Endowment-effect

We are Making a New World, Paul Nash 1918

Sex av tio ryggradsdjursarter är borta sedan 1970, än värre är det för sötvattenlevande organismer. De har minskat med 80% på samma tid, enligt en rapport från WWF. Orsaken är mänsklig massexploatering, radikalt minskande och helt försvunna habitat - och detta på grund av besinningslöst slöseri, vanskötsel, girighet och stockdumhet. Förstår inte makthavare att det är deras egen matta som rycks undan?

Sex av tio arter ryggradsdjur, och 80% av sötvattenlevande organismer är borta för alltid sedan 1970. Hur många arter har försvunnit som vi inte ens visste fanns... Min värld smulas sönder när jag tänker på vad som en gång varit. Vad ska jag säga till min dotter?

Jag är rädd för alarmism och undviker den oftast för att inte falla i trans. Läser om, läser igen, försöker hitta något nyanserat, men varje gång ställs jag inför fakta och det går inte att blunda längre. Många tecken tyder på att vi befinner oss i ett katastrofalt läge, liknande det vi stod inför för 100 år sedan. Fin de siècle-festen är över, nu gäller det att ta för sig innan det är försent. Resa, äta, dricka, skita, spy och trampa ner på det som går. Nu!-nu!-nu! är parollen. Sakta, men säkert förstör vi fundamentet för vår egen existens.

I Brasiliens val blev utfallet värre än i Amerika, åtminstone för alla människor som inte sitter med ekonomisk trygghet, eller är vita, män, och som struntar blankt i framtiden. Det är verkligen, verkligen deppigt. Men så finns det alltid det där "men" som får oss att rycka upp oss trots alla gråskalor. Menet som följer detta mänskliga mönster kallas överlevnadsinstinkt. Humorn blev aldrig bättre än under Berlinockupationen, eller roligare än med göteborgsdamernas fattiga värme, och britternas torra och väluppfostrade humor föddes också under krigsåren. När jag ser tillbaka till när mormor berättade om sin tid som ung under mellankrigsåren i Tyskland kan jag ännu se hennes glittrande blick, full av humor och insiktsfull mänsklighet, framför mig. Det var som om fattigdom och nöd tände något hos människan, något som länge hade varit släckt, en strimma av hopp och en förmåga att se det lustigaste i det svartaste. Es war eine Heile Zeit, sa hon ofta. En hel tid, trots allt. Kanske var det glömska, men den dagen vi har förlorat förmågan till humor är vi också förlorade, för alltid.

Och, undrar du nu, vad har rubriken med det hela att göra?
Jo, det är så enkelt som att det du känner till och äger, det värderar du högt, medan det du aldrig har känt av, undervärderar du, eller bortser från. Människor som sitter på höga hästar smutsar visserligen inte ner fötterna, men de har lång väg att falla. Och vill du veta vad jag tror? Jag tror att det är bristen på längtan som gör oss sjuka.

David Bowie - Queen Bitch, 1972

André Kertesz - Underwater swimmer