 |
| slaggsten efter myrmalmsframställning, på en plats som är avverkningsanmäld |
Med Karin Bojs senaste bok klargörs en misstanke som har stärkts allt eftersom. Ägande gör oss dumma och handel främjar misogynitet. Vi utgör en mix av gener, framför allt är det de kvinnliga generna som uppbär en högre variation, männens går att härleda till något man kan kalla stam - eller det populära uttrycket klan - eftersom större delen av deras genbank kommer från en och samma Wolfpack. Det var en gång en herdekultur kallad Jamna som för ca 5500 år sedan tog sig över stäpplandet med sina stora hjordar. De mejade ner allt i sin väg och plockade på sig det som var av värde, bondekvinnor, deras tekniska kunnande och tillgången till dricksvatten. När marken var uppäten vandrade de vidare. Med uppfinningen av oket, hjulet, och de oxdragna vagnarna kom muskelkraften att bli än viktigare, och underordnade de äldre kulturerna som baserades på textilframställning, keramik, samlande och småviltsjakt, alltså arbete som gick att utföra med ett barn på ryggen. I dessa äldre kulturer hade storviltsjakt varit en sällsynthet, och då var det fest med dans och musik på tapeten. Den nya kulturen fokuserade på ett stort intag av proteiner medan övriga kroppsliga behov och kunskaper, som skönhet, trivsel och fredlighet, underordnades. Att de tidiga indoeuropéerna var starkt patriarkala stöds av lingvistiken, som med värdeord härledda till faderskap visar oss att vi än idag är en vital del av den kulturen. Svensson är ett lysande exempel på det. Fader Vår med. Det har alltså ansetts viktigast att härleda vem som är far i ett släktled, modern var sekundär och utbytbar och hennes kunskaper var visserligen nödvändiga - men ägda.
Det finns mycket som bevisar att vår civilisation har gått från att vara tämligen jämställt matrifokal till att bli alltmer hierarkisk-patriarkal. Inte minst genom ny teknik som kan visa hur kvinnligt hantverk och kunnande har varit centrala i ett mycket tidigare stadium än man tidigare har trott. Textilframställning och smycken, flöjtmusik och dans är kända genom avbildande figuriner som Fanny von Galgenberg. Hennes typiska pose, med armen över huvudet, antyder att rörelser koreograferades redan så tidigt som för 43.500 år sedan. Det var troligen ett folk som idag kallas Aurignacierna, som kommit från Donau i södra Tyskland och sakta spred sig över kontinenten. Ungefär samtidigt för ca 37.000 år sedan försvann den siste neandertalaren men exakt varför vet man ännu inte. Alltsedan den senaste istiden har sedan strömmar av olika folkslag dragit fram över Europa i jakt efter mat och bosättning, och med olika härskartekniker har somliga kuvats medan andra har främjats. De värsta framfarterna utgörs alltså av ett herdefolk från Sibirien som kom dundrande över Mellaneuropa för 5000 år sedan, drivande sina hjordar över fasta bosättningar och på så vis utplånande hela civilisationer - att jämföra med cowboys och indianer, eller gauchos och indianer under historisk närtid.
Med tanke på herdekulturens hunger på egendomar, deras enda drivkraft, undrar jag ofta om det vi idag bevittnar är kulturens sista suck. 96 % av jordens totala biomassa utgörs nu av betande och gräsätande djurhorder, och när det drickbara vattnet tagit slut är sagan faktiskt all. Snipp - snapp - snut.
Jag har läst Europas mödrar de senaste 43.000 år sedan, av Karin Bojs. Nu läser jag Den tysta kraften, av Louis Couperus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar