Jag fortsätter vara svepande i mina formuleringar, ser ingen anledning till varför jag inte skulle vara det, och ingen annan möjlighet. Att vara säker på min sak är ett tecken på osäkerhet, ett sätt att visa brist på omdömesförmåga och gör att jag fångas in i polemiska betraktelser som enbart gynnar en tvärsäker demagog som vinner på dikotomier och polemik. Att skriva är att få fatt på de flyende tankarna, brodera dem till kropp och besjäla dem. Jag växte upp under det svenska 1980-talet, när diktatorer sågs som avskum och demokratiska värden ansågs självklara. Då var det lika självklart att kunna uttrycka sina känslor som att vrida på kranvattnet. Krig var något som utkämpades på en annan horisont, pengar fanns för att ha kul. Min generation kunde resa, skriva, dricka oss fulla med vem vi ville, och vi kunde ångra oss. Det fanns ett skyddsnät av strategier bakom som tog tag i, och fick oss att vilja studsa upp igen. Människorna av kött och blod bakom spakarna och rattarna på arbetsförmedlingen och försäkringskassan, på banker och kontor, som med sina olika förmågor och tankar gick att avfärda eller ta på orden, och eftersom det alltid fanns någon anställd där som tänkte som du gjorde, var det bara att ta en ny kölapp och vänta. Det var känslorna som knöt samman, enade eller särade, men som laddade upp och fick oss att vilja leva. Inte pengarna. Vägen, inte målet.
Jag återkommer alltid till existentialismen. Det är nödvändigt eftersom jag vet att vi är en existens bland andra, jag vet att det går att bryta igenom barriärer genom att se den andre som en annan person. Det är respekt. Ibland uppskattar vi det vi ser, ibland inte, men respekten för olikheterna bygger upp individer och skapar grupper. Kalla det samhälle, kalla det familj. Relationerna mellan oss är avgörande för hur vi ser på vår omvärld. I ett ögonlöst, hudlöst och könlöst samhälle existerar inga känslor eller spänningar. Utan existentiella ögonblick finns inget som matar minnet. Eller samvetet, själva ordet är uppbyggt av existensens grundstenar.
Jag saknar ord för att formulera den tomhet jag känner då jag läser romaner från en tid när triviala litterära känslostormar är bärande för berättelsen, och hur mycket jag saknar detta i den allmänna debatten. Mötena mellan människor, beskrivningen av intrycken, detta vaga och fullkomligt underbara något som uppstår när vi möts öga mot öga, är fundamentala för att vi ska vilja och kunna förstå. Antingen vi avfärdar och sveper vidare, eller stannar, nosar och dröjer en tid, så är detta vad som utgör ett liv.
Samhällets idé delas alltmer upp i två motstående läger. Antingen betraktas människan som en social varelse med potens och möjligheter, eller så är hon en enhet, skapt för en uppgift och enbart gjord för att arbeta enligt den principen. Å ena sidan är samhället en process, å den andra en arena för tävlingar. I avgrunden mellan ståndpunkterna syns vem som får tillhöra samhället och vem som styr det. Kontraktet är juridiskt, men djupt berörande, och därför sker förändring främst med känslornas kraft. Ilska är en urkraft som bär med sig snabb förändring, men om ilskan inte själv förändras och utvecklas kommer den göra att samhället förlorar bärkraft, stagnerar och slutligen imploderar. En revolution är bäst när den kommer som en sommarbris.
Mycket pekar på att Europa har spelat ut sin rätt som moralens, historiens och det goda samhällets stöttepelare. Den gamla världen är i klorna på ett fåfängt fåtals kamp om världsherravälde, men - och jag menar men (för det finns alltid en utväg i eländet), om vi inser vikten av principerna vi har byggt upp gemensamt och ser dem som en urkraft, då skulle människan kunna uppvärderas, och ekonomin ses som en konstruktion, ett redskap möjligt att förändra. Lägg den politiska makten hos den som vill ge oss freden, inte hos den som tjänar på kriget. Ge existensvärdet en röst innan det är försent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar