 |
| St Nicholaus vägrar dricka sin mjölk |
De här underbara mellandagarna. Man spinner vidare på saker som man har gjort, kylen är nästan tömd på julmat och pyntet hänger litet på sned under det lägrande dammet. Att fundera ut stora planer passar sig dåligt dessa dagar av tomgång. Istället kan man få fundera litet bakåt och tänka, att även om året har varit mörkt ur så många perspektiv ändå visade sig innehålla guldkorn. Saker som man kan få vara litet nöjd med. För även om världsläget är oroväckande och nyheterna randas av katastrofer och allt verkar dystert och tungt, så gillar jag personligen när saker i mitt eget liv förändrar sig. Inom rimliga gränser förstås.
Förnyelser som är hållbara och goda kommer stegvis, det är de sömlösa övergångarna som bygger på erfarenhet och kunskap som är bäst när man vill nå resultat. Men för det krävs tålamod, detta otidsenliga lilla ord. Tjugosjutusenettundramiljoner maskor med varmt och hundraprocentigt ullgarn i knäet är ett bevis på det. Att jag, som metall- och träutbildad konstvetare, på egen hand skulle klara av att gå utanför min comfort zone och skapa små tekniska underverk med hjälp av två pinnar och ett snöre är inget mindre än en bedrift. Den första tröjan bär jag stolt och nog oftare än jag borde, den andra är levererad till mamma av tomten under jubel, och den tredje är till en vän och växer stadigt. Med lönen har jag inte bara kunnat köpa fint garn och en resa till Grekland ihop med vännerna, nej, garderoben har fyllts på med saker och ting som jag har trånat efter i flera år, som vandrarkängor och örhängen att bära när jag själv vill, och jag har köpt mig ett helt och olappat duntäcke så att jag slipper kalla fötter, åtminstone nattetid. Jobbet som ändå till viss del matchar min utbildning har skänkt mitt nya, ensamstående liv en äkta guldkant. Men viktigast av allt är att jag kan få äga det livet. Att vända på slantarna och tycka att slöseri är en elak sak kommer alltid att vara viktigt, för jag har lärt mig att kreativa lösningar med små medel resulterar i mer än döda ting (prylar i all ära). Hantverk är en fantastisk grund för personlig utveckling om man är intresserad av det, men för att kunna testa vingarna och göra ett språng ut i det okända utan risk för kostsamma eftergifter, krävs en trygg grundplåt. Det är tyvärr så det ser ut och inte mycket att göra åt (inte på kort sikt i alla fall), för det krävs pengar för att vara fri i ett samhälle som vårt, där orättvisor är inbyggda i systemet. Min chans inföll nästan samtidigt med en utflugen unge och möjligheten att kunna arbeta som en relativt hel människa. Detta är få förunnat och absolut inte en självklarhet - särskilt inte som kvinna - och inte ens i ett land som kallar sig jämlikt.
Trots att jag avskyr romantiserande berättelser kring fattigdom - eftersom allt i livet verkligen är relativt - och för att jag starkt ogillar självgodhet, så kommer ändå slutklämmen med något i den vägen. Orden är riktade till mig själv och till alla och envar som läser detta: Man måste komma ihåg att klappa sig själv på axeln ibland, och vara tacksam över det man har fått. Att inte gråta över spilld mjölk, men om man mot förmodan skulle ångra sig, ska man ångra sig i tid eftersom nästan allt går att reparera. Att alltid göra det bästa man förmår och att tillåtas att få vara nöjd med det, och därmed kunna vara snäll. För snällhet är ett annat förvanskat och gravt underskattat ord som jag alltid tänker slå ett extra slag för. Så, slutligen: gnäll inte över småsaker, gör dig aldrig mindre än du är och särskilt inte om det är obefogat.
Med detta önskar jag ett Gott slut och ett Gott Nytt 2024.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar