Koltrasten har ännu inte börjat sjunga i skogen, det är skönt att våren vaknar långsamt så att jag hinner med. Lindhäcken är tuktad och grenarna ligger flätade under kronorna, tranornas sång hörs med allt kortare intervall och solen öppnar snödropparna. Vart tog rödhakarna vägen, jag spanar förgäves men distraheras av en sånglärka och glömmer för en stund bort att oroas. Vandring i närmark ger mig så mycket av det goda livet, jag vet inte hur jag ska kunna tacka. Just nu glittrar det av hundratals tofsvipevingar över Rönne å, och med tvära kast och girar flyr de undan havsörnens ladugårdsdörr-skugga och knivskarpa blick. Stannar till och pratar litet med damen som har byns stadigaste fågelbord, vi pratar fåglar och sådant vi har gemensamt. Hon tömmer brevlådan som är full efter varannandagsutdelningen och lunkar sedan in i stugvärmen. Här ligger solen i skugga under höga trädkronor och det är ganska bitigt från Rönneådalens bris idag. Själv tar jag turen in mot vulkanen, traskar med vana steg och stannar till ibland för att lyssna på fåglar eller titta på mossa. Ingen brandkronad kungsfågel, men väl alla fyra hackspettarna! Det är först när jag lagt mig ned i fjolårsgräset bland grenskuggorna av en gammal apel som jag hör dubbeltrastens försynta sång. Sången lyfter genom skogen, uppför slänten, och sprider sig genom hela kroppen och får mig på fötter igen. Med fjolårets grässtrån på ryggen, och solen i ögonen, följer melodin med upp på Jällabjers topp. Nu flaggar hasseln i gult och rött och naturens längtan har vaknat. Våren är verkligen här.
Luis Alberto Spinetta - Barro tal vez
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar