Anarkroni

 När boken man just läst ut har gett alla svar på alla frågor som detta bloggande har ägnat sig åt, ja då kan man ju faktiskt vända blad och göra annat. Egentligen är bloggande en ganska trist sak, särskilt som de flesta i branschen ägnar sig åt publikfrieri och ivrigt räknande och sorterande av både inlägg och läsare. Låter jag bitter? Det är möjligt, men å andra sidan kunde jag också välja att sälja mig och mina inlägg och göra mig en hacka på dumheterna när jag ändå håller på. 

Nåja, svaret på gåtan jag fick genom att läsa en tjock bok skriven av en psykolog med ett särintresse för hjärnan och kognition var att vi bär på en kluvenhet som sitter inbyggd i hjärnan. Denna kluvenhet har skapat världen vi bebor och förvanskar - men det finns en poäng med att ena två olikheter. För vore det inte för att de två hjärnhalvorna har två diametrala synsätt så skulle vi inte kunna göra verkstad av drömmarna eller skapa kaos av ordning (och omvänt). Där den ena sidan är detaljfokuserad och tycker om ordning och reda, lagar och regler, gillar den andra helhet, att upptäcka nya ting, och att uppleva kroppen i sin naturliga omgivning. Den ena halvan är optimistisk, självsäker och vet att han alltid har rätt (riktigt arrogant om du frågar mig), medan den andra sidan är lätt pessimistiskt lagd, älskar det implicita, osäkra, flytande och intuitiva och bryr sig inte ett dyft om vad som är högt eller lågt. Ena sidan gillar tävlingar och är sig själv nog medan den andra är undflyende och låter ofta den andra dra det längsta strået och få sista ordet eftersom det där med tävlingar är helt obegripligt. 

När världen blir till sker det genom att ena hjärnhalvan tar in allt det upplevda som den sedan skickar över till kontoret på andra sidan. Där lär den sig sig att duktigt sortera, kategorisera och reducera alltsamman och jämför det uppsplittrade materialet med tidigare erfarenheter, men den kan dock inte själv komma på något nytt eftersom allt den vet hänger på sin andra hälfts förmågor. Sedan, när allt är arrangerat och ordnat, sänds det i bearbetat skick tillbaka till grannen igen för att dubbelcheckas med omvärlden och för en jämförelse med verkligheten så att inget har blivit förvanskat. Så fungerar en bra hjärna. Men sörru, sorry to say, ofta hänger något upp sig på vägen. Den där arrogante arrangören till vänsterhemisfär tycker sig nämligen vara fullt kapabel att klara biffen själv. I rationalitetens och snabbhetens tecken kan den sluta att sända tillbaka till sin andra hälft, och det är här som saker och ting blir riktigt tråkigt fyrkantiga. Man måste tyvärr säga som så, att när detta sker allt oftare då framstår det logiskt betecknande och perfekt arrangerade plötsligt som mer verkligt än det verkliga kaos som pågår runt omkring. Vi slutar helt enkelt att göra jämförelser med naturen och litar mer på tekniken och det rätlinjiga och förutsägbara som vänster hjärnhalva så duktigt arrangerat. Voilà.

Alla våra fantastiska färdigheter som finns för att förstå vår omvärld har då plötsligt reducerats till fragment. Plötsligt har världen blivit en spegelbild av den där förstockade och omnipotenta (sic!) hjärnhalvans ego och vi som individer har alltså gått från att vara delaktiga medlemmar i en fantastisk omvärld, till att bli expertisens duktiga fackidioter. Vi har helt enkelt lämnat ifrån oss möjligheten att bli överlevare till att vara självmordspiloter. Det är nämligen som så, att när den egna kroppen ses som smutsig, otillräcklig, svag och viljelös - om man jämför med den maskin eller stereotyp som den rationella hjärnhalvan har skapat - då uppstår alla möjliga sorters psykiska sjukdomar. Känslan av förlust eller alienation (för att låna ett bra men materialistiskt begrepp) uppstår, när allt vi gör bara är avbilder av ett perfekt något (för det finns väl inget riktigt nyhetsvärde i att skapa spindelvävsliknande textilier eller robotar som liknar hundar, eller konst som promptats genom en dator). Vad är då meningen med alltsamman, vari finns djupet?

Ja, och så kom vi till det det där med empati, ömhet och romantik som ju tillhör den högra halvans domäner. För hur skall detta få plats i en fullt ut rationell värld, annat än som garnityr på kommersens sliskiga tårta? Nä, bort med allt som heter känslor bara, in med kalkyler och säkerställda data så kommer nog allt att bli billigt och bra. 

I jämförelse mellan västvärlden och österlandet har det visat sig att det finns kulturella skillnader som går att härleda till hjärnans utveckling. Väst har en mycket högre grad av bias till den vänstra (rationella och kvantitativa) hjärnhalvans fördel, medan man i öst ännu har en god balans mellan de två sidorna. Det är dock en tidsfråga innan även den högra halvan blir anfäktad där också, och den gamla synen på en förandligad natur också blir en handelsvara, precis som vi har vant oss vid i väst.

Japp. Så var det med den saken. 

 

Ludwig van Beethoven - Stråkkvartett nr 8 e-Moll, Op 59:2. (molto adagio)

Johann Sebastian Bach - Goldbergvariationerna, BWV 988, Glenn Gould 1981

Kalas

darrgräs och ängsstarr

 Det är så stilla idag att inte ens asparna hörs. Inte ett moln på himlen som skvallrar om kommande väderlekar, inga arbetande maskiner i närheten, bara trädlärkan och en skata som varnar med sitt Ra-ta-ta. Kanske det är en av katterna som smyger någonstans i det höga gräset eller bland blommande kirskål, förhoppningsvis mätt och belåten av torrfodret och från bottenslurken på yoghurtburken. Nu står den tömd i solen och visar upp sitt turkiska ansikte, tio procent ska det vara och helst med jordgubbar från den lilla rabatten. En sotvingad fjäril med vita kanter fladdrar förbi och trädgårdssångaren kvillrar evighetslångt, det är nog bara svarthättan och den svartvita flugsnapparen som klarar av att bryta av och byta både takt och ton. Koltrasten förleds att leka med och nu sjunger hela trädgården. Tänker att sång och ljud kom före språket, långt innan orden eller de precisa uttryck som utelämnade allt som inte ansågs användbart, och långt före abstraktionerna och de kravfyllda mötena i den ekonomiska hierarkins följe. De första kända skriftspråken tillhörde byråkratin och lagerhållningen. Nej, det är genom dansen och rörelserna, sången och musiken, som det medfödda språket vindlar sig. Graciöst och komplext känns harmonierna genom hela kroppen och ut i huden, som värme. Sann energi. 

Runt rabatterna ligger små högar av sådant som inte fick växa där och gräset som rycktes bort i morse ligger och vilar på en av komposterna. Så sluter sig trädgårdscirkeln med ett sorterande och arrangerande i evighet, amen. Men härligt, det är det. På strecket hänger en fotsid tunika på tork efter morgonens daggvandringar, stövlarna sitter ännu på fötterna. Snart är det dags att ta av dem och för dagens första kaffetår. På vägen in i stugan fylls jaget med dofter av kaprifol, rosor, målarfärg och grönsåpa. Det är grönt, lummigt och friskt och alla sinnena har kalas.

 

jungfru marie nycklar från en av veckans många fina möten

Dando Shaft - An Evening With 

Elliott Randall - Randall´s Island 

 Out Of Focus - Wake Up 

 

Jag läser Om kärlek och andra demoner, av Gabriel García Márquez

Juni

 Jag tror att det var i februari som beslutet föll. Det kom som en annons om en tredagarsfestival i Stockholm under en tid när arbetet kändes tungt och framtiden trist, och jag förstod direkt att en resa bort från allt var en hemlig trotshandling och precis vad som krävdes för att jag skulle orka att hålla huvudet uppe ett par månader till. Men sedan kom mars. Och jag begravde min mamma. Och så kom april. Och jag begravde mig själv. Våren rann bort i ett töcken och vännerna som hörde av sig och gjorde saker ihop med mig för att pigga upp, minns jag inte mycket av. Maj kom, kall och uslig. Men så kom äntligen juni och med den den första öppningen med blå skyar. Dagarna flöt på, visserligen blandades de ihop, men härvan började sakta nystas upp, och så kom äntligen veckan inför resan. Jag bokade biljetter till tåget, hotellet med och ungefär samtidigt blev tösen färdig med sina grejor och måsten. Plötsligt så sitter jag här på trappen igen med en mängd fina minnen. Jag minns boken jag läser, kan dra paralleller till det jag har sett, pratat om, och har upplevt ihop med andra, och jag kan nästan förmedla det med ord igen. Verkligheten går att uthärda.

Sensmoralen då, för den finns där även om det inte är orsaken till att jag skriver. Den handlar om att tiden ger perspektiv. Att jag ibland har häcklat och raljerat över den, och varit självklar och korkad och inbunden, men det är en del av att vara människa. Hade jag inte haft tid för att gå igenom sorgen, tagit möjligheten när den uppenbarade sig, sett chansen, då skulle jag ångrat mig. För jag är säker på, jo faktiskt stensäker på, att det man ångrar är det man inte gjorde. Alla korkade livsval, alla krokiga omvägar och återvändsgränder, de svartaste bråddjupen och dagarna som tycktes försvinna, allt har ett syfte. Man växer med uppgiften, och vet ni, jag är stolt över mitt liv. Scars and all. 

Det finns minnen och så finns det Minnen. Livet handlar om att acceptera skillnad och förlust, de är nödvändiga komponenter för att känna det oerhörda och sublima.

 

 

Massive Attack - Unfinished Sympathy

Massive Attack - Angel

Dansa min docka!

 Det är svalt och fuktigt sedan några dagar och då märker min kropp av det genom att bli tung och känna smärtor i nacken. Rättare sagt, min hjärna märker av detta och vill att jag tar det lugnt. Eller rättare sagt, en del av mig vill ha det lugnt, den andra vill tvärtom. Under skallbenet pågår det ett ständigt krig mellan det behagliga och det krävande och det är hjärnbalkens uppgift att balansera dessa helt skilda viljor. Tänk om den där hjärnbalken inte funnits, det vore som ett klassrum utan lärare. Ja, analogierna går att sträcka ut och förminska efter behag. Vad jag inte kan kringgå är hur världen uppfattas genom den egna kroppen, att den känns, tänks och föreställer sig med hjälp av mina sinnen. I boken jag nu läser gör Ian McGilchrist med utgångspunkt av hjärnans två halvor en kulturell tidsresa. Slutsatserna enar sig med mina; vi befinner oss i en tid där den ena halvan ligger tungt i vågskålen och det är både min erfarenhet som har bekräftat det, liksom mina studier.

Världen är en konstruktion. Utan mina sinnen hade jag inte kunnat bekräfta den, så lät oss Descartes förstå att enbart det som inträffar i tanken måste vara rätt. Med tankens hjälp skulle han förändra sin egen tradition, som han menade var roten till allt som blivit fel, för hans uppgift som filosof var att avslöja världen som en fungerande och välsmord helhet. Denna mekanistiska världsbild öppnade upp för en autistisk världsbild, där tanken blivit en flipperkula som studsar runt i ett spegelrum. Allt vi ser och möter är välkänt och vi blir bättre och bättre på att mäta och bedöma, på så vis uppstår ett självgenererande kaos av självgodhet där inget nytt tillåts eftersom det kan kullkasta hela bygget. I denna värld av självtillräcklighet trängs sakta men säkert allt det vi inte visste, det vi från början hade tänkt oss vilja veta, bort. Detta kategoriserande av detaljkunskap har gjort oss till duktiga byråkrater i samhällen med funktionell infrastruktur, och allt vi möter mäts enligt funktionens rationella lagar. 

Eller är det verkligen så? Jag har alltid hävdat, att i en repressiv miljö krävs det en vild fantasi för att överleva. Jag tänker för att jag kan, inte för att det är den enda möjligheten att kontrollera min omvärld. Lusten till att leva, gnistan som Descartes menade kom från tallkottkörteln, lever i varje cell i min kropp. Från den andra halvan av mig hörs ett kvitter och en sång, den är färgerna och dofterna och känslan under mina fingertoppar, den lever och lär och låter sig kuvas för att den inte kan något annat, för att den inte vet var gränserna går. Denna vackra sida av mig behöver sin motstående hälft, för att kunna lära sig leva och för att göra det bra krävs en igenkännande mekanism, men som inte behåller erfarenheten som sin egendom utan som gärna delar med sig för att själv kunna växa. 

Vi bör se världen som metaforer, dels för att det inte går att beskriva den på något annat sätt eftersom allt vi vet är förankrat i vår kropp och dess omgivning. Ord är stiliserade ljud, och utan dess inre bilder skulle inget verkligt gå att förmedla. Instinkten är lika verklig och sann den, kom ihåg det, och känn rytmen.

 

Too Much Thinking - Keef Hartley Band

The Dansette, Hartley Jam For Bread - Keef Hartley Band 

 

Comment te dire adieu - Françoise Hardy

 

 

Hamn

 Det är inte en enkel sak att summera den senaste tiden, orden kommer inte att räcka till för att beskriva känslornas landskap. Men jag gör ett försök en vacker dag. 

Sedan huset blev färdigt för visning och det mesta praktiska blivit gjort har jag ägnat mig åt att förströ min rusande hjärna med läsning. Jag har kastat mig in i tunga och svåra tankevindlingar så som jag brukar när jag står inför en avgrund. Den strategin har fungerat väl hittills, för för mig är läsningen ofta terapeutisk. Även om jag hade skaffat böckerna under vintern i ett annat syfte än det nu blev, så har de visat sig vara hjälpsamma för mina förvirrade tankar. Förvisso har det mesta jag läst under våren redan glömts bort, men det går alltid att läsa om en bok, och i ett nytt ljus kastas andra skuggor.

Den 1 juni är mammas födelsedag, 80 år hade hon blivit om hon fått leva litet längre. Brorsan och jag var överens om att släppa mammas aska fri på dagen, och platsen var given. Den lilla båten som skulle hjälpa oss dit rattades av kapten F, som varit som hennes egen son sedan vi blev grannar 1969. I durken satt brorsan, hans fru, deras gemensamma dotter, mitt eget frö och jag själv, och mammas aska. Vi hade i det närmaste stiltje när vi rundade ön, och sakta gled ut mellan kobbarna mot platsen vi sökt ut. Det var en del bryderier med att öppna urnan först men snart kunde vi under skratt och anekdotiska utläggningar om mammas envishet slutligen lägga henne till vila. Där, mitt ute i allt glitter och lugn, grattade och hurrade vi, tog ett glas bubbel och en skvätt kaffe medan vi såg hur hon i sakta mak försvann med strömmen i blommornas riktning och förenades med allt det vackra som hon älskat i livet. 

Det blev en fin lunch i solskenet ute på Kumlet, brorsan hade gjort ceviche och det bjöds på mer bubbel som vi avrundade med svenska jordgubbar och spanska körsbär, den som ville ha kaffe med avec fick det och sedan tog vi farväl och gav oss av för ett litet men självklart besök vid Hovs hallar. Vi tog en liten promenad innan vi satte oss ned, skyddade bakom en klippa och med havet framför betraktade vi den tavla som nu i ännu högre grad än tidigare utgör en viktig länk i mitt liv. Och medan åskmolnen tornade upp sig över fastlandet norröver pratade vi om våra bästa minnen av mamma och mormor. Hemma igen i trädgården hade regnet städat och gjort världen ren och fin, så vi satte oss en stund igen och såg på hur solens sista strålar svepte in och gjorde luften alldeles tung, när plötsligt en välbekant doft kändes. Mammas gamla enkla bondschersmin hade slagit ut i värmen, och i samma stund möttes vi. Inte går det att förklara, det mellanrum som spänner mellan de båda världarna, det finns där bara.

Vila i frid och kom väl i hamn, mamma, så ses vi igen inom kort. Jag kommer att ha en hel del att berätta, för som du vet låter jag inte livet gå på tomgång. Livet är en bro över ett ständigt skiftande landskap och varje liten detalj utgör kartan.

 

The Summer Knows - Sara Vaughan & Trio

More Than You Know - Billie Holiday and Teddy Wilson Orchestra

tänk på baaarnen

La paresse, Felix Vallotton 1896

 

 Kommer du också ihåg det inlägget? Det var ett i mängden av många lika hånfulla svar under en komplex debatt som handlade om klimatpolitik.

Jag vill inte att du googlar loss och finner lika livsfientliga, misogyna och rasistiska inlägg som jag gör, utan jag ber dig betänka vad det var han sa (för det var en man) för en liten stund. Låta det smälta in. Det är morsdag idag.

Barnen ja, vi har alla varit där. Utan morsor och farsor vore vi inte här, inte utan ansvarstagande vuxna som ofta har varit viktigare än blodsbanden heller. Män och kvinnor med tid och kraft att lyssna och se dig. Som har berättat och vyssjat, plåstrat om och smekt medhårs, men också sagt ifrån. Tänk på det för en stund.

Du är det där barnet. Snart märker du att du har en kropp med krav, du har rättigheter, du kan även agera på egen hand för att du har lust och för att du kan. Med tiden inser du även att det händer saker med omvärlden när du utforskar dina gränser. Du kan påverka. Du växer upp, blir utbildad och träffar likar. Varje gång är det med hjälp av en senior typ, någon som du litar på, som tar ansvar för att du ska bli så bra som bara du kan. Nyckeln till mognad heter ansvar.  

Om du känner att ansvaret inte är ditt att ta, då är du inte mogen än. Som väl är (det är faktiskt en fantastisk tur) så finns det alltid en annan väg. Omstart, nya vägar, andra vänner. Du har valfriheten i din hand, tag hand om den. Utan dig finns nämligen ingen mamma heller. 

Tänk på det. Tänk att du har fötts in i en högst slumpmässig plats, avlats på ett slumpmässigt vis, fostrats i en slumpmässig omvärld. Skulle du vilja ändra på saker och ting? Hur skulle du ändra på det? Det är relevanta frågor, men absolut inte ovanliga. För varje gång en mogen individ möter en mindre mogen uppstår de frågorna. Hur ska detta frö få en så bra jord som möjligt och växa upp till att bli en ansvarstagande individ. Inga svåra frågor, men svaren blir lika många som möjligheterna för det frö du har tagit i handen. 

Komplexitet min vän, det är vad livet handlar om. Inget frö kan gro av inlåsning, bassning, förnekelse eller straffskalor. Inget växer med begränsningar, uteslutningar eller utfrysning. Inget gott kommer utan ren luft, rent vatten, omsorg och näring. Inget, jag säger dig det, mer än förintelse. Det hat som du riktar mot barnen, riktar du mot dig själv. Stackars liten. 

Jag läser Mästaren & budbäraren. Om hur hjärnans två halvor format världen, av Ian McGilchrist

I Feel The Love - The Heavy

Holiday - Turnstile 

The Spoils - Massive Attack

bubblare

 Det är skönt att leva i en bubbla, man blir inte motsagd och hjärnan slipper varva. Det kan dessutom vara bra för hälsan att koppla av från bruset. I dagarna har mina mediekanaler skakats av uppgifter om SD:s trollfabriker och alla kanaler vänder sina ekolod mot samma håll. En liten sansning vore kanske på sin plats, eftersom vi vid detta laget borde veta vem som vinner på smalspåriga debatter och att väldigt mycket mer står på spel inför stundande EU-val. Klimatförändringarna, till exempel, som är orsaken till varför trollfabrikerna föddes. 

 Låt mig förklara: Det finns för närvarande inte en människa i vår upplysta värld som inte känner till klimatförändringarna idag, detta har varit huvudfåran och på agendan sedan Greta Tunberg visat för världen att även en skolflicka har en röst i ett demokratiskt styrelseskick. Och som vi vet; när något öppnar upp för debatt kring rätt och fel, kommer även röster att samlas kring polerna. Idag syns det med klarhet hur polerna kring den föreställningsvärld som vi traditionellt har kallat höger-vänster, eller reaktionär-progressiv har missat det jordiska perspektivet. Det beror på hur den politiska organiseringen kring arbete och kapital har sett ut sedan 1700-talet, en begreppsbild som är fast i en antropomorf och människofixerad omvärld. För första gången har jag i en debattartikel nyligen kunnat läsa att politiker från Moderaterna öppet sätter det mänskliga behovet framför allt. De anser alltså att människan, som vore hon något annat än jordbunden, måste göra intrång på omvärlden för att nå välstånd. I viss mån är det nog riktigt, om man är kapitalistförespråkare är det fullständigt korrekt att säga så, eftersom allt annat vore en lögn. Kapitalism och demokrati hänger tätt ihop, relationen består av en symbiotisk kedja av sammanhang där flertalet av länkarna är dolda. Redan under antiken innebar demokrati att fåtalet skulle kapitalisera på flertalet, och detta skulle vara gott och generera fördelning enligt en drop-down-effekt. Jobb först, frihet sedan, så var den politiska parollen. Eller är. Men det perspektivet missade mycket, bl.a vad som ansågs vara jobb, och med tiden kunde man även tycka att den som kunde ackumulera mest och styra flest med hjälp av trons makt var framgångsrik. Idag kallas det där förtroendekapital, men det är fortfarande en fråga om tro och vilja. Nog är det hokus pokus alltid, för visst är det märkligt att svenska politiker idag kan stå och säga att människor står utanför det jordliga - och få folk att tro på det. Politik är i och för sig inte realistiskt, även om det ofta utger sig för att vara så, särskilt när de värsta lögnerna grasserar. Ofta undrar jag om inte våra nuvarande politiker är demokratins värsta hot.

När vi nu står inför något så oerhört som insikten om att jorden är ändlig, och när vi vet att det är vi själv som sågar på sittgrenen, ja då finns det tydligen bara två alternativa vägar för en politiker att gå. Antingen så förnekar du och vinner röster genom att lura folk att jordens resurser inte alls är begränsade, eller så ger du ditt förtroendekapital åt en svårsmält sanning och erkänner att jorden inte räcker till för att slösa på, att så många som möjligt ska kunna få plats, och att även en politiker ingår i en värld av mångfald av röster med skilda behov. Det finns en viktig distinktion mellan vad som är globalt och jordligt, även om dessa båda begrepp har blivit sammanflätade i samhällsdebatten. Det ena är individfokuserat och reduktionistiskt eftersom det ser saker och ting från ovan, medan det andra är lagt åt det nära och gemensamma. Det är väldigt tydligt när allt fler människor måste förflytta sig, ändra sina levnadsvanor och hela kulturer försvinner på grund av klimatförändringarna (som vi européer i högsta grad är skyldiga till). Men det har också visat sig att jorden själv har agens. Den jord som beskrivits som ägd av människan, är ta mig tusan befolkad av en mängd jordlingar och livsprocesser, vilka nu ger svar på det tal som Greta och klimataktivisterna har varnat för. Denna nya politiska axel pekar direkt på det jordbundna perspektivet och visar klart och tydligt att vi själv är jordbundna varelser, och detta perforerar de båda gamla dikotomierna likt en pil genom hjärtat.

 Grundförutsättningarna för liv; det vi kallar reproduktionsprocesser, har inom vår gamla slitna politik ersatts av en vulgär variant kallad produktionsprocesser. Där är det bara ett krasst fåtal som får plats. Att vi nu bevittnar en extrem fördelningsklyfta, och att allt färre binder till sig ett allt större kapital i tron att kapitalet är det som får oss att överleva, är en konsekvens av denna gamla politik. Vinna eller försvinna. Överblicken vi fått med hjälp av kontrollenheter, styrning och förvaltning måste gå att omjustera och kalibrera till förmån för fler röster och perspektiv än vårt mänskliga innan aska och förvirrande siffror är det enda som återstår.  

 

Låt mig vara extra tydlig: klimatförnekelse gynnar en liten ekonomisk elit som är lika övertygad om att vi står inför ett klimatrelaterat öde som klimataktivisterna. Den stora skillnaden mellan de två är hur problemet adresseras. Klimatförnekareliten när sig på en korkad, rädd och lättlurad väljarbas för egoistisk vinning, medan aktivisterna litar på vetenskapen och den breda intelligensen för allas bästa. Å ena sidan har vi alltså en esoterisk och ljusskygg dödskult som hyllar kriget och äran och som inte drar sig det minsta för att använda lögner och myter för att nå sina dunkla mål, å andra sidan står en godtrogen skara som tror sig kunna vända på skutan med hjälp av kunskap och debatt, inkludering och öppenhet. Själv vet jag vilken skara jag tillhör. Nu vill jag bara säga en sak till: att även en ond dröm går att vakna ur, så ut och använd din demokratiska rättighet på EU-valet den 9 juni, och använd den vist. Vet vad du röstar på, rösta inte bara för plikten. För din röst räknas.

DN:s Peter Wolodarski angående den sedan den 8 april i år nytillträdde generaldirektör för Myndigheten för Psykologiskt försvar, Magnus Hjort. Hjort är en man med rötter i VitMaktrörelsen, som har poddat i högerradikala Epoch Times. Idag arbetar Hjort alltså med uppdrag inom statsmakten att "säkra nyhetsflödet" d.v.s. genom censur och för att strypa den demokratiska tredje statsmaktens olika röster till fördel för den högerradikala - som en lydig fascist. Därför anser jag att Wolodarski har rätt i sak, men tar i för lätt.

I ETC skrev Andreas Gustafsson om Magnus Hjort den 1/12-23. 

I Flamman skriver Melinda Kandel om en högeragenda som just nu sker inom Public Service. Att PS skulle vara vänstervriden, är en myt. 

Jag har läst Var landar vi, av Bruno Latour och läser nu Terranauterna. Om människans dröm att upptäcka och kartlägga världen, av Staffan Bergwik.

hade i alla fall tur med vädret

en nästan-södergranare

 I min närhet: En retlig större hackspett som kallar frenetiskt och ett koltrastpar har ockuperat taket på en holk, två skogssnäppor flyger över tomten och från monsterboken ropar en rödstjärt. Så långt är allt som vanligt, denna lidelsens söndag i maj då fler förälskade par gifter sig än andra dagar på året. Jag sitter på söderläget och lyssnar på koltrasten som börjar stämma upp inför kvällsserenaden, magen är mätt och jag dricker av det utmärkta vita vinet som blev över från besöket igår. Så långt är allt härligt. Vore det inte för att jag för mindre än en timma sedan släpat på ett cykelskrälle, och därmed blivit en svettig måltavla för årets gigantiska myggor (dessa lidelsefulla bestar som kan förgöra även den bästa av stämningar), och för att jag, från min sköna och lagom bolstrade utefåtölj kan se det där fula cykelliket ligga utfläkt i gräset likt ett dinosaurieskelett från åttiotalet, ja då vore verkligen allt superhärligt. För visst självklart inträffade punkteringen exakt på den punkt där man är som längst från hemmet om man önskar ta en skön cykeltur på Söderåsen. Kvärkaskogen. Hej alla nylagda sylvassa vägstenar! Jag lyckades ändå ta mig ner för serpentinvägen från kopparhatten och även vidare ett stycke, ledsagad av ett slaskande och avslöjande däckljud, innan bakbromsen satte stopp. Vid det laget hade slangen krupit ut och virat sig som en svart, utsvulten orm runt navet. Jag tackade min lyckliga stjärna för att ingen såg att det var jag som lämnade plogfåran i den annars så jämna grusvägen hela vägen hem...

Huset är ute till förvisning på mäklarens sida nu. Två månaders slit har gjort sitt, jag är skitnöjd med insatsen. Det är ändå inte utan att man funderar kring detta med syskon, för det visar sig oftare än man tror att det är en i skaran som gör jobbet och en annan som kammar hem. Och kvinnor får som bekant inte orda över sina bedrifter, för då kan det lukta skryt. Det finns rätt mycket som liknar samhället i stort att jämföra med i det lilla, men just idag är jag nöjd med att jag fick färdigt huset och tog hem cykeln. Och så har jag ett helt glas lyxigt vin från Pfalz kvar. Så skål för mig. 

 

För övrigt skulle det vara spännande att veta vilka hållhakar SD har på de övriga Tidövännerna, särskilt statsministern som vare sig har ryggrad eller pondus nog att ställa antidemokraterna mot väggen. Någon, jag säger inte vem, har begravt en trojansk hund i Tidöparken. 

Cornelis - Slusk-Blues

Taylor Swift - The Tortured Poets Department

Jag läser Descartes dotter, av Magnus Florin och så har jag faktiskt läst om Mrs Dalloway, som jag tycker så mycket om.

han saa de

kulturapproprierande kulturtant

 Jag ville bara vara inkluderande och bära något som är äkta för mig – men EBU verkar tycka att min etnicitet är kontroversiell. Det säger ingenting om mig, men allting om dem.

Eric Saade under Eurovision, Malmö 2024

 

 

När hon var tonåring fick hon en keffiyeh av sin morfar. En svart och vit med vackra tofsar, att bära under jackan eller drapera sig med under heta sommardagar. Morfar gjorde inga stora gester kring gåvan, hon fick på egen hand utforska hur det kändes i dess laddning, för tyget gjorde något med henne och med omvärlden. Än idag går hon forskande tillväga kring identitet, vad det innebär på ett personligt plan och även samhälleligt. Ibland gör hon omvägar likt katten kring het gröt, ibland är hon mer direkt. Hon kunde t.ex. till en början medvetet använda sig av kläder för att slippa få, eller omvänt, attrahera omvärldens ögon. Men med tiden kom hon bäst att trivas som kameleont.

 Hennes morfar var en stor man, det förstod hon redan som mycket liten. Han lärde henne dyka som ettåring och matade henne med jordgubbar för att bli kvitt barnallergierna. Ständigt påläst och nyfiken på det senaste gjorde han det till sin livsuppgift att visa henne en värld utan rädsla. Under sommarloven tillsammans kunde de sitta och diskutera allt möjligt, det fanns inget mänskligt som inte intresserade honom och han tog alla hennes frågor på största allvar. Det var lustfyllt att samtala, han ville förstå hur hon fungerade och matade hennes frågor med frön från biblioteksbordet, och i gengäld gav hon honom inblick i hur det var att vara ung och leva i ett annat land. När hon kom in i tonåren var det nog inte utan sorg som han noterade hur hon förändrades mentalt, men han fortsatte att mata henne med sådant som kunde fördjupa hennes nya frågor och få hennes ganska stagnerade syn att växa. För hennes skull skulle han prenumerera på glammiga modetidningar och tog hem det senaste numret av Playboy från grannen, hon fick samtidigt en prenumeration på Readers Digest och alla dessa olika tidningar skulle sedan ständigt ligga framme att betraktas, ifrågasättas och sedan diskuteras. Inget var för högt, inget för lågt och under det glättiga åttiotalet var det mesta för att uttrycka sig kort; ganska mycket, lågt.

Hennes morfar var en stor man eftersom han hade lärt sig att leva utan mentala bojor. För att kunna förstå det stora däri behövde hon ingen erfarenhet av krigsfångenskap i Sibirien, hon behövde inte bli skjuten och lagd i egenhändigt grävd massgrav eller återvända till fots efter fem år för att se vännerna och bekantskapen minimerad, hon behövde inte ens tillhöra en ideologi eller kyrka. Det enda som krävdes av henne var att bli den personen som uppmärksamt lyssnar på andras erfarenheter och tar dem på allvar. Någon som, liksom hennes morfar, tycker att varje berättelse är lika intressant som människan bakom, och som tycker att content är det livsinnehåll som inte går att sälja. Det sant mänskliga bestod i, det förstod hon snart, att kunna känna hur det är att vara av skinn och ben, för att sedan se rakt igenom påklistrade varumärkeskataloger och logotyper. Att vara människa var att känna igen sig själv där man minst förväntade sig det, och att trivas i underläge där man slipper charaderna. Vem har sagt att det ska var smalspårigt eller enkelt att leva? 

Det går nästan inte en dag utan att hon funderar på vad hennes morfar skulle tänka om nutiden, förmodligen skulle han hitta något intresseväckande att säga om detaljfokuseringen och de skulle enas om att alla former av människor är av godo, (även om det inte alltid gick att förstå sig på dem) och så skulle de nog båda (hon med till slut) tycka att nutidens teknik och ekonomifixering är ämnen som är lika intressanta att studera som att diskutera. Mångfald i motsats till enfald, musik där du blir tystad. Och hon har ofta tänkt att om det inte vore för att morfadern hade stått upp för sin inre röst och sagt emot sina överordnade (varit "ohörsam" och därmed krigsplacerats i Sibirien), då hade han förmodligen inte överlevt kriget, trots allt han gick igenom. För hon var ganska säker på att skammen över att ha dödat en like, och högfärden över att vara maktfullkomlig var de mest förgörande krafterna av alla. Där som övertygelsen är starkast, där är tvivlet också störst, så tänkte hon. 

Witch - Chifundo

Lô Borges - Trem de Doido (Ao Vivo)

Bembeya Jazz National - Petit Sécou

 

Majsagor

 Vi är i sköna maj. Efter kvällsvarden går hon västerut, där som de sista solstrålarna sveper över kullar med blommande hägg och slån. Vid det danska ödetorpet låter två enkelbeckasiner höra en kuslig melodi, för att stjärtpennorna ska vibrera måste deras kroppar störta mot hagen i dödsförakt, och när två tranor och en spillkråka signalerar, vet en vandrare att snart infaller den tid då en annan värld än den kända regerar. Det är en sång från en tid utan vare sig visare eller oro, och till för den som vill vägledas av stjärnor, måne och evig visdom. Så rundar hon ödetorpets rasade stallänga och passerar de två rustade sommarhusen som vilar i ett mjukt kvällsljus. Sedan den gamla granskogen togs bort har läget ändrats för de helgfirare som bor här ibland, förvisso är de nu utan höstens delikata blomkålssvamp men det är ljusare för rådjuren och kanske till och med en förlupen älg. Alldeles bakom den trelängade gården högst uppe på kullen har jägarna sitt unkna kyffe, och strax där bakom ligger drickgölen nere i sänkan, förmodligen vilar den gömd för lystna blickar, svart som natten. Här inne i kärret häckade tranor innan skogsmaskinerna tog över, och för att slippa se på kalhyggen väljer hon att ta den ljusaste vägen förbi gårdarna ikväll. Det stämmer bättre med sinnesläget. Den lilla grusade vägen knastrar under stövlarna och snart klafsar de över ett källdrog där det växer asp och al och björkarna växer sig knotiga och svarta. Ute vid brynet tigger häggens täta klasar av de sista solstrålarna och som tack sprider de vårens underbaraste dofter till alla nattflyn och till glädje för en och annan ensam vandrare. På den andra sidan av en liten fuktig äng, uppe från Hennys gamla gård hörs svalorna, hon ser hur de sveper runt henne i sänkan och gläds, det är med ett lättat vemod som hon tar in sången. Sedan Henny flyttade ut har hussvalorna återtagit kampen om borätten och från uthusen där hönorna och veden bodde förut kan nu nattens knytt åter få ro. 

Över beteshagarna där korna förr lärde sig att runda stenarna för den fetaste grästuvan, dessa uråldriga runda stenar som kommit ur underjorden och varje år växer sig allt högre, låter morkullan sin skymningssång. Den passerar på sitt vinglande vis i solnedgångens motljus, knarrande och knispande är den skapt för att överrösta granskogens envetet bistra sus. När solen sakta går till ro bakom trädgränsen bäddas de stammade gamla slånbärsbuskarna på stengärdena om under ett honungsgult täcke av täta blomskyar. Doften är glad och trösterik och följer med över gärdena och ytterligare ett kalldrog och lämnar först när hon står mitt på hagen med bara himlen över huvudet. Cirka tio minuter därpå för den som inte har bråttom, kanske mindre om man är kaffesugen, är hon åter tillbaka där hon kom ifrån. Innan natten sluter sig och tröttheten övermannar efter gårdagens vedhämtning och den gångna veckans städarbete tar hon in madrasserna och den blågröna linneduken från morföräldrarnas krog. Så grunnas det medan allt hon vet sakta sluter sig i ett dunkelt töcken av vänliga skuggor och röster. 

 

 

Jag har läst Den sjunde dagen, av Stefan Einhorn och läser nu 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld, av Elif Shafak.

Kontroll

 Jag tittar på Youtubeklipp med flinka händer som lagar hål i jeans, där blir stickade tröjor och annat trasigt helt och jag kommer på mig själv att njuta. Det är något visst med skickliga händer, jag blir inspirerad, får lust. 

 Efter att ha avslutat en bok som jag haft svårt med inledningsvis (den tog sig mot slutet) beslutade jag mig för att ta mig till saneringsarbetet och avsluta det som jag påbörjade igår. Vid det här laget är de stora riv- och slitprojekten färdiga och nu börjar det bli svårt att ta tag i saker. Märker hur svårt det är att fatta beslut, vilket var anledningen till varför jag tog mig an jobbet på egen hand. Tänkte väl att det kunde vara enklast att riva och slita och slippa alla jobbiga kognitiva saker, men så hittar man grejor och börjar grubbla. Går ner sig i detaljer och funderar istället för att få saker ur händerna. Men inte är väl det konstigt, huset har varit mitt hem sedan jag var tre och mamma bodde där i snart sextio. Man drar sig för att plocka på ställen som inte har rörts på länge, som på vinden och källaren, kattvindarna och dialysrummet. Idag tog jag tag i tre rum som har renoverats i omgångar och där minnena är blekare. Hemma igen kunde jag ta mig en god öl som jag hittat i "vinkällaren", ett rum i källaren med nätförsedda skafferidörrar och enkla träbritsar, typiskt för svenskt funkis, och när maten lagades tänkte jag att det har varit en bra dag. 

Det går naturligtvis upp och ner, utöver begravningen har även ett annat nedslående dödsbud från Oslo kommit. Men tösen har varit här och tillsammans har vi hållit ljuset för varandra, vi gör det vi är bäst på. Värre är det för hennes pappa och farmor, jag har svårt att tänka mig ett värre ont än att överleva sina egna barn. 

Gasolin - Hva gør vi nu, lille du? Live 1975

Jag har läst Drömmen om ett träd av Maja Lunde och läser nu Skogslandet, en granskning av Lisa Röstlund

Hej vår, hej helg!

inte riktigt än, men snart så

 Jag sitter utomhus på trappen igen, med helgfrukost och hett te till vårens fågelsång. Just idag har en av de stationära koltrastarna beslutat sig för att stämma in, litet motvilligt efter att ha inväntat alla de andra trastarna. Först hit kom som vanligt dubbeltrasten, därefter taltrastarna och i år kom även muren av rödtraströster tillbaka. Nu sitter herr koltrast och djupsjunger från väst medan taltrasten undervisar från öst, lika påstridigt som vanligt men inte lika tjatig som gransångaren förstås. Kolis tar i från tårna, braverar med koloratur och övertoner och den hona som inte har öron att höra med är det verkligen synd om. Över ängarna jagar skogssnäppan, som med sitt omisskännliga joddel inte påminner om något annat man kan höra här. Där bröt just årets första lövsångare in, en oerhört uppskattad första gladsång. Det dröjer inte länge innan luften fylls av dessa ivriga lyckoröster, men den första är alltid den första, och det bådar gott. Mindre hackspett trummar nu på mindre än tjugo meter från mig, och två stjärtmesar som har fattat tycke för varandra jagar spindlar under takfallet. Omedvetna om min existens kommer de så nära att jag nästan kan spegla mig i de små pepparkornsögonen. Vilka busiga skönheter! Snabbt försvinner de in i mitt blandskogsparti. Gärdsmygen, den lille luftmusen som leker rövare inne från träskets virrvarr av nyutspruckna bladrosetter av salix och häggar gör att hjärtat tar ett glädjeskutt varje gång trumvirveln drar igång, lilla älsklingen. Tranorna spelar och lockar till dans, och snart är trädlärkan på sin dagliga visit, med sin känsliga röst får den varje nervtråd att vibrera i samklang.

Idag bröt även min inre gladröst igenom, efter en lång tid av tät och grå dimma och otäcka koncentrationssvårigheter är den också varmt välkommen. Idag ska jag och en kompis hand om resterna av den fådda veden, och under tiden kan jag njuta av veckans slöjd som blev ett skyhögt ärttorn och nya flätade ramar till odlingsbäddarna, och finns det ork kvar kanske jag gör klar spaljén. Igår baxade jag bort innerdörren till köket och en tvätt med trasmattor rullar på från lillstugan. Det ska bli varmt och torrt idag igen, hela sjutton grader så man får sannerligen passa på. Hej våren, hej på dig helgen!

Skinshape

spegling

Banksy

 

Jag har aldrig blivit mobbad.

Eller rättare sagt, jag har aldrig sett mig som mobbad. Kanske är det därför som jag har förstått mekanismerna och kan se på dem utifrån. Måhända är det även därför som jag har haft styrkan att ge mig av när det väl startar. Jag kan ha varit provocerande vid det laget, för det har varit frestande att istället för att visa att jag är sårad och ledsen ge kärlek tillbaka. I sådana fall har mobbaren blivit perplex och per automatik gett mig ett så kallat moraliskt övertag. Ibland har detta övertag kostat mig mer än det smakat, för en mobbare är okänslig för ironi och ser sig själv som överlägsen. Har man då otur kan responsen bli att mobbaren tar till hemskt drastiska metoder. 

Jag brukar litet raljant säga, att då mobbning är en metod som följer en logik är den även lätt att genomlista. Ofta räcker det att vara kvinna för att bli utsatt, men även kvinnor är mobbare. Dock oftast utan den drastiska slutsatsen som går ut på att förgöra den andres existens. Mobbning är en strukturerad och dualistisk stridsmetod som kräver två sidor. Den ene kallas stark och den andre för svag. Detta spel kände Mahatma Gandhi till, och vattnet, vinden, och vågorna. Till och med fröet känner till att verkligheten är mycket mer komplex än den som uttrycket mobbare vill göra gällande. 

Att besvara mobbning med ickevåldsprinciper är med en spegel i handen omedelbart skicka tillbaka den sura trasan i nyllet på den som kastat den. I bästa fall är trasan så infekterad att stanken måste skrubbas varje timme, minut och sekund, påminnande om att livet är ett livslångt lärande. I värsta fall är trasan ett skarpladdat vapen, riktat mot en person som saknar självkänsla (och den där spegeln som hade kunnat skicka tillbaka skulden och hatet där det hör hemma), blir domen hård. Hela samhället sviker den som av olika anledningar saknar självkänsla.

Mobbning finns hos alla sociala kategorier och åldrar, jag har själv sett det pågå i skolgården och från lärarpulpeten. Försök att mobba mig har gjorts, till och med i det egna hemmet. Oftast har jag sagt till, kanske inte riktigt så ofta som jag borde, för när ironi eller självbespegling inte räcker kan utfallet bli fatalt och mobbning för all tid stanna kvar i väggarna.

Nonviolent Communication - Marshall Rosenberg

slut

När man ser världen rotera utan att känna att man är med.

När man inte förstår vad som sägs mer. 

När man har tappat lusten till det lustfulla. 

När kappan inte längre går att vända, och vinden ständigt blåser i din riktning.

Och nej är det enda ord du känner till. 

.

.

.

... är det dags att omvärdera

igen. 

 

 

 

 Big Love Ahead - Mon Rovîa

Trolleybus - Viktor Tsoi´s Kino

New Noise - Refused 

 

Jag läser Större trygghet aldrig fanns, av Klas Östergren

beware, oh take care

 

 Det ekar tomt sedan mamma gick bort, plötsligt saknas riktning, och enkelheten. Det logiska i att sitta och hålla handen under en hel dag, det begripliga i att se någon sakta dö i sjukdom, i att slippa fatta beslut och att bara göra någon glad, allt dog i samma stund som mamma. Döden lämnar oss inte.

Vi fick tre veckor, dagar att visa vår ömhet och kärlek, sorg och förlåtelse på. Mitt i smärtan fann vi kärlek och tröst. Nu tar annat vid, döden tar en annan riktning. Känslor byts mot rationalitet. Ekonomi, entreprenörer och tjänstemän. Det känns ovärdigt och problemtungt. Jag hinner inte tänka klart, sörja ut, läka. Livet ställs på vänt. 

Söker svar. Hos trädlärkan, vårlökarna, vännerna, grannarna, och i konsten. Arbetet. Hemma sågar, städar, tvättar, diskar och bakar jag tills utmattningen kommer som en befrielse och suddar ut drömmarna. Jag vet att döden är en del av livet, det är naturligt och fint, det får oss att mäta vår livstid och se vår skröplighet. Men allt det andra, jag kan inte tycka att det är fint. 

Några timmar senare, och jag har kunnat ta mig ut och möta våren. Fått distans till mig själv. Naturen gör så, den får mig att se allt annat, all den rikedom som jag har inpå, och hur lycklig som kan få möta en ny vår. När döden kommer naturligt, när det finns en rimlig förklaring, då finns det tröst.

CRB - Beware, Oh Take Care

 

ett mammahjärta

 

 När en mamma ligger för döden, då spricker världens fundament. Då upphör tiden att fungera och allt kastas om, klockorna går baklänges. Då blir gammalt ungt och en sekund bär på minnen från en livstid. Sedan du kom in på lasarettet och opererades för en massiv stroke gick allt så fort. Från den stunden har du fått bära din mammas och din avlidne mans nemesis på dina redan tyngda axlar. Du förlorade talet och lades förgäves in på dialys, men hoppet var där och vi pladdrade på vårt vis om vardagsting så länge du orkade höra på, reste hem och hoppades och återkom igen. Men din kropp orkade inte och snart insåg vi hur kol, förkalkning, tromboser och ett sargat hjärta hade tagit ut sin rätt. 

För varje dag förändras vi ihop, vi får känna din djupaste ångest och din högsta lycka övergå i någon slags insikt om livet. För kanske det är som det sägs, att vi får de bördor vi orkar med. Du har lyckats hålla ljuset. I varje antydan till ett leende, och för varje gång du orkar öppna ögonen för att ge oss en sådan varm och kärleksfull blick, och när du knappt orkar andas mer, men ändå, gång på gång låter min hand få bli kramad mellan din mjuka kind och taniga axel, då ljusnar minnena och klarnar sorgen. Din dödskamp är min överlevnad, precis som när du födde mig, och på så vis sluts den cirkel som kallas moder-dotter-relationen. Jag är inget utan dig, och därför gör du allt för mig.

 När en mamma dör, då brister navelsträngen till universum. Allt jag känner till, och alla skärvor som har byggt min grund, splittras och strös ut i vintergatan. Vore det inte för att du, lilla älskade mamma, lät mig ligga intill dig när jag var ett knytt, trots alla rekommendationer, och trots att jag kom med ändan först och med navelsträngen om halsen för att slippa vårvinterns brutala ljus. Ja, trots allt detta massiva motstånd, och trots våndan och skadorna jag gav dig som förstföderska, var jag alltid ömt välkommen i din famn. Du sa aldrig ett ord om smärtan, utan berättade stolt hur vacker jag var när jag kom till världen, med ett klotrunt huvud och en hjässa täckt av tjockt, mörkt hår. Tack vare din kärlek skall mina skärvor hitta hem igen. För så är det med kärleken, den gör ondast av allt, för den spränger hjärtan, men bara den kan läka såren.

Att vara mamma, det är det mest otacksamma, det mest slitsamma, kostsamma, oroliga och mest hjärtskärande arbetet av alla, och därför är det en livboj. För ingen bättre än en mamma vet hur mycket ett liv är värt. Du skänkte mig en fast grund att stå på när världen rämnar och universum flyter bort, för jag vet att jag alltid är och har varit djupt älskad. Vad jag älskar dig, min fina, vackra, modiga mamma.

ett liv utan våld

 tänk att överge din frihet för att delta i ett stridande förband, att tycka att livet är så trist att den enda lösningen är krigspsykosen. Där, som krig framstår som en befrielse från tristess, en inbjudan till hjältemod, ett botemedel mot dekadens, en lösning på allt som är fel med samhället, som ett reningsbad. Kriget är i detta psykotiska tillstånd den enklaste och effektivaste genvägen till en omstart där chauvinismen kan få råda oemotsagd från feminism, antiimperialism, antikolonialism, antifascism, xenofobi och fler postmoderna teorier. 

tänk dig att aldrig kunna leva utan att behöva se dig om på gatan, att aldrig mer kunna lita på den du möter, äta mat som andra har lagat eller överlåta din kropp åt en okänd. Tänk dig att aldrig mer kunna somna och sova gott hela natten under resten av ditt liv. Rädslan gör så med oss, den raserar allt vad klokhet heter.

Idag blev Sverige godtagen medlem i Natohelvetet. Och Georg Riedel har lämnat oss med, det känns som en tanke. En annan tanke jag har är att vi nu har inträtt i en ny epok; en tid där demokratin har övergivits för att aldrig mer kunna resa sig. Framtidens historiker kommer att fråga sig vad fan det var som hände, vi som verkligen hade allt.

 

Tänk om det bara är vi

Jag läser Weimarkulturen 1918-1933, av Peter Gay

Stormcock

 När jag lägger in backen och kör ut på grusvägen har jag redan upplevt tillräckligt för att dagen skall kännas fulländad. Det är den tiden på året då känslosvängningarna är störst, litet sol över morgonpromenaden och en sjungande fågelkör är mitt uppåttjack. Jag pundar fågelsång och natur, så är det bara, har alltid varit så. Att sedan kunna ratta in Spanarna och se landskapet sakta skölja över vindrutan; tranorna i par vid de fuktiga gläntorna, en röd glada på jakt där marken öppnar upp, klungor av snabbvingade duvor, och retliga skator som kivas med korparna över mossiga takåsar av eternit, det är livet på en pinne för mig. Finns inget bättre. 

Jag ser fram emot en sista arbetshelgdag med bara anställda. Kökschefen är tillbaka på halvtid igen och på helgerna extraknäcker en vänlig och intelligent kvinna i caféet, vi tre gör ett superteam. Jag skrattar högt och uppsluppet åt de bisarra inläggen och skämten från radion, och när programmet är slut blir det klassiskt i P2. Snabbt, så att jag slipper höra på fler spekulationer kring krig. Bästa tänkbara resesällskapet är en mjuk röst som kan berätta saker som jag aldrig tänkt på själv, och som ger mig uppslag inför dagen, kanske en ny text till en kommande utställning. Klassisk musik och en spirituell röst, det är bästa fixen. 

Arbetsdagen går fort, jag har trevliga och nyfikna gäster som dyker upp i lagom takt vilket jag tar som kompensation för förra helgen. Att extraknäcket har anmält sig sjuk gör inget heller, jag känner mig oövervinnerlig idag. Har t.o.m smugit ner en bok i väskan att kunna läsa om det ges tillfälle - vilket det naturligtvis inte gör men känslan av att kunna läsa, räcker. Och så, slutligen, äntligen kommer resan hem med Esmeralda Moberg och Gussy Löwenhielms mixtape, kanske det bästa av allt! och som att det inte vore nog - för när jag är tillbaka på parkeringen hemma och stiger ur bilen möts jag av MissAnn och en dubbelrast ljuvligt sjungande från den lilla eken mitt emot stugans grindar. Då vet jag att jag har det bäst i hela, vida världen. 

The Same Old Rock - Roy Harper

Me And My Woman - Roy Harper

banal nationalism

Otto Dix, Die Skatspieler, 1920

 Bland filmer som bör ses på bio är Zone of Interest av Jonathan Glazer absolut en. Du som har läst om filmen har nog förstått det chockartade greppet att få följa med i förövarens vardagsliv. Jag ger dig all heder om du har tänkt se den på bio, eftersom dialogen och skådespelarnas prestationer kräver din fulla uppmärksamhet - för de är verkligen enastående, särskilt Sandra Hüllers gestaltande av Hedwig Höss som en präktig, bondsk nazisthustru med ett kroppsspråk som lyckas personifiera rasideologin. Uttrycket Den Banala Ondskan gjorde Hannah Arendt känd hos allmänheten, det ligger som en grundton genom filmens hela bildvärld, men då betydelsen kunde kännas alltför uppenbar och därför vara lätt att svepa bort krävs Mica Levis geniala filmmusik. Efter de första och sista minuterna när publiken sitter på helspänn i fullständigt mörker och tystnad, kommer en bisarr ljudstrof med inslag av skärande dissonanta toner som fysiskt kryper in under skinnet på dig. Och under filmens idylliska trädgårdsscener, när barn och vuxna vadar runt i ett soldränkt trädgårdsland och diskuterar vardagsnonsens och firar födelsedagskalas, hörs skott, skrik och misshandel från andra sidan av den grå muren. Det är en fysisk film och tidvis mår man illa, men även den känslan återspeglas när Rudolf Höss klöks i slutscenen, dock är det inte av vämjelse inför det han gör, utan av överansträngning; på Auschwitz Birkenau avrättades under hans überrationella regim över 1,1 M män, kvinnor och barn. Det finns ingen pardon, ingen ursäkt eller utväg för någon som har överlevt den vetskapen.

Någon har skrivit om det ironiska draget i Martin Amis bok, att det inte gick hem hos den tyska publiken. Möjligen är det mitt eget ursprung som spökar eftersom jag har svårt att se någon humor i filmen - men det kan förstås även bero på hur filmmanuset är tolkat. Ironi är svårt att ta in och gestalta, även om jag i efterhand kan se det groteska i de folkligt förankrade, makabra överdrifterna och dissonanserna, så är det ett faktum idag att många väljer att tro på konspirationsteorierna. Möjligen för att skalan är så ofantlig, möjligen för att det är svårt att ta in skammen. Hur som haver, filmen är en viktig del i vår samtidshistoria och jag uppskattar särskilt mycket hur det normala, vardagliga och allmänna kan få oss att fundera kring var gränsen kring delaktighet går. Det är stora frågor, viktiga spörsmål som nog tyvärr inte kommer att ses av den som behöver se. En pedagogisk film är det definitivt, och som kommer att gå till historien som en klassiker.

 

Förövrigt anser jag att Rysslands nemesis är hennes politiker och att hon kommer att implodera - om bara ingen föder björnen.

camera obscura

Odilon Redon

 Medvetandet har sedan renässansen betraktats som en mänsklig egenskap, men denna exkluderande kunskapskategori börjar sakta att luckras upp med frågor som: Vad är medvetande, och: vem skall sättas till doms över vilka sinnen som avgör vad ett medvetande är? De flesta idag känner väl till att medvetandet inte bara är präglat av det som vi däggdjur kan förnimma genom syn, hörsel, känsel och smak, utan vi vet även att omvärlden faktiskt uppfattas högst individuellt. Ingen vet exakt vad "grått" är.

Genom forskning om kärlväxternas sinnligheter har vi sedan en tid förstått att växter har känsel. Nu börjar vi även förstå att kärlväxter i jakt på ljus och näring även har en spatial uppfattningsförmåga. Om vi tar ett träd som exempel, så måste bladbärande grenar öka åt solsidan, rötterna ökar dit källan är, och stammen parerar detta genom att vrida sig i takt med omvärldsförändringarna. Allt detta sker på cellnivå och bestäms av synfunktionen; något som populärt brukar kallar för urögat och har utvecklats litet olika. Bland kärlväxterna är urögat som en hålkamera, bland fåglar och insekter har den med tiden förstärkts med en flexibel superlins som kan göra grått till en färgexplosion genom att uppfatta UV-ljus. Synförmågans evolution har gått parallellt med jordens, och kan ses som ett sätt att skatta och värdesätta den plats som organismen har råkat landa på. 

- Går det att överleva här? Vad krävs av mig för att bli långvarig? Denna tvåvägskommunikation förutsätter ett självmedvetande; en intellektuell intelligens med förmågan att se sig själv utifrån och som del i en värdefull kedja av sammanhang. Det som blott kallas medvetande kräver ingen större insikt om de yttre sammanhangen, alltså ingen intelligens utöver vad som krävs för att tillfredsställa det inre jaget. Den sortens medvetande förväxlas ibland med ett embryonalt stadium, ett stadium som förbluffande nog faktiskt förfäktas av några s.k. tänkande människor.

En fisk känner dofter genom sina känsliga membran, och likt havsfåglarna kalkylerar den avståndet till dofternas ursprung, vetskapen är lagrat i minnet, liksom vilken hastighet som krävs för att kunna parera omvärlden. Mörkerlevande organismer kan se med ljudvågor och känselspröt och jättebläckfiskar har utvecklat ett ultrasensitivt seende och en hjärnkapacitet där idérikedom och problemlösningsförmåga överstiger många tvåbenta individers kapacitet. Möjligen för att nå fram på ett så energieffektivt sätt som möjligt, men säkert är att artens överlevnad hänger på individen. Om växter kan se och tolka bilder genom sina cellväggar, är det då så konstigt att de även kan skåda under jord och kommunicera sina behov och önskemål tillsammans med andra intelligenta arter, som svampar, lavar och maskar. Deras genomsläppliga membransystem fungerar som en jättelik moderkaka med uppgiften att nära och fostra kollektivt liv.

Vi är som art något mycket viktigt på spåren när vi ställer frågor om våra förmågor. Det är ytterst intelligent att inse att vi har begränsningar, och därför är det mycket korkat att tro att det vi skapar av vår (bristfälliga) avbild skulle kunna göra världen till en bättre plats. Intresset för ökade kunskaper om oss som art i en allt mer krävande omvärld skulle urholkas, och ensidigheten sakta utplåna vår existens. Men, vem vet, det var kanske väntat. 

Jag läser Empusion av Olga Tokarczuk

 

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas - Filippa Ronqvist, Flamman

bondeupproret 2024

  Det handlar om överlevnad. 

I den franska tidningen Le Monde skriver Benôit Bréville om hur den europeiska massmediala kören slagit in på en och samma refräng om klimatkritik, när protesten egentligen handlar om konsekvenserna av böndernas icke-existerande valmöjligheter. I en på förhand avgjord match, utstakad av byråkrater och investeringsfonder som ser möjligheter att roffa åt sig ytterligare några sekiner, är historian inget mindre än en Red Herring. Meningen med den är att dölja en annan historia. Vore det inte för den gränslösa monetära handeln, och tidningarnas nära band till densamma, så skulle vi förstå att de få resterande bönderna som orkar med sitt värv vill kunna välja bort växtförädling, besprutning, storskalighet och robotisering - alla dessa produktionseffektiviserande krafter som inte bara gör arbetet till ett tvång, utan gör dem sjuka, förvärrar deras möjligheter genom att förstöra klimatet de lever av, samt tvingar in dem i skyhög belåning och en arbetsdag utan ände. 

Det är en skam att vår egen massmedia som kallar sig neutral har slagit in på samma trista bana. Som väl är, finns det fortfarande ett par tidningar kvar som är värda att läsa. Polarisering är inte en väg ut ur krisen, den är krisen.

Det europeiska bondekriget.

 

Joseph - Cold Biscuits And Fish Heads

 

 

jaktsäsong

 Hennes söndag är här. Efter en vanlig frukost på havregrynsgröt klär hon på sig sina vanliga kläder, hänger kikaren om halsen och går ut på sin vanliga promenad. Solen skiner och de första talgoxarna sjunger igen, hon tycker faktiskt att kråkorna låter gladare än vanligt och tänker att det nog hänger samman. Inga stora åtbörder, inget svulstigt eller märkligt händer på promenaden men den är ändå förtrollad på något vis. Blänket från bäcken, nötväckorna som letar mat på ekarna, flocken med stjärtmesar, och så talgoxarna, allt så normalt att hon kanske inte skulle lägga märke till det om hon hade letat efter något särskilt. 

Det fanns en tid när hon sökte efter något, hon hade lagt mycket tid på sökandet i sina dar. Så kom det en annan tid, så som det vanligtvis gör när man söker efter saker och det går upp för en att man inte letar på rätt plats. Hon såg sig omkring, överallt och på allting som fanns där uppe på kullen, och märkte hur det ändrade karaktär och att något inombords öppnade upp. En liten glänta, undanskymd och så obetydlig att bara älgkon visste dess värde. De såg på varandra en stund, hon på den högbenta grå bakom busksnåret och kon mot den lilla tvåbenta blå, så avlägsnade de sig, älgen tyst på älgars vis och hon på sitt.

vattenkraft

 Det börjar bli ljusare igen och det är åter möjligt att ta sig ut till kvarnruinen innan jobbdagen startar. Mitt dagliga vardagsnöje såhär års är att spana in vattenflödet i Rönneå, som ca tre dagar efter den hårda kölden har slagit nya smältvattenrekord. Nu forsar hon fram som en argbigga, ställvis med sjöstilla strandbankar där hundratals änder och sångsvanar kan få vila ut. Det översilade alkärret vid amerikahuset intill flödet är en suggestiv sjöskog med vertikala alstammar där kungsörnen jagar med svepande vingtag över vattenytan. Strax intill har ormvråkarna och korparna funnit ett vildsvinskadaver som markägaren slängt ut, de kretsar ivrigt över trädkronorna och sätter sig sedan likt gamar på lur. Det är starka krafter, vattnet, inte mycket som rår på när det väl har bestämt väg. På min egen tomt ligger stigen intill bäcken under vatten och stiger det ytterligare ett par decimeter så kommer mitt inre vedförråd sakta segla iväg som barkbåtar mot Rönneå.

 Enligt SMHI ekonomiskt knutna varningssystem är det röd flagg på Kävlingeån, och Ringsjön och Finjasjön har stigit så att strandfastigheter nu står i lervatten. Trafikverket har stängt vägen mellan Forestad-Färingtofta, eftersom infrastrukturen inte har tagit hänsyn till det omkringliggande våtmarksområdet står åter en välkänd sänka intill Polemanska huset under vatten, vilket ofta sker såhär års. Marken andas, hela vattensystemet andas ut och in, det är en naturregel utan undantag. Starka krafter, som sagt.

 

och det stiger än

Men nu till dagens rant, trodde någon att jag hade glömt?

 A propos vatten, ja. Kommunens simhall är stängd på obestämd framtid, man har sparat pengar på att strunta i underhållet och skyller på en komponent till en fläkt som tar flera månader att reparera. Nu vill man istället bygga en ny badanläggning. Arbetet går förstås till samme svågerentreprenör som den konkursfähige göken som halvbyggde det på förhand kritiserade och helt onödiga dagiset, (som dessutom placerades klots intill utebadet i Ljungbyhed) innan han klappade ihop. Där börjar det likna Spanska solkusten, minsann. Kan man inte resa för klimatets skull så får man väl ta hit costadelsol. Förattan. Jag har skrivit och beklagat mig men har naturligtvis inte fått svar. Nej, för i en kommun vars företrädare envist slår sig för bröstet och proklamerar att alla människor har egna swimmingpooler numera, att klimatförändringar är en konspirationsteori, att elen blir billigare om man inte river de gamla slussarna till Rönneå, att man ska bygga på som attan och särskilt vid vatten, och att konst och kultur bäst drivs med gratisarbete, då kan man inte vänta sig annat. Sånntede, såatteh. 

Regeringen tycker att unga ska ta bolån med högre belåningstak, samtidigt som svenskarnas skulder rusar i höjden. Vi har en stark marknadslobbyism i landet som även infiltrerar EU. Och snart är vi medlemmar i Nato. Det går bra nu, sa banken. 

Krigets påverkan på klimatet. 

 

Bsí - David Berndsen

lördagen den 13

 Guess what.

Kocken är sjukskriven på obestämd framtid och sedan idag tar chefen ut semester ihop med särbon. Sålunda blevo fem små negerpojkar en. Så inleds detta arbetsår för en utbränd konstvetare fil.mag. anno 2024.

”De tog unicaboxarna och gick. Alldeles tyst, mycket stillsamt. Inget riktigt tåg, ingenting egentligen organiserat, inte i rad, inte i flock. Men utspritt och långsamt gick de en och en från sågen …” 

P.O. Enqvist - Musikanternas uttåg

 

Om arbetsplatsens diktatur

postveckosvammel

 Efter två stadiga whisky kommer jag nog att somna. Noga med att folk ska förstå att jag inte är försupen, eller rättare sagt, asrädd för att framställa mig själv som nidbilden av en nucka i övre medelåldern på dekis, poängterar jag att det är två glas. Små. I veckan. Jag är så smärtsamt självmedveten att jag antar en lätt aggressiv försvarsposition och utgår från att omvärlden ser på kvinnor-som-jag-själv med dubbla måttstockar. För som jag ser det, är skillnaden mellan män och kvinnor kantad av fördomsfullt hybridreligiösa åsikter, en slug slags misogynitet som gör att jag måste akta mig, ständigt hålla garden uppe. Män kan minsann visa upp sig och sina sunkiga tröjor bakom trettiofem ölglas på en bar utan att bli kallade försupna, de framstår som skojfriskt busgulliga, och om någon skulle reagera på den nedlegat skrynkliga skjortan eller de mörka dragen dagen därpå, är det enbart igenkännande. Skulle jag så mycket som råka sluddra på orden, glömma något, eller stava fel i ett socialt inlägg (!!!) är himmeln sedan länge nedfallen och stjärnorna slocknade: "Vi visste det", tecknen fanns där. 

Misstag som sker med din utbrända hjärna märker du inte förrän dagen därpå. Utbrändhet och utmattningssymptom är ett vanligt och välkänt sjukdomsfenomen främst hos kvinnor, och då är det med avvaktande och skeptisk kännarblick hon blir bedömd. Av alkade män och kvinnor med "erfarenhet". Vi arbetar dubbla skift, utan betalt. Ändå går jag rättframt fram och förkunnar min sjukdomsdiagnos, min svaghet. Det är som om jag måste utmana mig själv och fördomarna. Oftast, i alla fall. För nuförtiden orkar jag oftast inte berätta. Varför utsätta sig för dumma, faktaimmunskeptiska granskningar, de där ögonen som säger att Det som inte syns, det finns inte. Som påstår att svaghet är ett personligt val - Varför valde du att bli utbränd, kunde du inte bara sluta med det? Tänk dig frisk, ta det lugnt och var som folk. Tagga ner litet, ändra inställning. Har du testat yoga?

Efter en tung arbetsvecka har det varit vernissage idag och folk har halkat in från modden. Rättare sagt, Vällde in efter julens ledighetstristess. På jobbet har köket en ny kock sedan igår, som har rest hit från Västmanland bara för att arbeta över helgen. Den ordinarie är sjuk på obestämd framtid, så nu är det bara jag kvar i staben. Som lök på laxen har chefen beslutat sig för att han och frillan ska förlusta sig i Stockholm nästa vecka, och då ska jag ta hand om allt. Rubbet alltså - på egen hand. Detta fick jag mig serverat för två dagar sedan. Kök, café, städ och disk, bädda rent och städa efter kvällens övernattande vernissagegäster - ovanpå ansvaret för mitt eget arbete med konsthallen förstås och så utställningstexten som ska vara klar till utskicket jag ska göra veckan därpå. Torpet och katterna kommer inte att bli glada av att få stå utkylda när nästa köldknäpp kommer, inte sömnen heller. Chefen tyckte (på fullt allvar) att jag skulle sätta på ett extra element under tiden jag är borta, han betalar mig ju en lön. Sant! Så sa han. Kom mig inte för att svara på enfalden, nu kokar jag inombords, men kanske två (små) whiskypinnar hjälper? Normalt ska vi vara fem personer på plats under vardagarna, två i köket, en i caféet och två i konsthallen, men det har inte hänt under min arbetstid. Den där Frillan, eller särbon som lever lyxliv som pensionär utbrast högt över ett glas vitt vin och framför alla som var närvarande, att jag kunde väl värma soppa åt kunderna, det gick fort. Nej, sa jag då. Storögt såg hon på mig, och när jag i köket deklarerade den gamla vanliga litanian om min utbrändhet blev hon förnärmad. Varför hade jag inte sagt något till henne förut? Visste chefen om det? Chefen vet ju mycket väl, och han bryr sig inte. 

Kan man vara för snäll?

Nej, jag vill inte tro det. Snart har brasan värmt upp stugan, mig själv och katterna så pass att jag kan gå och lägga mig. Om några dagar är det vardag igen, men innan dess ska jag ha försöka att ha det riktigt tråkigt. Vilken outsäglig lyx det är, att få ha det så trist att hjärnan tystnar och kroppen slappnar av.