Mandelblom, kattfot och blå viol: Donnerwetter

efter regn kommer sol, följer regn

Sedan några dagar har skyar med åskbyar dragit in från väst och sköljt över min landsända. Som väl var, om man får vara så egoistisk med tanke på hur det ser ut i övriga världen (och på arbetsplatsen), hade min lediga vecka under midsommar några regnfria dagar så jag tog mig ut på tur för att besöka vänner tillsammans med tösen som kommit ner på besök. Under lediga dagar och de sommarljusa kvällarna gör jag sådant som hör sommaren till. Vandrar, badar, påtar, träffar människor och läser. Att få vara utomhus är för mig lika livsviktigt som växternas och djurens vattenförråd, och jag älskar regn. Jag bor dessutom nära allt som räknas och gör gott för själen.

Kreatursregn

Att ta hand om en trädgård gör att man ser sammanhang och blir ödmjuk, så egentligen är det trädgården som tar hand om mig. Tänk att få lov att släppa loss sin skaparlust, och bara genom att flytta löv, frön, pinnar och bråte från ett ställe till ett annat - en minimal insats - kan man forma sin alldeles egen version av paradisets lustgård. Resten av arbetet står naturen själv för. Världens mest sinnrika ingenjörskonst, fotosyntesen gör att efter en tid med sol och regn kan ett torrt frö och rasslande grenar spira upp och bli rikgivande och höga träd eller veka doftande kärlväxter, arter som i sin tur gynnar många fler arter än jag någonsin kan räkna under min livstid. Inte ens en riksbank kan räkna dem alla. Det är sannerligen magi.

Under torkan i juni gick det inte att göra mycket åt trädgården, mer än stödbevattna det nödvändigaste morgon och kväll så länge regnvattentanken höll, och hoppas att allt det biologiska livet orkade med ansträngningen. Nu hinner jag med allt det där andra, som att beskära häckar, kanta rabatter och klippa gräs och så slipper jag få stenlunga av vägdammet efter traktorernas och bilarnas framfart. Nu när allt är friskt och fräscht glänser till och med bilen.

Bredbrämad bastardsvärmare, Hagstad äng

Simmar gör jag nästan varje dag, i ur och skur, väder och vind. Utebadet i Ljungbyhed håller öppet om kvällarna så att en pendlare hinner njuta både bad och bastu efter arbetet innan det blir hemtur. En vän har lockat med mig till närmaste allmänna badsjö, och dit har vi cyklat och simmat rundor under långa samtal, ensamma under åskbyarna. Sjön, som är djup och känd för sitt kalla vatten, har i år varit lagom ljummen, och särskilt skönt är det när åskan drar över med mörka regnskyar och ytan krusas av tunga regndroppar. Då simmar vi bara närmare för att lyssna på allt som sägs. Åskväder har en enastående förmåga att framkalla friska tankar ur en aldrig så sjuk värld. Uppe på stranden kämpar tusentals smågrodor, idogt krälande uppför slänter och vägar och letande efter en ny tillvaro. För att inte avsluta deras framtida livsresa under en skoningslös fotsula skuttar vi hit och dit. Tillsammans eller för mig själv har jag cyklat och vandrat på kvällarna. Under de häftigaste skurarna har trädkronorna delats med nyfiket gloende kossor innan man cyklat vidare mot kvällens mål. Igår blev det Söderåsen. Där ropar nu uggleungarna och emellanåt tog man skydd för regnet och höll för öronen under åskknallarnas ljungade mellan ravinkanterna. Uppe på de högt belägna platåerna med de böljande gläntorna och stengärdena betar korna sida vid sida med hjortar, och inne i stugorna hukar sommargäster runt middagsborden med levande ljus tända. Det finns gott om meningsfulla saker att göra, hela tiden. Hemma hittar jag på sådant som skingrar tankarna och får mig på gott humör (för det behövs sannerligen, för aj vad jag har varit arg, en riktigt härlig urkraft som jag kanske berättar mer om en dag). Och slutsatsen är alltid densamma: att kunna leva som jag, och att vara född in i denna ofantliga rikedom, är inget mindre än ren, förbannad tur. Semester det får jag väl ta en annan gång.