Bangemand. Ragnar Kjartansson på Louisiana

träffsäker parodi på institutionens bakgrundshistoria

 När det handlar om att vara först med trendspaningar och allmänmänskliga tankeströmningar är konst och kultur bäst - men helt beroende på hur det demokratiska systemet ser ut och hur friskt det fria samtalet är vågar även institutionerna hänga på. Ett öppet samtal borgar för hur spridningen till allmänheten ser ut och detta är särskilt viktigt på platser med lägre boendedensitet. Gles- och landsbygden är ett tacksamt studieobjekt för inkludering och exklusivitet, här blottläggs öppet en tydlig struktur bestående av ett fåtal röster i maktposition. Islänningen Ragnar Kjartansson har gjort den manliga självironin till sin måltavla, han frilägger med sig själv som utgångspunkt det simpla spel som pågår i maktens olika korridorer, det där som så ofta kallas politik och vars misstag och övertramp brukar avfärdas med "det var bara på skoj". Med humor avväpnar han alla som saknar vett att inse, att enbart en auktoritär stat slipper sådana där asjobbiga hårklyverier som feminism eller kolonialism, för där får nämligen bara en sanning plats - i taget... 

 

träffsäker parafras på västvärldens kulturhistoria

 I salarna på ett slitet men bebott mellaneuropeiskt slott ligger sladdar från förstärkare på antika möbler. Musikinstrument och mikrofonstativ står spridda över rummen likt fysiska palimpsest, det är ostädat och unket. Röda, gula, blanka och asdyra breder tekniken lika nonchalant och självmedvetet ut sig på de slitna mattorna, som jakthundar i väntan på action med sina unga brats. Varje sal är filmad så att publiken kan få bevittna hur ett indieband far fram över interiörerna. Det börjar som en romantisk melodi från höger, där syns en större mixad grupp människor i ljusa kläder lättjefullt hänga på en solbelyst altan. Med akustiska gitarrer och mjuk stämsång intar de efter ett tag i samlad tropp den engelska parken, och försvinner sedan ur sikte bakom kullarna, varpå skärmen släcks. Ljudet från bandet dyker upp på skärmen till vänster, men nu är gruppen inomhus och har reducerats till ett antal män. Allteftersom vi vrider och förflyttar oss i takt med utvecklingen, ser vi hur bandet intar sal på sal, blir allt färre, tills två personer återstår och slutligen är alla skärmarna släckta. Jag kan inte säga när musiken tystnar, det är bara ett stilla konstaterande. Och när jag lämnar verket The Visitors bakom mig, tillsammans med de övriga i publiken, återstår en ödslig känsla. 

 

träffsäker parafras på västvärldens 1900-tal

En vettskrämd man utklädd till Agent 007 står uppflugen på en smal avsats över en stentrappa som leder upp till ett musikaliskt videoverk. Vi kan höra sången därifrån samtidigt som performanceverket Bangemand pågår. Ett perfekt valt namn på danska, förövrigt. Säkerhetslinan som följer med mannens rörelser i sidled är dold under kläderna, och fäst vid taket liknar det ett löpkoppel eller en snara. Där uppe på avsatsen kommer mannen att kliva fram och tillbaka under resten av dagen, medan videoverket på andra våningen spelar upp till dans. No Tomorrow som verket på ovanvåningen heter, tillkom när Trump inaugurerades och filmades kort efter Rysslands invasion av Ukraina. Texten består av utsnitt ur den erotiska litteraturen, alltifrån Vivant Denon till Sapfos dikter. Till formen består verket av en krets av skärmar med bildytan vänd inåt. På skärmarna ses en grupp kvinnor med akustiska gitarrer, alla är likartat klädda i blekta jeans med uppvik, vita strumpor, vita t-shirts och med utslaget rentvättat hår och de rör sig runt, vända mot kameran. Publiken samlas i mitten. Kvinnornas danssteg synkroniserar våra blickar, emellanåt samlas de på samma skärm, emellanåt sprider de ut sig i ringens samtliga skärmar. Nio musiker, eller muser, som spelar, sjunger och dansar med strumporna släpande i marken och håret svepande, bildar ett drömskt och luftigt lätt utrymme, en plats för glömska, men trots anslaget är det otäckt. Likt sirenerna och sektmedlemmarna jag minns från Betania på 70-talet, eller de tvålprydliga scoutledarna, är dessa kvinnor både kollektiva och uteslutande. Jag går utanför ringen och ser grottan i den mest kända liknelsen av Platon. Här på baksidan mellan verket och väggarna är det ensamt, trist och trångt på ett annat vis, och jag tar några bilder för minnet. 

 

träffsäker parafras på västvärldens 1800-tal (von Rosens Nordenskiöld)

Porträtt föreställande ensamma, magra unga män i Speedo, med vapen, gitarrer, cigaretter, glas och flaskor och som lutar sig mot en möbel i en målad men tom rymd. Bakgrundsfärgerna alluderar på lag och grupptillhörighet, det är bredrandigt och enfärgat, ofta svart. Männen är målade i helkroppsfigur, de är av samma slag och ålder och så många att målningarna hänger omlott i två salar. Mitt i salen visas två videoverk. En bredbent man står i ett kalt vinterlandskap, ibland avfyrar han en gevärssalva från höften, i handen håller han en tom gul plastpåse som fladdrar lätt i vinden. På motstående vägg visas ett porträtt på en generalguvernör i full regalia och en video på en man i vit allongeperuk som piskar en mansstjärt. The End utfördes under tiden som Kjartansson ställde ut på Venedigbiennalen 2009. Samtidigt som intrycket är tragiskt i sin endimensionella tvådimensionalitet av vad som kallas manlighet, blir det väldigt lustigt. Mängden bär ironin. Vi är många här som känner igen poserna från ett slitet gammalt idol-ideal och kanske känner vi igen oss själva? Hur vi möter bilderna beror på vilken kulturgeneration vi tillhör och vad tiden har gjort med idealet. Skrattspeglar visar mänskliga belägenheter, och är de riktigt bra kan de även visa oss baksidan. Innerst inne är den manlige hjälten smal, vek, rädd och blek och paniskt rädd för att kläs av och bli utskrattad. Det visste även H.C. Andersen.

Haughty or Hero?

Sarah Klang - New Day Coming