Sitter ute med teet och njuter av morgonsolen. Emellanåt hörs ännu gransångaren och lövsångaren från västläget där asparna står, deras sång är omisskännlig. Entitor, ringduvan såklart och en spillkråka från öster och i söder, alldeles intill lillstugan sjunger en gärdsmyg. Allt som oftast ger sig de unga koltrastarna till känna, deras tillhåll är vindruvspergolan där de hittar både getingar och frukt som droppar ner som spillning över söderläget och fönstret. En koltrast som skuggsjunger för den som spetsar öronen.
I september blir det fler timmar hemma, arbetstiden har kortats av och jag kan återgå till att njuta och göra saker jag har försummat, som trädgården och att besöka vänner. Sista tvätten, med god lunch och varma samtal med K och P i hennes vackra trädgård gjorde jag i söndags. Samma dag åkte innerfönsterna in och så slipper jag morgonkondensen, som alltid blir när jag väntat för länge. Dagen därpå kom faktiskt en rörmokare förbi. Han fixade snabbt brottet och skulle återkomma med litet saker att täta toastolen med. 258 dagar. Efter så lång tid torkar membran och gummipackningar.
I går fick jag min första TBE-spruta, och firade med att möta upp S som var i Hbg för en utelunch. Tre år sedan senast vi sågs, det är inte klokt. S är sjuksyster i Sthlmsområdet och hon berättar att hon har haft smärtor och blödningar sedan ett år. Symptom som de manliga gynekologerna hon besökt ständigt har avfärdat som typiska för övergångsåldern, och alltså inget att bry sig om. Undrar om hon hade struntat i att få en ny tid, på ett annat sjukhus om hon inte varit syrra, och undrar hur det hade gått om hon bodde på landet och varit hänvisad till ett sjukhus och samma expertis. Kvinnokroppen har förbisetts lika länge som den kliniska synen på kroppen infördes, nu höjs visserligen röster som kräver ändring men det är ännu mannens organ som styr vetenskapens syn på sjukdomar. Hon ska in för akut operation vid onkologen på onsdag.
Sitter fortfarande ute i den friska morgonluften och tänker. Boken jag läser lämnar spår, det finns både nya och gamla minnen mellan raderna, och mitt i eländet och igenkänningen av olika former av misshandel får jag lov att tänka att det kunde vara värre. Jag vill inte säga att Yanagihara skriver mästerligt, men det är ganska modigt, och nära. Hudlöst. Ett litet liv ger en beskrivning av hur väldigt god och riktigt dålig vänskap fungerar, och om du vill ha en roman som vältrar sig i känslomässigt elände och sorg är valet utmärkt. Läsningen är inte så litet som ett självskadebeteende men jag kan inte släppa taget nu. Retar mig på att jag gråter, men låter mig förföras. Och visst är det precis detta jag har bett om så många gånger; en litterär genre där känslosvall, romantik och skönhet får regera igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar