturbeskrivningarna och genom upplevelserna förklarar han så, utöver sin djupa fascination för trakten, särskilt sin långa kärlek till hustrun Bodil, ornitologen och forskaren som även står för nästan alla bilderna i boken. Det är när han visar sig som en undergiven och ömsint, och på samma gång stolt som en brushanetupp och förälskad pojke, som jag blir riktigt tagen.

Utsikten över Mársevággie fågelskyddsområde under en ritt på Kungsleden mot Norska gränsen (2011)

Uje Brandelius är en annan berättare som jag håller högt, och i den nya filmen om hans liv med parkinson är det just i sprickorna mellan berättandet som hela filmen lyser upp. När han undviker att berätta för sin kvinna och närmsta omgivning, och istället hittar på alla möjliga ursäkter som till och med får honom att framstå som en skitstövel, är det för att skydda alla från sjukdomen - kanske främst sig själv. Rädslan han känner för att visa den lille, ynklige och svage pojke han är innerst inne, är så vansinnigt mänskligt och vackert beskrivet att man kan dö, och samarbetet med Schyffert är en fullträff. Filmen Spring Uje Spring går just nu att se på Play.

När det är natt känner jag att du andas mot min hals
När det är natt känner jag att inget är viktigt alls
Dagen är tid för oro och strid men natten viskar ömt mitt namn
När det är natt känner jag att natten tar mig i famn
När det är natt känner jag att du vilar mot min arm
När det är natt känner jag att natten är stor och varm
Dagens bekymmer flyr när det skymmer natten behöver inga svar
När det är natt hoppas jag att natten dröjer sig kvar. 

Det verkar så enkelt, men hur svårt är det inte att med enkla ord beskriva det som man vill få sagt. Uje är en mästare på att skapa vardagsmagi. 

Nolavan och Gautsträsk samt Vindelälven vid Ammarnäs (2011)

Att älska människor är en självklarhet för en humanist, vi ägnar oss oavlåtet åt att försöka förstå de vägar psyket, hantverket, eller livsmålen tar hos både levande och sedan länge döda. Likt Hans Nyström och Uje Brandelius behöver vi kanske bädda in och dölja vår slöeggade humanistiska vetenskap bakom mer hårdvässade fakta för att bli förstådda och få gehör på bredare front, och nog är det som så, att det är först när de två olika världarna krockar och flätas samman som kunskap blir riktigt hänförande vacker och njutbar.

En prickig sommar, Ammarnäs och Vindelälven (2011)

 

Down In The Country - Israel Nash