Denna helgen har jag missat ett tåg till Stockholm, och kommit både in och ut ur Sveriges Fort Knox [SVT] utan passerkort. På grund av förseningen blev den inplanerade filmvisningen flyttad till mitt i natten, därför kunde vi, glada i hågen, få bevittna hur huset ser ut utan övrig personal. Vi har stått och druckit kaffe ur personliga muggar vid personalautomaten och diskuterat filmstrategi och bildanalys med proffs i ett litet mysigt klippningsrum, beläget mellan Striptease och Vetenskapens Värld. Sen har jag åkt en hel del taxi och fått sova på två av mina gamla hoods; Liiidingön och Nacka, där jag har blivit skamligt ompysslad och fått skratta mig till magkramper ihop med riktigt kära vänner.
Trots missödet med det missade tåget hanns det med två viktiga möten, och det har druckits kaffe och ätits fikor och skrattats, igen. Och så har det känts igen, och diskuterats gamla bekanta, och pratats med, och påmints om sådant som bekräftar att världen verkligen är en väldigt liten plats - särskilt Stockholm. För oj du milde Jesus vad Storstan har spenderat skattemedel, och vilken växtvärk den staden måste ha! Sedan har det promenerats, mest runt Söder och runt slussen, och setts en stängd dörr till Storkyrkan i Gamla stan och ett par vidöppna ditos i Nationalmuseum. Där hann vi se en bråkdel av ett nyöppnat spektakulärt spektakel, och konstaterade att ledningen har lagt krutet på kronologisk pedagogik och snålat på antikvarisk metodik (Bu för Beckers plastfärg!).
Efter att Å tagit taxi tillbaka till Lidingö från trappan vid Nationalmuseum, promenerade jag tillbaka till slussen där jag tog bussen till födelsedagsfesten hos vännen i Järla sjö. Den resan var inte riktigt lika äventyrlig som bytet mellan Pågatågen och Snälltåget i Hässleholm, kan jag säga. Trots att Slussen idag ser ut som ett slagfält, var hållplatserna tydligt markerade och medpassagerarna lika välvilligt inställda på att åka rätt som jag.
Varför vi inte redan på pågatågsperrongen i Hässleholm fick veta att tåget mot Stockholm avgick direkt från samma perrong, är för mig ett under av usel kommunikation. Vi var tvungna att krångla oss upp via de smala och fullpackade trapporna, till gångtraversen över spåren, och eftersom rulltrapporna var under reparation och hissarna trasiga, fanns det inget alternativ. Där uppe kunde vi sålunda via skärmar utläsa att tåget mot Stockholm just hade avgått. Och eftersom biljetten var icke ombokningsbar, (Å hade velat spara kommunen en slant) fick vi snällt boka om. Tre timmar i Hässleholm istället för två på Thielska galleriet kändes verkligen surt, men Aguéliutställningen pågår ända till februari. Jag har nu flera än en god anledning att återvända. Inte minst för att jag vill se John Singer Sargent ordentligt, och så William Morris på Millesården förstås... men mest för att hinna träffa fler av mina fina gamla vänner och saknade gamla kollegor.
Summa summarum: tågresor är fina grejor, men planeringen kunde vara bättre - fast solen den sken över alltsammans, och idag är en alldeles ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar