Vedspisen är tänd, och i väntan på att diskvattnet ska bli hett läser jag igenom skörden av inlägg på nätet. I mitt ständigt pågående ordsamlande fastnar jag för Apophenia, som passar in i de tankar jag har kring jämförelser mellan mig och andra människors erfarenheter, idag. Människans medfödda förmågor har patologiserats och dissekerats långt före postmodernismen, det har varit ett led i kommunikationsprocessen sedan innan tryckpressens dagar att förstå och staka ut normalitet och dess motsatser, särskilt det sistnämnda. Jag ser för mitt inre öga hur flinka munkar transkriberar, drar paralleller, och förtydligar sådant som lockar till nyfiket bläddrande, genom illuminerade bilder sprungna ur en rik, inre värld. I marginalian frodas fantasifostrets underligheter. Vidunder krälar och sträcker sig odygdigt runt de stramt linjalraka textraderna, och misstag och plumpar förvandlas till blommor och insekter. Människan är ett kommunikativt under.
Vi älskar att känna igen oss och letar efter paralleller som ger oss stöd. Ibland kan stödet vara en käpphäst, ibland är det en lian. Behovet av stöd varierar, liksom trygghetsbehovet och viljan att se något vi inte vill, med livet. Ett öppet sinne mot världen vidgar vyerna, men släpper även in sotpartiklar. Så måste det vara, eftersom det är det svarta i ögat som ser.
Mamma ligger sedan en vecka inlagd för vård, och idag förflyttas hon till Lunds lasarett. I morgon har hon tid för operation. På kort tid har hon förvandlats framför mina ögon, men det hör ihop med åldrandet - både mitt och hennes. Jag läser, frenetiskt. För att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar