Emotionell kapitalism

 En besökare som just gått ut med sin fru vänder sig plötsligt om vid bilen och går tillbaka in igen. Jag ser att han är i tankar och frågar om han har glömt något. Namnet under texten han läst i konsthallen, säger han, hade påmint honom om en tid när han gick i realskolan i Örkelljunga, så han undrar om jag vet vem Staffan var. De två hade varit bästa vänner. 

Kanske att det var sättet han sa det på, så vänligt men rakt på, eller att han nämnde namnet på min pappa, en person som de flesta har glömt idag. Eller var det närvaron av en person som har känt någon i mitt förflutna, en påminnelse om något jag förträngt, som en hastigt förlorad barndom. Det som gjorde att jag fick en klump i halsen, fick svälja och trycka tillbaka. Där framför mig står en man som är lika gammal som min pappa skulle varit, och som delade minnen med honom från en tid långt före min, och vars bild av honom skulle bestå av en över tjugo år yngre version av mig. Jag kände att han letade efter spåren i mitt ansikte, trevade efter något som var bekant i mina ögon. Den där undrande blicken som man får när tiden har blåst bort minnet och man greppar efter halmstrån för att förstå vem man är.

Jeff Buckley - Grace