Firelei Báez på Louisiana

Black quantum physicists/Duppy for Delacroix

 

Efter att alldeles för länge ha markerat och tjatat för oss om värdet att vara "neutral" kring ämnen som kolonialism och nazism har sanningen slutligen nått vägs ände. Det gäller att vara modern på riktigt och inte bara till namnet, så Louisiana vågar ta steget och testar sin egenbild som den Andre. Forskningsledningen har nämligen tvingats till att äta upp sin gamla hatt (Kolonialism, nazikopplingar och vad som bekostade konstsamlingen och bokförlagen som sprider en oomtvistlig kulturkanon sedan 40-talet har knappast kommit från ost). För att hålla måttet som en av världens stora kulturspridare måste Louisiana som institution skärskåda och kritiskt granska sin bakgrund  - och pudla - Big Time. Så varför inte driva gäck med sitt förflutna, sådär käckt som bara en lebeman kan? För något har fått ledningsteamet att på ett bräde visa fyra utställningar med uppenbart koloniala och feministiska förtecken. Ragnar Kjartansson, Pussy Riot, Cave Boureau - och Firelei Báez - en ung karibisk-amerikansk konstnär som vare sig skräder orden eller kuvar sig. Dessutom är det för första gången hon visas på Europeisk mark. Vi snackar kungspudel.

 

A structure of feeling

 Utställningen är ett intellektuellt och omfångsmässigt kraftprov. På papper och duk visas en mix av historia och nutid, men istället för att peka ut västerlandets arroganta självförtroende i förhållande till det där andra som inte ens har ett ord i den västerländska vokabulären, tvingar Báez oss att se bortom den nedvärderande och förminskande synen på kolonialismen som offerlund. Med självklar ton och utan ironi visar hon upp sin historia och sagovärld, och ett gap öppnas. Trehundra år av skapad och befäst eurocentri i form av kartmaterial, uppslagsverk, kolonialstrategier och nationalekonomisk historia, denna kunskapsmakt består i ett omfångsrikt bundet och tryckt organiskt material sedan 1500-talet, som hon effektivt målar över med sin egen bakgrundshistoria och erfarenheter. Resultatet är slående intelligent, anslående vackert och en helt makalös palimpsest över allt vi kallar vetande. Jag vill ha mer. Och mer får jag. Inte mindre än halva utställningsytan och två våningsplan fylls av hennes berättelser. Jag skådar in i allt från frimärkessmå bilder till väggtäckare, och verkshöjden är enorm. Allt går att skärskåda med lupp och se på från håll, och med en sällan skådad teknisk skicklighet (jag begriper inte hur hon har gått tillväga). Men jag vet att hon har golvet som staffli, och har en bakgrund som performanceartist, och med kopplingar till afrofuturism och musik kopplar hon greppet om min totala fascination och serverar klimatfrågor, kolonialhistoria och identitet. Måleriet liknar en dans och den karibiska magin är inte påklistrad som en exotisk salespitch, utan genomsyrar allt hon skapar. Det är som om hon ville berätta för mig att allt liv är magiskt, det är bara så det är, och jag landar i en fantastisk, kaotisk värld där allt kan förklaras och inget är för litet att förstå. 

 

Encyclopedia of gestures/Jeu du monde

Bilder av vatten, eld, hår, och blod är målade med jordarter, mineral och metaller, som guld och glimmer - kolonialismens motor, dess påtagliga materia som skapar katastrofer. Som för miljön och kulturen hos de ögrupper som snart kommer att slukas av havet. Färg är kemi, och kemi är en reagens på yttre agens. Utan respekt för de simpla reglerna, ja utan respekt för jorden är vi snart en del av framtiden på ett sätt som vi inte kan förutspå. I Báez värld går ett hårigt troll med bakvända fötter genom världen, Ciguapan är en opålitlig trickster, hennes värld är dold och gömd för blickarna och hon arbetar med motsatser. I Ciguapans natur råder inga vetenskapliga naturlagar, hon är sin egen agent och hon avgör sitt alldeles eget öde.  

Se på henne!

Trust memory over history

 

Jag läser Troll, av Rasmus Daugbjerg