Landskrona Foto 2018

Marianne Maric

I år handlade fotofestivalen om människokroppen, och särskilt stor plats fick de marginaliserade existenser som aldrig fått posera framför modernismens svartvita objektiv, eller blivit bjudna till utställningarnas kurerade finrum. Det är tack vare den så kritiserade postmodernismen och post-postmodernismens tankar som så många nya och subalterna röster kunnat göra sig hörda. Just på grund av det överväldigande antalet verksamma fotografer har det gamla modernistiska objektivitetsanspråket genomskådats. Idag handlar därför berättandet om det enda möjliga i en omvärld bestående av en mångfald av röster; en subjektivt berättad historia. Paradoxen i detta är att ju fler som berättar, dess fler får möjlighet att känna igen sig.

Karoline Hjoth/Riita Ikonen

En liten nomenklatura superfotografer från 1800-talet fram till 1950-talet som visades på stadsmuseets utställning "A Way Away" fungerade därför utmärkt som bakgrund till utställningens övriga mångfald av berättelser. Världsresenären, voyeuren, vivören och drottning Victoria (!) visar privilegierat världen för de lika privilegierade ögon som en gång förväntades se dem. Det är ofta rörande, på gränsen till löjeväckande, i pretentionerna. Oavsett motivet är bilderna alltid lockande sköna och estetiska. Bilden på en död hundkropp hänger bredvid en svart person i adamsdräkt, på andra sidan om fotomodellen i prydligt stärkt klänning.

Rania Matar

På Landskronas vackra konsthall får jag följa med Rania Matar på en exkursion in i det hemliga flickrummet, och se transformella bildsviter på unga flickor på väg in i vuxenlivet, i främst Mellanöstern och USA. I sviten "Invisible Children" visas några av de bortglömda barnen i flyktinglägernas tillvaro, främst från Syrien. Det är starka bilder om psykets överlevnad i en begränsad tillvaro.

Rania Matar

Men bilderna på kvinnokroppen berättar inte enbart om allvaret kring det sexuella varat, utan även om den särskilda sortens humor som odlas i förtrycket. Stereotyper kring skönhetsideal och könsroller är då särskilt tacksamma träffpunkter.  I Marianne Maric's smått burleska men fantastiskt roliga bildsvit "Filles de l'est" (Ryska flickor) klänger kroppar hämningslöst på marmorskulpturer och offentliga platser och visar upp sina gladaste sidor. När vi kvinnor får prestera kultur, som allmänt ofta ses som kulturellt uppburet, idealiserat och förväntat, garvar vi gärna åt snille och smak. Med tanke på dagens mediadebatt faller denna typ av humor i särskilt god jord, och timingen är perfekt.

Marianne Maric

Årets festival präglades ändå främst av ett stort allvar. När vi avslutade turnén där vi började, vid Citadellet, möttes vi av Gideon Mendels filmer och foton av människor och mänskliga rester i extrema nödsituationer. Vi ställs inför kroppar som kämpar mot svårigheter och existenser och på något märkligt vis, trots att historierna är så väsensskilda och ibland utspelar sig långt från oss, eller kanske just därför, känner vi igen oss. Vi är alla, trots allt, ändå väldigt lika. Tillvaron, vår litenhet, sårbarhet och löjlighet blir på ett märkligt vis uppenbar i de mest hisnande och extrema historierna. Det finns en särskild skönhet i den upplevelsen.

Gideon Mendel

Utan modernismens krav på universalitet beskrivs olika förhållanden till kroppen och livet för oss. Den åldrade eller dödssjuka kroppen, flickkroppen, den fattiga kroppen, den stigmatiserade, den bortglömda. I klimatförändringarnas tidsålder krymper nationsgränserna, och inget borde vara viktigare än mänsklig interaktion och samarbete. Som alltid lämnade vi Landskronas fotofestival fulla av frågor, samtidigt djupt berörda och tillfredsställda. 

Gideon Mendel

Ian Matthews - Never Ending