Det är något motsägelsefullt med att ha mycket tid för sig själv. Själv har jag aldrig haft så mycket utrymme för att skapa som nu, jag skriver mycket på bloggen men det är mer för att bevisa för mig själv att jag finns än för att skapa något banbrytande eller gudomligt. Verkshöjden har sänkts i takt med att tiden har expanderat, jag ser det inte bara på mina egna texter utan på det mesta som skapas för konsumtion idag. Om jag skulle fundera ut en anledning är det för att jag saknar anledning, det finns inget att spegla sig i och ingen respons. Det gudomliga uteblir när samtalet är enväga.
Konst och kulturyttringar är ett sätt att nå insikter som är svåra att nå på annat vis. Genom att tillåta oss att vara fria i tanke och handling kan vi yttra sådant som vi först inte reflekterar över förrän det är sagt. Just den nerven är svår att nå utan oregelbundenheter. Frihet. Ja, så fri man kan vara i handling, för varje moment vi utför något har vi distanserat oss från tanken. Handens rörelsemönster är begränsad av motoriken, och dessförinnan av logiken och intelligensen, för att inte glömma eftertanken, den kranka blekhet som förstör och undanröjer minsta spår av esprit. Det är svårt att vara ärlig känslan när man skriver, det är så lätt att glömma bort sig för allt som distraherar, och jag beundrar de författare som orkar hålla kvar självförtroendet hela vägen. Kanske att det krävs en bra förläggare som pushar på, eller en god andra hälft som gör det. I vilket fall är det inte märkligt att många konstnärer tagit sin undanflykt i centralstimulerande extrakt, det är så mycket enklare att slippa hantera sina begränsningar med en ursäkt.
Under städningen av bokhyllorna för några veckor sedan fann jag minnesboken över min dotters första år. I den hade jag noggrant plitat ner alla data som krävdes av den förtryckta upplagan, ganska sinnesslött och humorfritt kan man först tycka, men läsningen slungade mig tillbaka till den tid när jag var nyförlöst och nybörjare och fruktansvärt rädd för att misslyckas. Det fanns egentligen ingen annan än jag själv som kunde axla ansvaret, det hade jag förstått sedan länge, inte heller någon manual eller skyddsnät, ingen att fråga eller beklaga sig för och ja, jag var livrädd. Allt det syns i den torftiga texten, där jag helt utplånat mig själv för att slippa bli granskad och sedd som den vettskrämda person jag faktiskt var då, till en början. Sen tänker jag på alla andra mammor före mig, på min egen mamma som fick mig i ett nytt land, en ny kultur, med ett okänt språk utan egna vänner och en svartsjuk svärmor och ganska elak svärfarsmor på samma ort. Jag tänker på min mormor, på hur hon håller sitt första barn i famnen under en bombattack och plötsligt ser hur det lilla lockiga huvudet färgas rött av blodet som tränger ut från näsa och öron efter tryckvågen. Hur överlever man något sådant, skaffar man en ny bebis i förhoppning om att glömma, blir man övertygad om hur viktigt det är att gå vidare? Vad händer med dig om du ärver nästan samma namn som din döda syster? I boken om min egen dotters första år finns även foton på oss, tagna vid tidpunkter som vi tyckte var viktiga då. I själva verket var dopet, födseln, den första picknicken och amningen kravfulla och ganska jobbiga, och de verkligt fina momenten hade vi varken tid eller lust att plocka fram kameran. De minnena behöver berättas, med egna ord och utan manual. En historia utan förtryckta rader.
Jag har en historia som behöver berättas, den har levt med mig sedan jag var mycket liten och har växt i takt med livet, och har nu blivit så komplex och invecklad att jag är rädd att den nu har blivit mig övermäktig. Att begränsa mig vore synd, jag vill inte skada berättelsen genom att stycka upp den i delar för profitens skull, det vore som att sälja min själ. Jag säljer hellre inget alls, vilket är den enklaste utvägen. Att inte göra något alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar