Jag känner inte igen mig i min egen tid. Det gick så fort, alldeles för fort, denna nedmontering av det lilla som ändå fanns kvar av stolt nation med demokratiska jämlikhetsideal, sin urgamla vikingafeminism och det stadiga samhällsbygget som var till för alla oavsett bakgrund. Fransmännen jag varit hemma hos under 80-talet och som ville veta allt om mitt liv som svensk, det liv de beundrade så, de undrar säkert lika mycket som jag gör. "Marknaden" har tagit över, det vill säga den globala arenan utan ansvarstagande huvudman som kan ställas till svars för varför ungdomar saknar sin framtid.
Jag har också gått bet på det mesta av mina ideal känns det som, kör bil nästan varje dag och låter mig hunsas som privatanställd, igen. Underställd en lön som skulle få en teknisk eller ekonomisk akademiker att skrocka. Det där med att säga ifrån, det funkar bara om det finns någon att säga ifrån till. Jag gör allt på jobbet nu, utom maten.
Nå, men ändå. Jag har det gott emellanåt, trots att sommaren gick åt till att arbeta och för att mina semestrande vänner kom på besök när jag var ledig och fick hålla mig hemma så höll jag huvudet högt och svansen lågt, även när kommunen valde att stänga utebadet i förtid. Man ska alltid jämföra. Det hade kunnat vara så att vännerna inte kom förbi. Mina chiliplantor är förkrympta men har fått kraftig frukt, det finns mycket svamp i skogspluttarna i närheten och äpplena frodas på mina små träd. Ibland tänker jag att det vore skönt om jag slapp saknaden efter en mjuk och vänlig någon, en åtrå som jag på något vis alltid ansätts av när jag är trött, men också vet att det beror på utmattning och att det snart går över. Tänker då på den där hundraåriga damen som menade att receptet på hög ålder är att leva utan man, och så skrattar jag till inombords och nyktrar till igen. Det är tragiskt men sant. Litet kul också. Vem vill bli gammal, liksom.
Det har gått över nio månader och fyra kontaktade rörmokare sedan jag blev av med vattnet i lillstugan. Innan frosten kommer sätter jag min tilltro till en person som är bosatt en timmes körväg härifrån, eller rättare sagt, en kollega till den personen. Samma visa. Livet på landet är avskildhet, lugn och ro, och frihet från påpekanden och krav och det kostar ett högt pris. Ungefär samma inflationsnivå som vedpriset.
Nu avslutar jag den här litanian med en liten trudelutt istället. Yunchan Lim är 19 och spelar Liszt som besatt, hans tolkning är teatralisk, purung och ursinnig och det bästa jag har hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar