Sedan jag hämtade tösen i fredags fram tills jag lämnade henne på tåget i eftermiddag tror jag inte att vi har varit tysta mer än när vi har sovit. Det är mycket som måste gås igenom och tas igen efter två månader och jag minns inte senast jag skrattade så mycket som jag har gjort under helgen. Vilken urkraft skratt är som både slätar ut gamla rynkor och sätter nya veck.
Att vara mamma till en dotter är något som vanligen beskrivs som ett konfliktfullt minfält, men som jag har skrivit förut tror jag att en sådan beskrivning mer beror på förväntan och krav, än tillit och respekt. Ser man på sin dotter som en ägodel och något som måste böjas in i en kuvad relation, då blir det förstås fel. Möjligen att vi båda har haft "större tur med stjärnorna" än mången annan i en mor-dotter-relation, men jag vet också att jag alltid har givit henne såväl utrymme som tid och aldrig hymlat med hur jag mår eller tänker, och i takt med att hon har vuxit upp har detta gradvis blivit ömsesidigt och självklart. Vi känner och respekterar varandra för mycket för att förolämpa varandras intelligens, så är det bara. Det är skönt att slippa dra i samtalstrådar som riskerar att brista, och istället kan vi skämta om allt, verkligen om vad som helst - här finns det inga heliga kor.
Relationer ser förstås olika ut, bara ordet relation döljer en mängd olika känslor. Jag tror, utan att behöva vara otrevlig mot en viss känd dramatiker, salig i åminnelse, att orsaken till att större delen av min generation skruvar sig vid tanken på relationer är på grund av vad han och hans gelikar har skrivit. Om vi istället avdramatiserar, och ser på relationer som det osynliga kraftfält som uppstår mellan två eller flera människor. Jag menar inte new ageiga energiflöden, som något som kan tas bort och läggas till, vilket ju är helt ovetenskapligt och ologiskt men helt i överensstämmelse med tramset i övrigt. Nej, kraftfält är i min mening de känslor som uppstår i samma ögonblick ett möte sker, som helt oundvikligt laddar oss, och ger livet en riktning. Coronapandemin är ett underbart exempel på vad som sker när vi människor inte får mötas och använda våra kompassnålar. Vi hittar i desperation på alla möjliga sätt att kringgå reglerna och fyller plötsligt tidigare oglamorösa sysslor, som att stå i matkö eller gå ut med hunden, med djup och mening. Aldrig förr har väl skafferierna varit lika välfyllda eller hundarna lika många och vältränade som idag, och blickar, gester och flydda ord har väl inte varit mer känslomässigt laddade sedan Coleridge eller Lord Byrons dagar. Jag anar i horisonten ett skummande hav av berättelser kring civil olydnad och laddade möten, en tsunami av känslor som tornar upp och bara väntar på att skölja över oss och dra med oss ner i romantikens djupaste mörker. Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar