Morgonsol

 Sedan ett par dagar har det varit molnfritt och solsken och påföljande kalla nätter. Solen skiner in genom en glipa i gardinen kl 06.16 och när jag stiger upp är huset redo för en dust med kaminen. Nio minusgrader ute och 15° inne är egentligen en perfekt temperatur att vakna till. Hönsen har blivit litet mer sociala igen och möter mig på rampen när jag lämnar ut morgonens vattenranson, jag har lärt mig att kallvatten inte fryser lika fort som varmt. Vatten är ett mystiskt ting. Nu sjunger skogsduvan och gröngölingen ropar från G skogar i norr, från trädgården sjunger en talgoxe och sedan igår hörs en trädlärka igen. Omgivningarna runt torpet har visserligen förändrats, men utöver hygget av den stora skogen på andra sidan Rönne och granplantagen ser det fortfarande ganska mycket ut som det har gjort under två sekel; detta småkuperade mosaiklandskap som präglas av ett lätt kuperat och fuktigt landskap format av spridda gårdar och stengärden, skogsbryn som hålls efter och buskage som tuktas. Stenigt och risigt med mindre öppna fält, och exakt så som jag och lärkorna vill ha det, och rovfåglarna såklart. Uppe på en av lärkarna vid det lilla tillflödet sitter det en duvhök och skular med den tydliga profilen och den smala stjärten. Efter min och katternas frukost tar jag på mig ylletröjan och vandrar ut till lillstugan för att borsta tänderna, jag tar med mig tandborsten ut på farstutrappen och den friska luften. Solen har stigit och lyser nu över hela norrskogen, bara A sänka badar ännu i mörker. Duvhöken har gett sig iväg, ett par grågäss flyger över oss och uppe på det solbelysta grå eternittaket sitter det en koltrast och spanar, hans gula näbb och ögonring lyser mot den svartglänsande kroppen. Det är som att han sitter och funderar medan han värmer sina små ben under kroppen. Ännu är det litet för kallt för att börja sjunga. 

Igår sattes två holkar upp för de svartvita och en rödhake visade sig med ett varnande tjatter, nu börjar tisdagen.

Jag läser Där Vindelfjällen tar vid, av Hans Nyström