 |
| vattenaloe, dyborre, Stratiotes aloides |
Jag behöver bara klyva ytan för att komma in i en annan dimension, och som en saltvattentvål som kastats överbord kan jag sedan glida fram över vattnet, känna väderleken förändras och simmarna avlösa varandra. Solen värmer ryggen, vind skakar trädkronorna, regn smattrar och vattenbrus i öronen. Jag andas rytmiskt, sträcker ut och sparkar bort, blir lång som en ål och lämnar vardagen. Nu är jag turkosblå, och jag räknar ett, två, tre, tretton, tjugofem, trettio. Sista längden intar jag på rygg och ser vädret ovanför, skyarna med molnen som tornar upp i horisonten, regndroppar som krossas och förenas med membran, och så vindarna, ljuden och solskenet, stegvis kommer omvärlden tillbaka in i kroppen och jag blir varse simmaren intill, badvärdarna som håller på att dra presenningen över poolens motstående sida, en mås som passerar. På en bänk under taket, snett under klockan, sitter det en man och väntar. Han spanar över bassängen. Jag står på botten nu och löser upp flätan under vattnet, dold bakom presenningens stora blå rulle tar jag tag i stegen och drar mig upp på land. Drypande våt, blank och hal glider jag som en törstande snigel längs bassängens kortsida och passerar oseende i riktning mot dörren. Inom kort återstår bara trettiosex blöta fotsteg av min tid i offentligheten, den yttre medvetenhet där andras lagar regerar. Bakom dörren bildas jag åter.
Jag läser Kvinnor som älskar av DH Lawrence
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar