Marsväder, corona, plötsliga lågtryck, oförutsedda utgifter och osäkra arbetsförhållanden. Livet, hur gör man. De senaste tio åren har allt accelererat, till skillnad från vad pensionsprognoserna lär ut har många liv gått från någorlunda säkert till osäkert och jag tror inte att jag är ensam i att tänka så. Läste idag om hur människor vägras hjälp hos socialtjänsten om de inte har hamnat hos kronofogdemyndigheten först. Du ska ner i botten för att kvala in. Kom inte och säg att människor i behovssituation luras, jag vet att det inte är så. Det är en seglivad och omtyckt myt för att bibehålla den lilla kontrollen man har över sitt ynkliga liv, valen man har gjort som sedan har visat sig bli en återvändsgränd med lån, amorteringar och taskig dygnsrytm. Bitterheten som sätter spår genom avund och missunnsamhet. Den som sitter fast i sitt tillkämpade ekorrhjul vägrar förstås erkänna det, och ser ner på människor med oflyt. Kallar dem saker, trycker ner dem när de visar sig. Vi, som hade ett fungerade trygghetssystem, tillit till politiker, goda relationer till cheferna. För femtio år sedan var en tid då du, din chef och företagets VD kunde bo i en villa i samma kvarter. Idag är det gated communities, järngrindar, vaktkurer och drönare istället. Avståndet mellan inkomsterna är så stora, och skillnaderna mellan boendena så markanta att det inte längre går att jämföra. Därför hackas det på den som ligger närmast i hackskalan nedåt. Rädslan för att själv hamna där.
Jag avskyr samhället som det har utvecklat sig sedan 1980, hatar att inte få gå på museum, lyssna på musik eller ta ett glas öl ihop med okända, på att arenorna för subversivt snack och handling ligger öde och för att vi är hänvisade till Zoom och Google Analytics. Jag är verkligen trött.
I Hate The White Man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar