Mannen från Billeberga

 Där som Kvärkabäcken och Skårån förenar sig har en bro slagits upp. Det är en ganska oansenlig bro, men ändå tillräckligt stadig för att vandrare skall kunna ta sig över ravinfåran och fortsätta åt det håll som skyltarna visar. Just idag sitter det en mansperson där, han har just börjat inta sig en macka och litet kaffe eftersom han har varit på väg ett tag. Fem timmar var det visst, det är litet oklart hur länge, och eftersom han har dåligt lokalsinne och saknat mobiltäckning hade han irrat rundor för att hitta platsen vars namn han nu kunde läsa på skylten där han satt. Han borde kanske känna att han är på rätt väg, men samtidigt är han litet lättad över att det kommer en person från det håll som han tänkt ta efter pausen. För han är litet osäker. Visst var det åt det hållet där alla träden låg huller om buller, och han hade fått ta en omväg som fört honom en bra bit uppåt och sen hade han hamnat i en okänd dalgång och måst vända tillbaka. Fem timmars vandring var ändå en ganska ansenlig tid, och snart skulle det ju bli mörkt också. - Jodå, kunde den mötande bekräfta, jovisst var det rätt väg. Han skulle bara fortsätta stigen fram längsmed bäckfåran tills han kom in i ett kvillområde som var mycket vackert, och där som bäcken grenade sig och bildade en ö skulle det finnas ytterligare en bro som skulle föra honom över bäcken igen, och sedan måste han ta till vänster där stigen delade sig. Så sa hon, vänster sa hon. Eller var det höger... Det var viktigt att tänka på att han skulle följa bäcken, ta bron över, sedan följa bäcken tillbaka och därefter ta sig uppåt, och att platsen han letat efter sedan 09.00 låg där uppe, på bara en halvtimmas vandring härifrån. Så sa hon. Han tog en tugga på mackan, tittade sedan upp mot skylten igen och funderade över vad det var han skulle tro. Hur enkelt kunde inte en sådan skylt kunna vridas. Och kunde han lita på en kvinna, som påstod sig komma från en plats som han han själv hade passerat för några timmar sedan, men utan att se några fallna träd. Han hade inte sett någon bro där för tre timmar sedan däremot, men ett stort antal fallna trädstammar. Han visste inte vad han skulle tro.

När jag bara en halvtimma senare passerade blåsippegläntan och gick förbi platsen där gråhägern brukar flyga upp, det var alldeles innan bäckstenarna som strömstaren gillar att dyka från, och ungefär i höjd med stigen där vattnet hade stått upp till knäskålarna förra vintern och blivit ett vadställe, där ungefär låg nu mitt minne av den täta skogen istället som en ansenlig mängd omkullfallna trädstammar. 

 

Det finns en sensmoral i denna lilla vandringsberättelse och den handlar om ontologi. När vi saknar ord som kan definiera vår omvärld försvinner det där som är mycket specifikt i den, och det blir inte bara svårt för oss att navigera, utan det som har uteslutits tystas också, mycket effektivt. Det är litet som berättelsen om två personer som gick in i en skog, där den ene hör näktergalen hör den andre absolut ingenting annat än brus. Finns det inga begrepp kan vi heller inte få access till världen. Och om begreppen abstraheras och förenklas i alltför hög grad kommer innebördernas exakthet och mångfald att suddas ut. Detta är en medveten strategi inom politiken. Ord som Nation, Medborgarskap, Kriminell. Eller Kvinna. Och Skog? Äger definitionen konsensus, anses det vara en överenskommelse, något för alla att hålla med om, eller finns det gråskalor här? Var går gränsen mellan den som tillhör eller inte, och vem har bestämt demarkationslinjerna? Den medvetet dolda avsändaren arbetar med grova drag och grovt tillyxade tilltal. Förvirringen blir total för den som vet att verkligheten är sann, men saknar hen ord för att förtydliga sig eller en röst för att göra sig hörd är det omöjligt att förklara sig. Ord är makt, den som är medveten om det kan genom att äga begreppen påverka andra utan att det märks. Det gäller politiker såväl som lärare. Så var på din vakt, särskilt du som är privilegierad nog att inte behöva tänka på om dina påståenden är en del av konstruktionen. Var ingen floskelmaskin. Vackra ord som demokrati, rättvisa och människorätt har olika innebörder beroende på vem som yttrar dem. 

I slutändan kommer alla kanske att nå fram, men omvägen kan bli både onödigt kostsam och farlig - och med tanke på sensmoralen - farlig för demokratin. Jag hoppas verkligen att mannen från Billeberga hittade hem till slut. Om han lyckas lita på någon.

Noam Chomsky on the key problem of the palestine-israel conflict