ominös

 

Stålblank och klar som ett källvatten lyser supermånen in i glipan mellan gardinerna. Det är stilla som i graven, till och med kylskåpet är tyst. Ute på trappen syns trasiga skyar blåsa över en isvit måne, som likt en odiskad tallrik balanserar uppe på lillstugans gavelspets och riktar sitt hänsynslösa sökarljus mot norr. När jag vrider på huvudet kan jag se hur övertunga moln tornar upp sig, likt en upplyst, blytung, brinnande kuliss mot en fuktskadad fondvägg hotar himlen att falla ner över Ljungbyhed. Nattdjur stryker oroligt omkring, de söker absolution från månljuset som har förvandlat deras kroppar till långa svarta skuggor, likt osaliga andar släpar de sig över markfukten. 

Jaja, jag borde inte ens försöka att göra en Poe, dessutom är världen mycket mer oroande än en spökhistoria från en lantlig trädgård.

Jag somnade om och vaknade sent, det var kanske gårdagens råröj i trädgården eller torsdagens kulturvandring som tog på krafterna. Månen kanske. Köpenhamn tillsammans med K (som i filosofen), en lunch på studentcaféet Paludan (som i fredstöraren), och arbetaröl på flaska vid kanalen intill pusher street. Däremellan konstutställningar, secondhandaffärer, konstgallerier och solupplysta gränder. Dronningens By var på sitt bästa humör, svenskarna lös med sin frånvaro. Vi pratade om livet, fåglarna, naturen och böcker vi läser, om intressen som delas och smittar och om måttfull njutning i en tid som vill oss annorlunda. 

Snart är den ljuva september slut och i frysen ligger kantarellerna på lut... men idag blir det tranbärsplock, jag låter bara regnet dra förbi först. Trädgården surrar och sisar, suckar och poar, den sortens tystnad som gör gott för örat och hjärtat kommer från flit utan krav, från måsten utan pekpinnar, från riktning med mening. Över allt detta brummar ytterligare ett patetiskt weekendflyg. Ska detta hat mot moder jord aldrig sluta? Skor har sorterats, vintermattor ligger på golv, en skur faller utan förvarning. Än är det ljumt och grönt och tranorna dröjer kvar längre än någonsin. Det är för många trista rekord.

Maria McKee - Life is Sweet

Jag har läst Tomas Bannerhed, Hemma vid myren, och läser: Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen.