 |
| Hej mitt vinterland |
På Fabriken i Bästekille pågår det nu en spektakulär utställning med 400 foton av Lars Tunbjörk, tagna mellan 1988 och 2004. Flera av dessa är till salu, många kallas retro (vad det betyder i sammanhanget är litet svårt att avgöra), och åtskilliga har framkallats postumt. Utställningens väggar har bemålats och pyntats med kongeniala, matchande stolar - till och med avfuktarna som står på golvet känns som en del av utställningen som utgör hela Fabrikens totala yta, och den är inte liten. Jag tänker på mottagandet, inte på det personliga som blev just personligt, eftersom jag hade tagit med mig material från vår egen utställning pratades det litet om personligheter - men på entrén. Dörrarna öppnas och där hänger han i storformat, den sedan 2015 avlidne Lars Tunbjörk, och ler varmt ner mot oss i en lappad sticketröja och med de typiska, fyrkantiga glasögonen med stålskalmar. Ett vackert porträtt på en snygg man, en man med sociala värderingar, återkommande vinterdepressioner och ett omisskännligt drag av grannpojke. Han var född i Borås, och jag tänker att knallelandet var nog ändå den mest perfekta utgångspunkten att skapa socialt pathos på. Hans samtid krävde dessutom en känsla utöver det vanliga. Ironisk, men stålvass gestaltade Lars tankar kring avvecklingen och kommersialiseringen av folkhemmet, och fick ganska snart ett eget uttryck: tunbjörkare.
När jag vandrar genom den tematiska utställningen, byggd efter rubriker som han själv varit med om att författa i fotoböcker och brödfödeuppdrag för tidskrifter - slås jag ständigt av hur svårt det måste ha varit att frikoppla sig själv från verket för att kunna återge något så allmänt. Eller så är det bara så, att ärlighet varar längst. Eller rättare sagt, som jag känner igen mig och mina egna tankar från tiden då bilderna togs och hur bilderna påverkar mig idag. För jag vet att jag tillhör en minskande skara människor som tänker på samhället, och nationen - på gränserna som något konstruerat. Idag har nog flertalet anammat privatkonsumtion som något naturligare än sådant som det gemensamma arvet, det förra har blivit så påtagligt och reellt och det andra känns kanske mest som en abstrakt utopi, jag vet inte. Jag tycker mig ändå se hur alltfler har gått från att se möjligheterna i ett eget engagemang till att tro på en snabb utveckling mot en fiktiv trygghet, baserad på statlig övervakning och strängare straff. Undrar, då jag ser på Tunbjörks bilder, om inte hans dystopier av människan i en avhumaniserad värld har slagit in. Det misstag som varit möjligt att förändra har konsoliderats och befästs, och om det inte går att hänga på en vägg som ett uttryck för privatägande, är det inte värt att beakta.
På mitt galleri hänger just nu Carsten Regilds kvarvarande verk från perioden 1966-1990, en annan av de nästan-samtidiga samhällskritiker som liksom Tunbjörk har har kommit att bli en ikon för det omvända. Ironi, elakhet, konservatism och konsumtion tycks mig vara svåra, ja till och med omöjliga att runda i nutidsdebatten. Jag gör som alla andra, skyller på något osynligt. På AI.
Jag läser Utan konst kan jag inte leva. Om Agnes Widlund och konstsalongen Samlaren av Eva-Lena Bergström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar