Ett spartanskt liv i Lakonien

 Av den minskade arbetstiden med mer egentid blev det tvärtom. Resorna, arbetsbördan och det minimala intellektuella arbetet gjorde att tankarna på framtiden mörknade. Jag såg hur min semesterledighet skulle få klämmas in under en beordrad vecka i taget på senhösten, och hur solljuset och sommaren skulle gå förlorade för all framtid. Ju mer jag tänkte på att mina fritidsintressen, vännerna, huset, trädgården och allt det praktiska måste klämmas in på dagar när vännerna arbetade, och då jag sneglade på vandrarkängorna som jag hade köpt inför den tänkta fjällturen tyckte jag att allt varit förgäves. För det kändes som att mitt lilla liv hade krympt för att realisera en annan människas dröm, och när jag slutligen fick nog en dag sade jag upp mig för en struntsak - åtminstone tror jag att det var vad jag gjorde. För när chefen sa att det skulle vara en katastrof för honom kom vi överens om att "titta på saken". Jo, nog var allt en enda sörja, dagarna flöt ihop och jag minns knappt hur jag kom hem efter jobbet. Mörkret är en välkänd fiende som brukar komma krypande. Under normala förhållanden går det att vänja sig successivt tack vare sommarminnen och något fint att se fram emot, men när vintertiden inföll blev mörkret kompakt. Det var som att livsglädjen rann ur mig och jag stod än en gång med nästippen på den där satans väggen.

Precis då hörde min vän K av sig och frågade om jag var intresserad av att följa med på en resa med sonen och jag sa -Wow... ja!!! Att göra en verklighetsflykt (en årstidsförändring fast i fel riktning dessa dagar), tillsammans med en likasinnad, den tanken var verkligen som en skänk från ovan, så jag ringde och berättade för tösen som hurrade på, och jag fixade kattvakt, besiktigade bilen (och fick tid för reparation och återbesiktning), ordnade nytt pass, bad en vän om hjälp med att kolla stugan, och sa till chefen att jag tog ledigt. Ungefär i den ordningen. Det finns fördelar med att sakna anställningskontrakt. 

 

En vecka tog det, sen satt vi, en nyligen arbetslös parkarbetare, en trött universitetslektor med avslutad kurs och en förvirrad kulturarbetare, på en hyrbil på väg mot Greklands mest glesbefolkade område: Mani som klon på den av fastlandets fyra tassar som klöser sig längst ut i Joniska havet heter. Här har Odysseus suttit och ätit manouri-ost och olivolja flera gånger, och hit hittar bara ett fåtal turister. Resvägen hit från Aten tar lika lång tid som det tar för en stockholmare att resa till Skånes kuster. Här är vikarna svårtillgängliga för nyseglare och mellan bergen växer taggiga ekskogar och stränderna består av vassa stenar men bland allt snårigt och otillgängligt klappar ett hjärta som är vilt och vackert. Vi har likt partisanerna, herdarna och olivbönderna känt phryganans väldofter och badat vid dolda stränder av perfekta marmorägg. Vi har hört sjakaler yla under den hisnande vandringen tillbaka ned från ett nunnekloster högst uppe på toppen av ett berg, sett två svarta landsköldpaddor para sig under olivdungarnas skugga, och vandrande ängstrollsländor flyga över solgassiga getstigar, och även om småviltet är fåtaligt har vi fått se hökörnen speja högt över de fuktiga ravindalarna, där som ekskogen gömmer svartbräken och dungar av trädljung och myrten, och vi har fått höra en minervauggla ropa från en av de många småkyrkorna i byn. Livet här är verkligen som en saga, och jag hoppas att jag får lov att återkomma. 

 

En vecka återställer naturligtvis inte en utbränd, jag ställer fortfarande saker på fel ställe, säger saker utan att tänka efter och får hjärtklappning och ångest utan orsak. Men jag är gladare och sover litet om natten igen. De dumma misstagen som har gjort att jag har isolerat mig för att inte riskera att göra bort mig och slippa förklara, känns oviktigare. Jag är mindre viktig och går att ersätta. Heureka för den friheten!

 

Aphrodite's Child - The Four Horsemen

 Socrates Drank The Conium - Death Is Gonna Die