som hund och katt

ägd

 Vi pratade hund på vernissaget idag. Till saken hör att min arbetsplats är hundvänlig och att hundvänner mer än gärna välkomnas. Detta, antar jag, har med omdöme att göra. Hundmänniskor är av ett bättre virke, de är väsensskilda från kattmänniskor. Går att lita på. En hundmänniska skulle inte ens nämna ordet katt i sammanhanget, för hundmänniskan vet att alla älskar hundar, det är självklart. Och om inte kärleken är besvarad då är det något fel i huvet.  På människan förstås - inte hunden. Hundens instinkter tar aldrig fel. De är som ett lackmuspapper. Det vet alla. Hundmänniskor vet sådant.

Någon nämnde att hundar kommunicerar bra för att de är intelligenta. Jag tyckte att hundar kommunicerar bra med människor därför att de är framavlade för att de ska göra det. Programmerade tror jag visst att jag sa. En varg skulle inte gå att kommunicera med, inte på människans villkor i alla fall. En katt skulle också klara sig fint utan mig, men vad är vitsen med att ha husdjur om man inte tar hand om det och ser deras behov, sa jag visst också. 

Hundar ja. De rår ju inte för att människor genom århundraden har avlat fram en sorglig och deprimerad leksak som aldrig får växa från valpstadiet. Hundmänniskor är i mina ögon mer benägna till karaktärsmord och räddare för ljud om natten än kattmänniskor. Det för att hunden är framavlad till att antingen bekräfta sin husse eller mattes självbild, eller på annat vis vara till nytta. Katter är nyckfulla sällskap och så fångar de sin egen mat om de får vara utomhus. I bästa fall bara möss och råttor, vår slarviga livsstil var orsaken till att katten valde att närma sig oss en gång, där det fanns människor fanns det mat. Sen har vi förstås skapat en del framavlade kattmonster också, men de är fortfarande svårdresserade. Katter hämtar mer sällan pinnar, och de är ganska omöjliga att ha med på drev eller vakt och försvar. Helt värdelösa egentligen, så vad säger det om kattmänniskan.

Jag har inte läst många författare som vågar erkänna att de inte är hundmänniskor, men Tomas Bannerhed har gjort det många andra säkert tänkt på. Ganska vassa formuleringar dessutom, riktigt underhållande. Han sitter förstås också inne med en hel del cred i förhållande till andra djur, han är helt klart på plussidan och slipper kallas djurhatare. När jag säger att jag inte är hundmänniska utan kattmänniska gör jag det nog för att förfära och provocera litet grand. Men så är det ju Halloween. Miau.

 

Kiki & Jiji

Jeanette Köhn · Mats Bergström · Jonas Knutsson · Georg Riedel - Havet låter på ett särskilt sätt