strålande

 Så gick julen till ända. 

Med gnistrande kallt väder och huset fullt till brädden av människor som inte har setts på väldigt länge, blev detta möjligen den vackraste julen jag har upplevt. P och T tog sig ner från västkusten på lillejulafton och farmor och H kom från Blekinge på julaftons morgon. Di gamle stannade över natten och tyckte att de aldrig sovit så gott förut, trots -14° under julenatten och frost på insidan av lillstugans fönster kunde de efter frukosten köra hem, utsövda och glada. Vi har ätit och spelat spel, tittat litet på film och pratat och tagit igen sådant som hänt under tiden när vi inte har kunnat träffas. Det har varit ett tungt år, utöver coronapandemin har det varit en eländig mängd svåra dödsbesked, men för mindre än en månad sedan vände det, för då kom bud från Oslo och A som kunde berätta att förlossningen gick väl - efter fyra tragiska försök. Så det var en lycklig klunga som hade samlats och firade. Den bästa julen är den med mening och djup och jag är så glad över att kunna bidra med en plats som känns trygg, varm och mysig. Man behöver det, kanske nu mer än någonsin. 

Igår var L på besök, det blev en kortis utan övernattning den här gången, men vi tar igen det när hon har mer tur med hundpassningen. Mina gamla katter är inte vana vid hundar som vill leka, och de vaktar sitt varma hem med avund. T ligger fortfarande under täcket, jag har öppnat dörren in till hennes lilla rum så att värmen från kaminen når in och väcker henne så mjukt som bara en sprakande eld kan göra. Tentan är påbörjad och hon är lugn, vi är båda i fas, så jag tror faktiskt att vi tar en riktigt lång promenad efter kaffet.

 

 

Trust

 Jag läser och skriver, lyssnar på radio. Eldar. Klappar katter och ser snarlika dagar passera. Emellanåt kör en bil förbi, det låter mjukt när det snöar och vasst när det tinar, när det regnar plaskar det. Nu fryser det igen, och tinar och plötsligt har en månad gått och man tänder ett ljus, och så ett till. Vad är meningen, vad är man till för, bra på? Vad är det som får klockan att ticka, dagarna att gå, vintern att passera. Vem äger minnen? 

Lägga ved på brasan, se den brinna, bli till glöd, känna värmen och tänka att det kunde vara sämre. Utanför fönstret kilar en ekorre förbi, sex stjärtmesar äter något på lindhäcken, blåmesen är sötare än någonsin. Dagar, det är skönt när inget händer, inget stör. Sträckläser en perfekt bok, den är trist som döden och säger mig inget. Läser en till, drar ut på den, så underbar. Hur skrivs en tanke, hur. Tittar ut igen, nu snöar det. 

 

Ane Brun - Trust 

Pharoah Sanders - Harvest Time

Farsot

 Medelklassen, roten till allt ont. Jag har ägnat hela mitt halva liv åt att försöka förstå vad det är jag avskyr mest hos medelklassen, ja kanske är det till och med så, att allt jag har gjort har gått ut på att beskriva varför jag föraktar medelklassen så. Det är något så obeskrivligt vedervärdigt över självsäkerheten och självgodheten som denna hetskonsumistiska grupp står för, denna smaklösa blandning av laissez-faire och beläst obildning som tycker sig förtjäna sin position i samhället bara genom att ha blivit född in i ett stjärntecken. Intellektuell konsumtion, vad är det, när man kan skaffa sig mer prylar än grannen, typ. Ny soffa, ny bil, nytt kök, nytt golv, ny telefon, ny frys, ny whatnot, nytt nytt nytt ska det vara, och naturligtvis utan att betänka ens för en sekund att allt detta nya kräver att resurser tas någonstans ifrån och av någon annan. Jag förtjänar detta. Jag är värd detta. Om inte jag, så vem annars. Jag-jag-jag. Framtiden, man ska se framåt, vara glad och le och visa framgångsmentalitet, absolut inte vara en sådan där looser som säger saker som samvete, rättvisa, eller skam. Medelklassmänniskans prioritet handlar bara om sig själv eftersom blicken inte når bortom loungeatmosfären eller fototapeten. Detta är dumhetens råvarumärke som sakta men säkert tar över världen med sina vidriga avfall och stinkande värderingar. Hur kan någon, ens för en sekund, tro att mänskligheten har blivit smartare med tiden.

Ja, jag är ursinnig. Greenwashspektaklet i Glasgow var upprinnelsen, men efter dagens haveri med skogs- och strandrätten gick proppen, jag bara måste ge igen. Fan.

Jag läser I väntan på talibanerna. Afghanistan inifrån, av Jesper Huor

The Pretty Things - the Psychedelic Years 1966-1970

Vilse

 Det är hennes sorg, och hon bearbetar den på det sätt som hon kan, och känner till.

Stina Wollters söndagssamtal inger lugn, den där genomlevda erfarenheten som lyser igenom är genuin. När rösten bryter och hon lyckas bibehålla värdigheten genom att berätta varför, då går närvaron med radions våglängd tvärs genom tid och rum och når ända in i själen. Likt en gast från forntiden sitter nu skörheten bredvid henne, och håller hennes arm i ett stadigt grepp med knotig hand. Det ska mycket till för att komma loss då; värme, ömhet, ett rum utan smärtsamma minnen. Därför går hon ut i skogen och till vattnet, styr kosan dit förfäderna bor. 

 

Under fem timmar traskar hon, hon går för att se sjön och känna skogen i kroppen. Hon går planlöst men målmedvetet längs sin barndoms strand av djupa vikar och vindpinade höjder. Under resan passerar hon grunda vattenflöden och forcerar täta plantage, klättrar över stengärden och kullvräkta stammar, strövar över vida gräsmattor och vilar blicken på alla de övergivna bryggor och uppdragna roddbåtar som målar stilleben mot sjöns öar och gråstilla vatten. Hon letar efter blekta minnen bland sommarstugor, gods, och fiskeludor, försöker komma ihåg hur strandlinjen såg ut där hon och hennes pappa brukade låna båten av gamle J, som kunde sitta på sitt utedass och rycka fjädrarna av en höna när de kom. Jo, kanske är det här. Och här brukade de väl bada. 

 

 

Ledsagad av höstregnet som kommer och går i skyar går hon tillbaka in i den barnkropp som med blöta byxben och droppande pannlugg plaskat genom myrmarker, prasslat på avlövade skogar, och krupit under kullvräkta stammar. Hon slåss mot sly och granris som river henne i ansiktet och tar djupa omvägar där utdikningen är för djup och bred. När hon måste avvika från vattnet vid strandkanten förlorar hon sig i ett töcken av exakt likadana granar, tar skogsvägar som leder bort och tar slut, korsar anonyma hyggen, och när mörkret börjar falla känner hon oron komma smygande. Det är nu hon känner igen sig själv. Kanske det alltid har varit denna känsla av total ensamhet som skapat tankar inom henne på vad som är värt att förlora, på vad saknad är, och vem som skulle svara om hon ringde på och bad om hjälp. Många människor dör i ensamhet, bortglömda i ett av världens mest materiella länder, tänker hon. 

 

Hon är en existentialist med en gnagande känsla av att vara fånge i en mätbar tid. Men det är även världsligare, vuxna ting hon tänker där hon går och letar efter vägen hem. Skulle hon bli gömd och begraven om någon av jägarna av misstag skulle skjuta henne nu, eller hur lång tid skulle det ta innan hon blev hittad? Hon tänker på vad hon skulle göra om foten blev stukad, och om hon hade släckt alla lamporna där hemma, på katterna och hönsen. Sådant dyker upp, bland annat. Men så hör hon vägen och efter ett tag ser hon en lampa som lyser i en av de små sommarstugorna, och snart hittar hon även vägen, och efter ytterligare en timma eller så, så står hon framför bilen, dyngsur men glad. Hon inser hur privilegierad hon är som kan släppa taget och gå vilse, och som har ett hem att hitta tillbaka till och tänker att den dagen hon ska försvinna ska vädret vara vackert och fåglarna skall sjunga.

Rachmaninov - The Isle Of The Dead, Op 29 symfoniskt poem (Stockholms symfoniorkester/Davis)

 

Itsuroh Shimoda - Love Songs And Lamentations

Långsamt guld

Petrit Halilaj
”Poisoned by men in need of some love”

 I lördags var jag på tågresa igen, först till Lund och därefter Malmö för att äntligen se Slowgold efter drygt ett års coronaväntan. Lunds konsthall visar nu en kurerad utställning, Magnus af Petersens valda verk låter naturen bära sin egen berättelse. Betraktaren ställs utanför och får känna hur blickarna riktas utåt, mot det vi kallar vår värld. I den vita avskalade kulturmiljön känns riktningen dubbel, vi regisseras till en dans runt andras normalitet, kretsar runt, går nära, klättrar i trappor, sätter oss ned ibland och försöker tolka sådant som står utanför våra vanliga sociala, psykologiska eller bekväma sfärer. I en monitor hörs fjärilens trummande mot bladen som vi tror att den gör för att kontrollera om det håller som boställe för avkomman, i en annan monitor visar Beuys upp sin legendariska, döda hare för en konstpublik bakom glas, silvermasken han bär reflekterar publiken och budskapet är; konsten är att se den djuriska verkligheten, och de simpla behoven. Josef Beuys hade som krigsfånge lärt sig att överleva på få medel, och har kallats schaman. Möjligen är det på grund av att vid tiden för uruppförandet, sextiotalet, var framtidsvisionernas, plastens och rymdforskningens tidsålder och man hade nyss lämnat en tid av traditioner och tumskruvar. Man ville bara långt bort från det förflutna, framtiden var här. Idag är tiden mogen för en tillbakablickande kritik av våra mänskliga förehavanden, och Josef Beuys ses nu mer som en tidig Extinction rebellion. Agent orange, utrotning, naturkatastrofer och artdöd är ord som de flesta av oss känner alltför väl.

 

Ernst Ludwig Kirchner "Marcella"

Malmö Moderna visar tre olika utställningar med teman kretsande kring olika former av utsatthet. I utställningen Mannen med det blå ansiktet utbyter vi blickar med konstverken, som i sin tur byter blickar mellan varandra. Blickarna fängslar och kapslar in en föreställning om hur världen ska ses, och narrativen ändras med betraktarens bagage. Bilder som vi känner sedan gammalt har nu berikats av de postkoloniala-, feministiska- och genderfokuserade teorierna. Inte mindre än fyra verk av Ivan Aguéli finns med, och flera verk av återupptäckta kvinnliga konstnärer hänger en face med gigantena Munch, Kirchner, Kandinsky. Blickarna får konkurrens, i mötena mellan verken och besökaren uppstår en ny performativ dimension där objektet får upprättelse. Unga kvinnor, flickor, nakenmodeller, häxor och orientens vykortsvyer av moskéer, och andra tidlösa trakter framstår plötsligt som befriade från årtionden av kuvad existens. Det är en befrielseprocess vi ser, en underbar utställning om en ny tid och mycket väl kurerad. 

 

Elsa Key-Åberg "Modell i Paris"

 

Alldeles intill har Julia Bondesson fått fritt spelrum för sina fantastiska träskulpturer. Kroppar ligger koreograferade i två rum, med poser som får mig att tänka på stunder då man är som mest sårbar. I ögonblick vi alla känner till men inte tänker på som viktiga som när vi är omedvetet sexiga, töntiga, privata, utsatta, djuriska. Dessa mellanrum och gråskalor utgör livet som vi delar med andra apdjur. 

 

Julia Bondesson "Vagga mina ben"

 Precis som Jon Fosse berättar i Babel, så lever även jag gärna i en värld för mig själv. Visst, ibland träffar man på en eller annan som kryddar upplevelserna med närvaro, men jag har inga problem med att resa ensam eller gå på utställningar på egen hand. Jag kan tänka mig att det låter märkligt, men jag tänker inte att jag reser själv, jag har ju folk omkring mig och min inbillningskraft får fart av att möta nytt. Kanske för att jag är van, men jag tror uppriktigt att fantasin skulle bli störd av sällskap. Jag blir bara utmattad av att känna att den andre inte trivs, eller ogillar det vi ser. Att ta hänsyn är svårt när man vill ge sig hän. Det finns egentligen bara en person som jag gärna tar med mig när jag går på utställning, och det är dottern. Vi går då var för sig och sammanstrålar emellanåt för att dela med oss av vad vi har upplevt, ofta visar det sig vara helt olika saker och det berikar upplevelsen. Vid de tillfällena, när jag har fått klä känslorna i ord, har det såklart blivit bäst flow vid återberättandet, men man kan inte få allt. 

På KB var allt som vanligt och ölen lika god, konserten öppnade med rymdklingande Aska och vi fick höra tre smakprov från det nya albumet som släpps i början på nästa år. A och tre till var där, och det var trevligt med litet snack mellan låtarna. Amanda Wernes röst har om möjligt blivit ännu klarare och djupare, och hela den fullsatta salen svajade långsamt med till melodierna när hon tog oss ut i rymden och in i hennes liv. Tåget hem avlöpte nästan som planerat, med hänsyn till en olycka och ett par minuters försening hann jag precis byta i Lund. Sängen var sval och det tog ett tag innan jag somnade, men sen sov jag tungt och vaknade inte förrän axeln krånglade. Jag har fått ett jobberbjudande i Malmö, man vill att jag börjar omedelbart. Jag får fundera litet. 

Slowgold på Nalen 2021, nytt material

Jag läser Septologin I-II, det andra namnet, av Jon Fosse 

Oktoberrutin

 Det har varit ganska litet fågelskådande på sistone men sedan några dagar har jag fått upp intresset igen. Kossorna har stallats in och det är lättare att nå ängarna och hagmarkerna dit man går för att kolla in höstens tjusiga vaxskivlingar och de fåglar som gärna samlas i de täta buskagen och kronorna. Jag har hostat om nätterna så de långa promenaderna har fått vänta, men vädret har varit regntungt och läsvänligt istället så jag har inte lidit nämnvärt. Strax före lunch idag sprack de tunga regnmolnen upp, så då tog jag med kikaren och stack ut en stund. Solen ligger lågt nu och lövkronorna strålar som vore de av glas, det är som om Osslund hade lånat ut sin palett. Uppe från de varmorange ekekronorna i kohagen, som sträcker sig hela vägen ner till Rönneås strandbrinkar och fossila åkermarker, lät en kör av klingande rödhakar upp sin orkester. Sången är rapp och kvick och kongenial med den lilla fågeln. På ett stengärde intill stället där bonden har lämnat litet halm och kobajs kvar finns det nu massor av fågelgodis i form av spindlar och små insekter, mängderna snask gör att småfåglarna blir lätta att komma riktigt nära inpå. Det är så roligt att se på hur de letar, och i ivern glömmer de bort att vara vaksamma. Emellanåt stannar de upp för en sekund, kikar på mig med huvudet lätt på sned, men fortsätter snart kalaset. Jag var visst inte så farlig som jag såg ut. 

 

 

 Det är en spektakulär tid nu, jag kastas formligen mellan ytterligheterna ösregn/solsken/hagelskur och regnjackan åker av och på. I den lågt stående solen lyser buskagen upp snett underifrån och träden ser ut som som de är elektrifierade, särskilt slående är det mot en komplementfärg som dagens blå himmel med bombastiska, preussiskt blå åskvädersmoln. Regnet som avdunstar får luften att bli rikt parfymerad, i skogen doftar det tungt av svamp och i buskagen friskt och syrligt. I uppvindarna efter de plötsliga ösregnen seglar rovfåglar i jakt på de småfåglar som samlas längre ned i luftrummet för att äta av insekter, kottar, frön och frukt. Idag syntes två röda glador tumla och leka över hagen mitt emot torpet medan en duvhök patrullerade högt över oss. Bortom ekebackarna lät två ormvråkar höra sina gälla skrin men detta var inget som skrämde hackspetten. Lugnt lät han sitt tjick! höras bortåt det lilla alkärret till. Sedan några dagar har ett mindre gäng bergfinkar kretsat runt torpet, de samlas i grupper och låter höra sitt tjjjjjuu medan de tömmer ett bokträd eller två på goda ollon, eller en rönn på frukter. 

 

 

 Tranornas tid är över, och för två dagar sedan såg jag en amiral fladdra bland fallfrukterna, troligen årets sista eftersläntare. När vädret är gynnsamt och stabilt går det så här års ännu att se höstmosaiksländan på vingarna, men kastvindarna gör det svårt för den att finna mat och jag misstänker att de flesta nu har gjort sitt för året. Kanske att jag själv har lagt sista handen vid trädgården, trädgårdsmöblemanget är under tak, brunnslocket är framtaget för höstens slamtömning och regnkläderna har ersatt anoraken vid ytterdörren. Nio år på torpet går mot det tionde, jag börjar bli rutinerad. 

PJ Harvey - Down By The Water

Jag läser om Den stora kärleken, av Alexandra Kollontay

Kromoxidgrön

 Fönsterna i uthuset är fuktstrimmade, den lilla avfuktaren förlänger perioden utan element och har gjort det sedan två veckor. Elpriserna har skjutit i höjden, marknadsprissättningen kommer kanske förmå några skåningar att flytta norröver där arbetsbehovet beräknas bli stort. De såkallade gröna näringarna, som politikerna har så höga förväntningar på, gör det uppenbart att betonghäckarna främst tänker som man gjorde på adertonhundratalet - Arbete först, klimat sist. Jag kommer att tänka på William Turners glödande solnedgångar, mättade av partiklar från stenkoleldningen som gav oss såväl dödliga lungsjukdomar som dynastiska förmögenheter.

Inne i torpstugan har vi ett skönt klimat trots att det inte har eldats sedan gårdagens eftermiddag. Katterna kurar efter frukosten och jag lyssnar på radion och laddar inför det sista jobbinlägget på instagram. Tänker att det ska bli så skönt att slippa oket. Två månaders arbetsbefrielse kickar in om två veckor, sen vill jag måla kökets hyllor ärtigt gröna och se till att få en kupa över spisarna. Jag är inte särskilt orolig, det finns alltid något man kan göra. Auktionsbranschen går på högvarv, liksom alla nätbaserade jobb inom köp-sälj som lockar människor som inte vill betala för service. Coronapandemin satte ribban, vi har aldrig konsumerat mer än nu, produktionstakten har ökat, utsläpp och bruket av fossila bränslen likaså. Hämndkonsumtion, kallas det. Det klirrar skönt i kassorna och politiken jamsar med.

Även jag lever i min lilla fossilbränslebubbla, ser på film hos vänner om helgerna, går på bio och konserter ibland, en eller annan utställning, möten kräver mer än cykel under denna tiden på året. Hela den mänskliga civilisationen bygger på möjligheten att konsumera utan balans, redan romarna eldade stenkol industriellt i Britannia. Utan dessa billiga och hårt subventionerade energikällor skulle vi inte kunna upprätthålla standarden som levs, eller den livsstil som skapas. Infrastruktur är en sådan sak. Och nu tänker jag på Paris som bär hela sin synliga stad på en urholkad schweizerost av gruvgångar. Vi har som art en tendens att bygga på problem, istället för att reducera behoven, det är litet synd. 

 

Donovan - The Entertaining Of A Shy Girl

Problemlösning

 Hur skulle samhället vara utan konsten? Hur skulle mitt liv vara utan den? Jag vägrar att ens tänka tanken, eller jo förresten, jag störtdök ner i dystopin häromdagen, under ett samtal med en vän när vi var på en utställning: Saknar ett samhälle i kris konstscener och levande konstliv eftersom jakten på förnödenheter har kapat all mänsklig energi? Är det bara i det goda samhället som plats för kulturyttringar finns, och ju godare, dess bredare och mer tillåtande blir kulturutbudet. Så, ungefär. Men så kom jag att fundera på saken igen, och märkte att jag i mitt motstånd mot idén på kulturens förutsättningar hade skapat en slags inre kreativ tankenöt. Jag måste lösa detta... Och kom på att precis så enkel är lösningen. Det vi kallar problemlösning - är konst. 

Alla former av samhällen har skapat konst, den är viljan som sipprar ut genom sprickorna och fyller tristessen med mening. Ju gråare vara, dess vackrare dröm.

Konstnärlig skapelseprocess är det som driver mig att vakna, den får mig att vilja se framåt, ger mig intryck och ord, målar upp min bild av framtiden. Skapelseviljan är mitt livs rödaste tråd. Jag blir ständigt förälskad, i bilden som jag målar upp ser jag fram emot processen att få arbeta med något okänt, letar upp gammal skåpmat och polerar den lysande. Allt övrigt: lönearbetet, måstena, kraven och ytorna är sådant jag har för att kunna skapa. Jag skapar hela mitt liv, kan inte annat. Vill inget annat. 

Det finns de som säger att arbete gör människan. Att det är arbetet som ger oss frid, fritid, livsberättigande, status och en identitet. Jag säger skitsnack. Det är skapandet som ger mig allt det jag vill, allt det jag behöver och allt det som är jag. Utan kreativitet finns jag inte till. Det säger jag. Och det är jag övertygad om att jag hade sagt även för hundra år sedan, och för ettusen, för tiotusen år sedan.

Jag ser fram emot att slippa kravet på att vara beordrat kreativ, och att få ägna mig åt sådant jag verkligen brinner för, som får mig att må bra. Jag ska lägga min tid på att älska, vara förälskad, fördjupa mig i bilden av kärleken så som den behagar mig, och jag ska högaktningsfullt strunta i jantelagar och pekpinnar, avund och missunnsamhet. Frihet, det har jag inom mig. Och jag tänker, att ju fler gummiband som knyter mig till kraven, dess mindre sann är jag. Dess mindre plats finns det för kreativiteten. För livet. För miljön.

Arbeit macht frei. Vi vet ju alla vart de orden ledde. 

Bird Song - Grateful Dead

Jag läser Kalabalik bland guavaträden, av Kiran Desai

samhällsterapi

 Det finns en romantisk bild av konsten som ett sätt att kommunicera sanningar. Konstens fanbärare ser sig ofta själv som moralens väktare av den anledningen. Men vad händer, egentligen, om en av konstproducenterna väljer att ställa sig utanför regelverk och praxis, utan att meddela härkomst eller syfte, och utan att besvara frågor om dem. Vad är det som sker med egenbilden hos konstfältet, när gränserna och utgångspunkterna för ställningstaganden helt hamnar i knäet på dem själva. 

Konceptkonstens uppgift är att ge efterklang i media och samhällsdebatten, och få oss att ifrågasätta värderingar. En grundläggande fråga som bottnar i konstnärens vara brukar kretsa kring sexualitet, genus, ras eller sådant som på annat vis är knutet till konstnärens liv och uppenbarelse. Frågor som redan är i svang inom debatten har därmed en klangbotten, det finns då en röd tråd som ger medial uppmärksamhet och engagerar läsare även utanför konstscenen. Frågor som handlar om utanförskap är en sådan diskussion, men för att vara trovärdig fanbärare av utanförskapet krävs att konstnären har någon form av erkänd tillhörighet, så att säga talar inifrån och har fått legitimt tillstånd att göra så. Ponera nu att en vit, privilegierad man plötsligt ställer sig i rampljuset, utan att kommunicera någon annan tillhörighet än just vit, man, privilegierad. Vad är det som sker med debatten då och vilka gränser är det som visas? 

Genom att konsekvent vägra att besvara frågor kring politik, religion har Vilks blottat en blind fläck som vi har haft framför oss men inte kunnat se. Att utgångspunkten och den förutfattade meningen bland annat handlar om att en vit skånsk man är rasist, och att när en vit skånsk man (som är rasist) också är konstnär, då skapar han rasistisk konst. 

Vad vi inte ser, och som är det vackra i kråksången trots allt, är att det krävs ett gott samhälle för att detta trick skall fungera. Lars Vilks ställde sig medvetet och konsekvent utanför, för att vi ska se våra egna fördomar, för att vi ska se oss själva. Vore det inte för detta goda samhälle, hade vi inte heller den samhällsdebatt vi har idag som utvecklar och fördjupar vår syn på yttrandefrihetens gränser. Det har kanske krävts ett människoliv för att samhället ska förnya sin syn på var gränserna går, och för att samhällets individer sjävbild av tolerans och öppenhet kan få sig en titt i spegeln och säga: å fan. 

Jag läser Skotten i Köpenhamn, av Niklas Orrenius

Lars Vilks

 Sveriges mest namnkunnige konstnär är död. Lars Vilks omkom i en brutal trafikolycka under eftermiddagen igår tillsammans med två av sina livvakter. Hans sista år blev nog väldigt ensamma, efter rondellhunden och attentatet i Köpenhamn kunde han inte träffa sin kvinna på tu man hand och var helt och hållet hänvisad till livvakternas reglementen. Jag undrar om han insåg vidden av det verk han skapat i tuschteckningen, för även om han alltid sa att han inte ångrade sig, så blev han faktiskt slutligen biten av sin egen hund.

Jag har själv haft ett komplicerat förhållande till Lars Vilks, han var inte så enkel. Första gången jag kom inpå honom och hans tankar var under arbetet med min första konstvetenskapliga uppsats på SU, där jag använde mig av hans avhandling för att granska konstnärliga provokationer. Han var vass, svårtillgänglig för en nybörjare som jag, som hade för vana att kritisera institutionaliseringar och vanor. Men med tiden, när jag började forcera texten och applicera det jag läste på mitt arbete, så insåg jag hur lika vi faktiskt var. Jag förstod mannen Lars Vilks, helt enkelt därför att vi ställde samma frågor och för att frågorna var viktigare än svaren. 

När jag flyttade tillbaka till Skåne efter mina år i Storstaden hade jag fått kontakt med Ladoniens konst- och hoppminister, Fredrik Axwik, som han hette då. Genom honom gavs flera chanser att träffa Lars, men av någon anledning, (jag ogillar rampljus och tycker bäst om att stå bakom och vara den som lyfter fram andra), så blev det aldrig av att vi pratade med varandra, mer än delade några hälsningsfraser. Han kände till min existens, och kände alltid igen mig när vi sågs, men hans finkänslighet lät mig få vara den där flugan på väggen. Jag har alltid haft stor respekt för hans konsekventa arbete, men kanske mest av allt för att han var en sådan rolig och snäll person. Det är det inte många som fick veta, särskilt inte efter det där rondellhundsdebaclet, när hela etablissemanget vände sig mot honom och han anklagades för att bedriva politik. Det var fegt, uselt och småaktigt, främst eftersom konstetablissemanget frös ut honom med estetikens salongsfähiga och snobbiga tungomål, det sista språk konceptkonstnären Lars Vilks ville tala. Tilltaget var gement, men mest blottade det en okunnighet om konst som jag tyckte var ömklig och genant, så jag tog Lars parti. 

Det jag ser att Lars först av allt gjorde med sin konst var att blotta just okunskap och den speciella formen av institutionell gemenhet och hat som finns i väggarna hos vissa kulturer. Han lyckades med Nimis provocera fram det värsta hos Länsstyrelsen, domstolarna, och miljörörelsen, och på samma vis blottade rondellhunden det hat som finns inbyggt hos andra djupt troende fundamentalister, religiösa som sekulära. Det är en bedrift och en gärning som jag tror kommer att lämna spår under lång tid framöver.

Post corona

Kul tur med Anna Bauer på Kulturen

 Halleluja för de goda samtalen och mötena! Det har blivit en hel del intelligenta sådana på senare tid. Under den gångna veckan tog jag med M på ett möte med ett äldre par som sedan länge kämpar för sin by och gårdens överlevnad. Genom striderna mot myndigheter och företag har de båda lärt sig mycket nytt om kulturarkeologi och ekologi, och då han är lantbrukare och hon forskare inom medicin är de vana vid att diskutera olika tidsperspektiv. Efter en gemensam promenad ned till kulturlämningarna vid Rönneå bjöds vi på lunch i deras vackra hem. Att samtala genom tids/rumsliga sfärer är speciellt. Man lär sig nytt, tolkar varandras engagemang, plockar upp en kul detalj som sedan för vidare till något helt annat, och mot slutet har allt som vi pratat om ringat in det som vi människor har gemensamt och behöver mest, nämligen mat, ett hem, ett sammanhang och en djupare mening med livet. 

Äkta möten är dynamiska, de går aldrig att ersätta med digitala tekniker eftersom samtal sker på olika nivåer, samtidigt. Sådana spännande möten får jag ibland då jag är på museibesök, men det kan ske på de mest skilda och otippade platser där man kommenterar något, ger en blick, ett leende, får och ger igenkänning, och så är det goda samtalet igång. Ofta helt kort, men ibland kan dessa små samtal formas till början på en lång vänskap. Vad jag har saknat det.

 Efter gårdagens gnäll om lokaltrafikens priser måste jag ändå ändra mig och säga, att dygnsbiljett är en rätt fantastisk funktion. Hela dagen, hela Skåne, för 210 är faktiskt ganska billigt om man har dagen för sig - och turistar... Jag for till Lund, såg en ny hönsestrik-utställning på Kulturen och vandrade därefter runt i miljöerna som jag inte tror att jag har gjort sedan jag bodde där, kommenterade och pratade med okända, lyssnade och njöt, och sedan unnade jag mig en het kopp te med varma scones på Alice & katten, ett kitschmysigt ställe nära stationen. I den trånga entrén väntar gästerna på att få placering, här stötte jag på Å och en vän som just var på väg ut, så vi delade litet uppdateringar om det senaste som hänt i livet sedan igår. Korridorer och garderober ger ofta möjlighet att komma varandra nära, just undangömda och glömda platser där man trängs om utrymmet är en performativ miljö för små intima möten. Ord viskas och tänks vidare på, vävs samman med dagens upplevelser och breder ut sig över livet. 

Hemma hos min före detta kollega i Kirseberg hade brasan nyss tänts och familjens middag stod uppdukad i det ljusa rummet med utsikt över blomstertäppan. Hennes man som är frilansande fotograf och arborist står för hemarbetet, medan hon, som är platschef för ett lokalkontor på ett av landets större auktionsverk, står för lejonparten av försörjningen. Vi har alltid så mycket att prata om när vi möts, och med ett glas vin försvann de två timmarna vi fick alldeles för fort. Normalt brukar vi träffas med jämnare mellanrum för att ta igen allt som händer inom branschen, det är litet som att försöka snabbspola en Dickensroman, så en halvtimma innan kvällens föreställning fick jag slita mig för att ta farväl och sedan promenerade jag raskt mot KB och Stefan Sundström. Att få stå där igen med en öl, byta blickar och kolla in människor, känna igen och träffa nytt, fundera, sjunga med och ge applåder, är bland det bästa livet kan ge. Möten, vänner, musik och kultur är tillbaka. 

Livet förefaller mig alltmer som en scen. Pandemin har fört med sig en förhöjd medvetandegrad hos oss och våra integritetszoner har vuxit, de har blivit synliga. Nu trampar ingen på tårna längre, utan alla lämnar respektfullt utrymme och pejlar in var gränserna finns. Och jag menar förstås de verkliga mötena, inte de fega, ofta anonyma som sker i skydd av rymdens brus. För att kunna behålla friheten att mötas IRL krävs denna nyvaknade, kollektiva omsorg på mötesplatser och i kollektivtrafiken Detta är fint att uppleva.

 

Från ett av veckans många höjdarmöten, fotot är lånat av M.

Stefan Sundström & Den Sista Jäntan spelar Dag Vag Slicka uppåt sparka neråt

De e så mycke ja inte behöver

Klassresa

 En klassresa är en resa som startar från en känd plats och går mot ett mål dit du aldrig når. Orden är tagna rakt av, nästan. Lånade av vår mest kände kriminolog ur ett sammanhang jag inte minns. Du lämnar det välkända för att aldrig någonsin komma fram. Egentligen går flertalet klassresor i omvänd riktning men framgångssagan är mer omhuldad trots sin litet banala förutsägbarhet. Vill flertalet verkligen bara höra berättas om framgångssagor. Jag känner inte igen mig. Att klassresan kan göra ont i människosjälen har jag inte fått berättad för mig men jag vill gärna lyssna. Höra hur även andra har känt sig förlorade. Slippa vara ensam i besvikelsen att göra andra besvikna. Ensamhet kan se så olika ut. Likt kärlek och andra starka känslor är ensamhet inte lätt att sortera i kastramen. Skuggspel som skapar ackord. Dur eller moll som förstärker och drar av. Att känna nyanserna är väl också rikedom. 

Jag samlar på mig vackra ord och hoppas att de smittar av sig. Under pandemin har orden varit få, kanske det har gjort att det har blivit svårare att uttrycka sig. Liksom tveksamt, som sekunden innan vi tar varandra i hand eller funderar på om vi ska ge varandra en kram. Frågan om sopar effektivt bort all spontan glädjeyttring. Ord blir lätt hårda utan hud.

Sacri Monti - Staggered In Lies

 

Zon

Sigurd Lewerentz dolde inget. Sankt Petri.

 Några gula löv virvlar in på hallmattan när jag går ut för att öppna för hönorna och hämta kaffeved. Jag kan höra hur vinden rasslar om bland asparna och brummet av en motorsåg som sedan två dagar håller på att röja på den vackra lilla ekbacke som står, eller har stått, mellan två kalhyggen strax västerut. Regnet hänger i marknära moln, det är fredag den första oktober och jag har tänt brasan. Under veckan har jag fått svar från en fackjurist och nu är det bara att vänta. Försöka ta det lugnt och skingra tankarna med trygga, trevliga möten och vacker miljö. Alla dessa ständiga uppbrott och omstarter, osäkerhet och otrygg ekonomi är en slitsam vardag som bygger upp stress för många idag. Mest är det ensamstående mödrars verklighet, värst är det för kvinnor med invandrarbakgrund. Fattigdom tystar, det är sedan gammalt. 

Idag tar jag det lugnt, fredagar brukar jag vara ledig och ha planer. Tänker att jag tar tåget till Lund och Malmö, gå på konsert. Slippa ha dåligt samvete för nöjesutgifter en dag i veckan. Pågatåget går från Stehag och jag måste ta bilen dit. Nu betalar man för två zoner. 210 kronor kostar det att ta sig till storstaden kollektivt. Det är verkligen bedrövligt, men effektivt om man tycker att fattiga lantisar inte platsar i finrummet. Det ska bli kul att träffa litet folk igen, röra om i grytan.

Igår turistade jag i kommunorten. Passade på när mitt ideella uppdrag med konsthallsgruppen plötsligt sköts upp. Det händer ofta ideella arbetsuppgifter och med (löjligt) kort varsel. Jag har försökt att få gruppen att inse symbolvärdet av att vi har en (om aldrig så pytteliten) kommunbudget och diarieför anteckningarna, men det är svårt med gehör. Skötsel och hantering av konsthallen på orten delas mellan ideella och förtroendevalda, hittills har det handlat om 50/50 men något har hänt på senare tid. Det har blivit allt glesare mellan mötena, körersättning har dragits in, och konstnärer får besked om att deras inplanerade utställningar ställs in eller flyttas fram - ofta två år. Hur en konstnär ska kunna bibehålla sin verksamhet under sådana omständigheter är för mig en gåta. Det har blivit allt mer uppenbart att synen på konst och fri kultur är inskränkt, och jag vill inte tro att det enbart handlar om okunskap. I kultur- och fritidsnämnden sitter idag två bekräftat högt uppsatta ex-nazister från NSF, på förtroendevald plats. SD valde att bortse från deras smutsiga historia och plockade gladeligen in dem i partiet med vidöppna armar. Att placera sig i kultursektorn är en viktig del i en antidemokratisk propagandaapparat och det märks tydligt på protokollen. Ännu fungerar offentlighetsprincipen i kommunen, till skillnad från i exempelvis Hörby där ledningsgruppen (SD) har sopat bort all misshaglig moteld genom att betala, mobba, och aktivt bedriva antidemokratisk verksamhet inom kommunens ramar. Att det ens får pågå. 

Nu skiner solen över min lilla täppa och kaffet är drucket. Jag tackar för ordet och går ut i luften. 

 

 

Den 1 oktober 1943:

Kl 11.20 – UD:s rättschef Gösta Engzell får telefonsamtal från legationen i Köpenhamn, som vill att svenske ministern i Berlin, Arvid Richert, omedelbart överlämnar en svensk démarche om deportationen av de danska judarna. Det uppges bara vara en fråga om timmar innan något händer. Svenske ministern i Köpenhamn Dardel frångår protokollet, då han dessutom telegraferar Richert och kräver handling. Utrikesminister Günther informeras omedelbart och gör som Dardel kräver.

Kl 12 – Richert instrueras per telefon att omedelbart "påpeka den indignation" Sverige har inför de tyska åtgärderna mot Danmarks judar, samt att erbjuda ett svenskt mottagande av alla danska judar. "Som var att vänta kom vår tappre Berlingesant med invändningar." (Grafström) Richert menar att den svenska protesten skulle skada judarna, om några åtgärder verkligen är på gång, vilket han betvivlar. Instrueras att omedelbart lyda order. Richert har under de senaste dagarna vägrat göra informella undersökningar angående skeendet. Tyska UD ställer sig ovetande angående ärendet, som påstås inte handhas av dem utan av militären. Telefonrapport från Danmark meddelar samtidigt att 1.600 judar gripits "och stuvats ombord på ett i hamnen liggande fartyg". Söderblom och Grafström föreslår att meddelandet om att Sverige öppnat gränserna för danska judar omedelbart ska publiceras. "Günther gav sitt bifall utan tvekan."

Kl 18.30 – Richert telegraferar till UD, rapporterar att han varit på tyska UD enligt instruktionerna. Besökt Steengracht von Moyland, som hävdat att han inte känner till några åtgärder mot Danmarks judar. Tysken har inte reagerat på informationen om svensk indignation över huvud taget, inte ens då Richert berättar att hans besök är personligen beordrat av Günther. Enligt Steengracht von Moylands PM om händelsen informerar han Richert om att svenska regeringen inte har något med saken att göra. Skriver felstavat att "herr Guenther" fruktade att en operation mot judarna kommer att utlösa en storskalig svensk reaktion.

Richert skriver fyrsidig förklaring och ursäkt angående sitt beteende. Hänvisar till information från danska diplomater i Berlin. Vidhåller dock att han anser en svensk démarche inte kommer att göra någon nytta, tvärtom. Erkänner dock inför Günther att om den svenska opinionen påverkas på ett djupt plan, så kommer det att i sin tur påverka de svensk-tyska relationerna. Richert fruktar dock Hitlers reaktion på démarchen.

Kl 21 – Tusen Gestapomän och danska frivilliga griper ett stort antal judar i Danmark. Himmler sägs vara i Köpenhamn. Samtidigt tillkännager ockupationsmakten att internerade danska soldater kommer att släppas, eftersom judarna inte längre "förgiftar atmosfären".

The Pretty Things - Baloon Burning

Zarathustra

 Det glesnar nu. Löven på den grova häggen vid bäcken har fallit, en del har åkt vattenvägen ner mot kvarnruinen medan några vilar på komposten tillsammans med annat som sakta får brytas ner och berika jorden. Timmarna utomhus med en bok eller en skål mat har också blivit färre, de soliga dagarna likaså. Så långt är allt sig likt, September är kanske den kortaste månaden av alla. Men till skillnad från hur läget ser ut utanför mitt fönster sker saker ute i världen som ter sig allt annat än normalt. Just nu hålls det val i stora och små nationer och viktiga frågor kring mänskliga rättigheter och demokrati står på spel. Men det är något annat också, något större, för det är inte bara kulturen som skälver. Det tycks mig som om jorden har börjat vakna efter sin senaste törnrosasömn och bestämt ruskar av sig. 

Naturen, så som jag känner den, förändras i rask takt och den mänskliga påverkansgraden är enorm. Skalan på förödelsen vi människor har skapat är i det närmaste ogripbar och svår att ta in. Genom bilder tagna med drönare på naturkatastroferna försöker jag förstå, vad det nu är som jag ska förstå. Hur berättas förödelsen i tidningarna? Hur mycket får jag veta? Var står sambanden jag letar efter, narrativen, som får mig att säga att nu är det nog och att nu måste det till en drastisk förändring, från grunden. Det borde gå att finna ett alternativ till kapitalismen som världsordning, även pengar är en människoskapt, kulturell företeelse. På en tidningsbild från vulkanutbrottet på La Palma står ett vitt hus oskatt, huset är omgivet av en grön mandorla av träd, runt omkring är marken förkolnad. Orten heter El Paraíso, vilket får mig att tänka på bränderna i Kalifornien 2018. I Paradise föröddes 85% av ortens byggnader och enorma landareal planterad åkermark och träd av elden. Det är lätt att läsa det hela som ett bibliskt krig mellan natur och kultur och en berättelse om kolonialvälden, imperialism, utsugning och girighet. Det är också en bild som säger att det finns hopp. Om bara viljan fanns. 

 

 Zarathustra var profet och filosof men mer känd som huvudpersonen i en episk berättelse om att betvinga eld. Inom epiken har elden haft en renande funktion, eld har varit revolutionens källa men samtidigt även dogmatismens hatobjekt. Där elden har gått fram riskerar samhällen att förändras i grunden, det gamla ersätts av något vi saknar grepp om. Dan Jönsson skriver om skillnaden mellan paradis och utopi, och menar att där det ena bygger på forntiden utgör det andra en bild av framtiden. Rädslan för förändring kontra viljan att förändras. I Nietzsches verk från 1883-85 repeteras uttrycket Also sprach Zarathustra utan att läsaren får en förklaring. Vid tiden var mysticism en viktig kulturell företeelse och förståelsen måste vara flerbottnad för att läsaren, som var en intellektuell och bildad man, skulle få möjlighet att tolka med sin egen ande. Ett slags insmickrande tonfall mellan gelikar, förvisso, där det dunkelt osagda förstärktes genom utstuderade handslag och menande blickar under buskiga ögonbryn. Den som hamnade utanför denna krets blev kallad obildad och dum. Med motkraften kom därför autofiktionen, och författaren kunde själv skriva in sig i hjälterollen och historian. När Ayn Rand skrev Och världen skälvde 1957, hade innebörden av att du själv är hjälte i ditt Opus förstärkts och befästs. Föreställningen om att du skriver din egen historia är en medvetanderesa som startade med renässansen, skärptes med upplysningen, renodlades under industrialismen och framme vid modernismen fanns det ingen återvändo. Egoismen bärs nu av sig själv, det objektiva egenintresset har blivit den enda sanningen. Samma år som boken gavs ut briserar en brittisk vätebomb över den polynesiska Julön, sedan ytterligare en över Line Islands, och ett engelskt kärnkraftverk fattar eld i Windscale, Misantropen sätts upp på Malmö stadsteater av Ingemar Bergman, och över alltsamman svävar Lajka från sin lilla bubbla. Oförmögen att berätta om hur bra vi har det på vår blå planet dör hon överhettad på grund av ett tekniskt fel. För övrigt var Ayn Rand pundare, vilket förklarar hennes enögda fokus och det storvulna självförhärligandet. Jag har länge undrat när den svenska ultrahögern kommer ut.

Nå. Ändå måste jag tro på vår arts gemensamma förmåga att inse våra misstag, för vad kan jag annat. Inga kulturella företeelser är eviga och en dag kommer vår kultur synas som en smal strata av polymerer i berggrunden. Men innan dess måste vi se till att vi drar med oss så få andra arter som möjligt i fallet, allt annat vore - omänskligt.

Jag läser Swede Hollow, av Ola Larsmo

Also Sprach Zarathustra, Richard Strauss Op. 30

Horror vacui

 Augusti månad var tyst och blöt och utan vidare fågelsång eller trollsländeupptäckter. Plötsligt kom september och marken är täckt av kantareller och soppar och det låter om naturen igen. Under frukosten ute vid odlingsbäddarna har ett gäng glada gamänger hållit låda, mest är det mesar förstås, men även sporadiska tillrop av korp och hackspettar, ringduvor och koltrastar. Nötsamlande ekorrar, kattugglor, rovfåglar och tranor hörs under resten av dygnet och jag har även fått höra en kungsfiskare nere vid ån. Från där jag sitter ser jag på barmarken i rabatterna som blev efter tilltaget med grep och spade igår. Resterna av det kanadensiska gullriset ligger i sopsäckar för vidare transport mot förbränningen, snart kommer marktäckande rosor få breda ut sig här ihop med ringblommor och solhattar, och höstaster och höstanemoner från mammas trädgård. Den puderrosa doftpionen som jag satte i våras har jag flyttat till platsen vid klätterrosorna framför storstugan, där som plymspirean tidigare hade brett ut sig. Om allt blir som jag hoppas kommer pionen att få sällskap av rosa stockrosor, ett vitt, franskt kungsljus med ett blodrött hjärta, vit och violett rosenstav, och ett hav av ljusrosa rosor... pionens stora blanka blad kommer att göra sig fint där, även efter blomning.

Inne i gäststugan har det också skett litet förnyelse. Jag gjorde äntligen slag i saken och handlade en ny gästbädd på det stora svenska varuhuset. Det är en vit utdragssoffa med fluffiga madrasser, en möbel som låter rummet andas när ingen vilar där, och nu kan jag också andas utan att få dåligt samvete eller bli påmind om sådant jag vill slippa tänka på. Sängar är det enda jag kategoriskt köper nytt. På brädgolvet vilar trasmattor som jag har köpt på auktion och loppmarknader, och i bokhyllorna står spel, böcker och litet kul minnen. Nu är det nästan så att jag kunde tänka mig att flytta in där själv. Tanken är att rummet skall kunna gå att hyra ut, men först måste några detaljer justeras. 

 

 

Mitt jobb går på halvfart och jag är rätt blasé faktiskt. Arbetet jag nu gör har visat sig lika uppskattat som när jag flängde runt och hade dåligt samvete. Det betyder inget, arbetet jag gör är mest ett spel för gallerierna och det ska verka som om kontoret är upptaget, jag som verkligen trodde att arbetet gjorde skillnad. Jag är trött på att ständigt visa framfötterna, särskilt när det är i onödan. Bara några månader kvar, jag får försöka att se en menig i det jag gör. Kontoret ägnar sig åt sin framtid, och det gör jag med. I min tankevärld räcker inte femårsplaner om vi vill skapa förändring. Inte heller tror jag på att landsbygden klarar sig med projekt för att leva. För så ser det ut, kommunerna överlämnar i allt högre grad landsbygdsproblematiken åt Leaderprojekten, och projekthantering ger Leaderkontoren administrativt arbete. Mäter man utveckling i femårsplaner går det även att få en grävd grushög att skina som guld. Statistiskt sett.

Jag har en enkel framtidsvision. Vi svenskar behöver "bara" skruva ner konsumtionstakten till en nivå före 1980 för att klara klimatmål och energiförsörjning. Vi levde bra då, och fyra jordklot finns ju inte, nor Planet B, hur mycket än Musk eller Bezos vill få oss att tro så. När samhällsbyråkratin har nått till en punkt där det inte längre går att spara in på mer utan att dra in på personal och kärnverksamheterna, och avregleringar enbart sker av vinstskäl, ja, när besparingar har blivit det enda utstakade målet, då är det inte längre ett samhälle, utan ett särhälle vi har fått. Det är en mycket farlig utveckling som enbart gynnar den som när sig på rädslor. Det kan ha gått så långt. Dan Jönsson påminner mig i sin bok Paradisgenen om en tid för mindre än ett hundra år sedan då människor flyttade runt i jakten på arbete, bostad och knapphändiga sammanhang. Idag har vi tim- projekt- och säsongsanställningar istället. Nya ord med samma innehåll. Den levnadsstandard vi så gärna ståtar med hade inte existerat utan slavkontrakten.

Jag talade med en rådgivare från Sydved igår, han hade parkerat utanför min grind och höll på att inventera grannens marker. Jag tror att jag sådde ett frö som fick honom att tänka litet djupare kring skog och värde. Efter att ha pratat om svamp, mycel, andra och tredje generationers granplantage, om insektsangrepp, fåglar, vatten, och om våra barns framtid, skildes vi åt, och det var då han frågade mig om jag kunde ge förslag på företag som ägnade sig åt alternativa hyggesmetoder. Även om han inte kommer att kunna ändra på Sydveds marknadsmetoder kommer han kanske att titta på skötsel och värdering av jord och mark med litet nya ögon. Makten hos den rådgivande parten är inte att underskatta. 

Black Sabbaths utmärkta Paranoid fyller 51 år idag!

Slaget om skogen, Vetenskapens Värld, #1. 

Tabula rasa

 Jag längtar efter ett genombrott. Mentalt, känslomässigt och humant, för mig själv liksom för resten av världen, tror jag. Finns det någon skillnad, några gränser som definierar mig från övriga individer på jorden, utöver de erfarenheter som vi har gjort? troligen inte. Vi består alla av samma materia, känslomässigt har vi samma utgångspunkt och kroppsligen är vi alla synnerligen lika, minus ett par lemmar eller så. Man gör misstag, det gäller att lära sig för att gå vidare och kunna stå ut med kommande misstag. Det livet går ut på handlar om att lära sig och lära ut. Vi har alltid och genom alla tider presenterat våra liv med musik, berättande, bilder. Det vi har kommit att kalla kulturyttringar är trots allt de sätt vi har för att berätta för framtida generationer att vi har levt. 

Döden enar oss. Som ett begravande släkte har vi enats genom ritualer. Vi har skapat myter och berättelser kring livet efter detta, sagor som fängslar och intresserar. Önskan att en gång kunna möta de vi har mist enar stenåldersmänniskan med atommänniskan, sätten vi finner på vägen dit är många men ändå väldigt lika. En hand eller en fot mot berggrunden eller ett maskhål ut i ett krökt universum, skillnaden är hårfin.

Genombrott får man efter tomrum. För att bli fylld av något måste det finnas utrymme. Även om rädslan infinner sig när ensamheten kommer, och slutenheten, tror jag att det kan bli bra med höst nu. Tid att samla tankarna kring allt som har lästs och setts, sorger och förluster som har förnekats under den ljusa årstiden får lov att ta plats i skuggorna där de gör sig som bäst. Det blir kanske bra ändå, trots allt. 

Där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom. - Konfucius 

 

Sam Cooke - A Change Is Gonna Come

Seinabo Sey - I'm Just Mad

Jag läser Paradisgenen av Dan Jönsson

Extremistsportare

Vy från min söndagspromenad

 Det pågick visst någon slags naturfestival i kommunen igår, fick jag reda på av kompisen när jag var på cykelturné för att handla lördagsgodis. Vi beslutade oss för att kolla på kvällens utomhusfilmvisning om extremsport i vacker natur, kallad Banff Festival som turnerar världen om. Gratis. Att köra bil i fem mil och sen sitta ner i klunga för att se på när extremsportare berättar om sina upplevelser är förvisso rätt paradoxalt men ändå ganska typiskt -20-tal. Jag gillar fysisk aktivitet men skönhetsupplevelsen går alltid först. Ansträngningar och utmaningar som ger blodsmak ligger inte riktigt för mig, jag är hedonist och estet. Under läsningen av den senaste boken exempelvis, hade jag tidvis andnöd och kände mig fysiskt illamående av beskrivningarna av berättarjagets upplevelser i trånga utrymmen. Jag fick ibland lägga ifrån mig boken för att handdiska florstunna glas, måla ytterdörren under hotande regnmoln, fixa ett svart bälte i IKEA-montage eller promenera utan korg i svampskogen - att vara humanist under antropocen räcker utmärkt som utmaning för mig.

Boken var, utan att röja alltför mycket detaljer, en av de mer givande, tänkvärda och spännande böcker jag har läst, och ytterst svår att lägga ifrån sig. Och då har jag ändå läst en hel del fantastisk litteratur denna sommar. Det är något i hur Macfarlane använder tidsperspektivet och hur han väver samman konst, kultur och naturvetenskap, som fick mig. Som den konstvetare/idéhistoriker/etnolog/kvasifilosof och hobbybiolog jag är fick jag genom boken upptäcka helt nya platser på vår jord, varav en del har jag varit löjligt nära utan att veta om! och tankarna djupnade ytterligare litet kring mina specialintressen existens och mänsklighet. En extremsportare utsätter sig medvetet för fara. Det finns hos en del av oss (ja, eller är det kanske t.o.m. gemensamt för alla människor, bara i olika grad?) en sorts dödslängtan, jakten efter det ögonblick där hela existensen ryms, att förskjuta gränser för vad vi tål, och utmana nyfikenheten. Det är ofta farligheter som driver oss till förändringar, får oss att utvecklas, ger oss viljan att reproducera oss, trots allt. Men i vissa fall kan den strävan vara fatal. Utöver att det egna livet står som insats, hur ser vi till att andra, och framtidens individer inte öppnar kammaren till det radioaktiva avfallet vi just har begravt? Halveringstiden för Uran 235 är 4,46 miljarder år... våra äldsta kända skriftspråk är ca 5000 år.

Livet - Det farligaste en människa kan utsätta sig för och det värsta vi kan ge någon. 

 

Det finns så många tänkvärda citat i boken att det är svårt att välja, men här kommer några: 

"Vi visar ofta större ömhet mot de döda än mot de levande, trots att det är de levande som är i störst behov av vår ömhet."

"Folk har som lättast att ändra sitt beteende när de hittar två saker på samma gång i naturen: något att frukta, ett hot som måste undvikas, och något att älska, en kvalitet... som de gör sitt bästa för att leva upp till. Båda impulserna kan hejda en människas hand, men den första impulsen hejdar den strax innan handen bränns eller bryts. Den andra impulsen får handen att stanna i luften, den sträcks fram i en hälsning eller för att erbjuda fred. Den här gesten är fröet till allt samarbete, bland människor men också bortom oss, det är så vi bygger vårt kommande hem."

Robert Macfarlane, Underland

Cueva de las manos, Patagonien. Händer som transcenderar tid och rum.

 

 

 

"För första gången på flera tusen år vet de flesta av oss inte var vi kommer att bli begravda, eller om vi alls kommer att bli begravda. Sannolikheten att vi hamnar bland våra föregångare blir allt lägre. Ur en historisk och sociologisk synvinkel är det här häpnadsväckande. För bara några generationer sedan hade en sådan osäkerhet kring den sista viloplatsen varit otänkbar för den breda allmänheten."

Ur Robert Pogue Harrisons The Dominion of the Dead

 

Marianne Faithfull - She walks in Beauty

Konflikt

 Sittande ute under taket på gäststugan i skydd för regn och väta, lyssnande på P1:s Konflikt under intag av frukosten funderar jag på hur 9/11 har påverkat mig och mitt liv. Vi tre bodde då i en liten ljus femtiotalsetta på 30 kvadrat i Sicklahöjden, strax söder om Stockholm, en bostad som vi hyrde i andra hand. Tösen var fem månader liten och jag var föräldraledig. Pappan arbetade som möbelsnickare på Söder och jag hade pausat den konstvetenskapliga C-uppsatsen om Design som aldrig kom att bli skriven. Från en liten bullig TV som var monterad med en svängarm från bokhyllan kunde vi se på film från sovalkoven och resten av rummet med soffan, fåtöljen och den lilla datorplatsen. Den dagen hade jag Tv:n påslagen, så som jag brukade när jag ammade tösen sittande i soffan under dagtid. Från fönsterraden bakom oss lyste solljuset upp rummet och det var svårt att se skärmen, men jag var ändå upptagen med amningen och lyssnade på rösterna. Programmet avbröts plötsligt av en allvarlig röst som påkallade min uppmärksamhet, och när bilderna av ett kollapsande World Trade Tower kom hade tösen just somnat och jag minns att jag reste mig upp och gick fram till skärmen för att se. I upprepade sekvenser sågs ett flygplan krascha in i tornet som knäcktes och kollapsade under en tjock rökridå, händelsen byggdes på och eskalerade. Jag minns inte hur länge jag tittade och det kändes som om tiden stod stilla. Minnet från den stunden, och hela den följande dagen är nog mestadels ett konglomerat av efterhandskonstruktioner, men jag vill minnas att jag tänkte att från och med nu kommer inget att vara sig likt längre. Vad detta skulle innebära för ett litet barns framtid kunde jag förstås inte föreställa mig, men att det politiska läget skulle vara skarpt, och samtalsämnena skulle ändras, det insåg jag.

Att krigsretoriken skruvades upp, terrorismen fick ett etniskt ansikte och tog plats i vardagen påverkade även mina studier och jag bytte inriktning. Kolonialism, imperialism och genderstudier tog kronplats bland humaniorastudenterna som ville göra antikarriär efter den incidenten, och blev därmed också den röda tråd som skapat min intellektuella vuxenroll. Indirekt formades även min dotters syn på världen som något orättvist och haltande, men möjlig att dekonstruera och rekonstruera. 

Vi flyttade ut till landet vid Tyresta nationalpark när tösen var ett år gammal. Det var ett hyreskontrakt i andra hand, ett hus med akuta renoveringsbehov. Jag minns hur hon tog sina första steg i korridoren mellan våra sovrum och vardagsrummet, hur hon höll sig i bokhyllan med leksakerna vi hade ställt åt henne där i ögonhöjd. Vårt val av boende var inte självklart, utan som vanligt var det en konsekvens av möjligheter och behov. Bostadsmarknaden krävde insatser som vi inte kunde göra och vårt kapital var kulturellt. Nu började en era med villaträdgård, dagiskompisar och grannfester, men även av pendlingsavstånd och livspusslande. Med det nya livsmönstret formades andra frågor för oss. Från vår återvändsgränd i ett ganska typiskt svenskt villakvarter kunde vi se på hur grannskapet tävlade om levnadsmönster, blev ovänner och formade allianser. Det var bagaren mot baristan, snickaren mot entreprenören, hantverkaren mot ekonomen. Det förvanskade ordet livskvalitet var då ett nyord som kanske mer än något annat format de egocentriska val som bidragit till varför vi svenskar står där vi står idag. Denna lilla löjliga tävling i borgerlig brackighet och oförmågan att se samband utöver den egna plånboken fick många familjer på fall, och avslutade allt som även vi hade byggt upp gemensamt under drygt tjugo år. På dryga tjugo år har våra svenska storstadsregioner gått från att ha varit möjliga att bebo för en arbetarfamilj, till en kuvös för nyrika spekulatörer. 

Drönare, övervakningssystem och digitaliseringsprocessen efter 9/11 har gett den ekonomiska sektorn en lavinartad kraft, och idag är bostadsbranschen en lukrativ företagsidé som du som har råd kan ägna dig åt. Unga människor separeras mellan att kunna - och att vilja äga sitt boende, något mellanting existerar knappt. Du är idag helt beroende av dina föräldrar för att kunna ta plats i bostadskarusellen, eller bostegen som det har kommit att kallas för att neutralisera idiotin. Att som för tjugo år sedan kunna studera dig till ekonomisk frihet är idag inget man ägnar sig åt, om du inte är idealist förstås - detta stackars slitna ideologiska uttryck. Men problemen hopas. För att städerna skall kunna locka till sig servicepersonal krävs nu extraordinära åtgärder. Allt detta smusslande och pusslande tycks mig mer vara ett sätt att undvika att påtala elefanten i rummet. Ingen orkar pendla allt längre för ett underbetalt arbete i innerstaden, och sakta urholkas städerna till en spökkuliss där enbart unga, friska, barnlösa och förmögna människor med skrivbordsjobb kan bo. Coronapandemin blottade stora delar av den uppenbara klyftan, och sjukhuspersonal, hantverkare och lärare blev städernas skarpa villebråd. Den gamla klyschan om lantisarnas begränsade synsätt har plötsligt blivit omvänd. Bubblan är ett stadsfenomen och djupt inifrån den bubblan, i en sluten bubbla i bubblan, dikteras omvärlden.

i min egen lilla bubbla omges jag av Roddanvolmar

Alla ska i jorden - Stefan Sundström

om att löpa varg

 Jag tänker inte sticka under stol med att jag är rätt matt nu. Efter fyratimmarspromenaden i fredags stod min gamle vedleverantör vid grinden och hojtade och på två dagar har jag lyckats få in tio kubikmeter ved under tak. Staplat. Första gången ensam, och så kommer det att vara framöver, det är ingen idé att hymla. Jag är jävligt nöjd med min insats.

Jag har vaknat klockan sju, utsövd och glad, och idag har jag druckit te och kaffe utomhus så snart temperaturen krupit upp till tio grader, med en bok i knät.  Jag har redan gråtit fem gånger av texten, så fin. Kanske Ekmans bästa. Hennes värme gör mig lycklig, trots att det som står där handlar om ondska men även kärlek. Hon gör inte några onödiga utvikningar utan orden är få och väl valda, nordiskt enkelt utan att fördenskull bli kargt eller trist. 

I beskrivningen av hundarna lyser människokännedomen klarast igenom. Jag tänker på mina egna hundar, vet att jag, även om jag gärna hade velat ha en hund igen, nog aldrig skulle klara av att se den åldras. Med katter är det annorlunda, kanske det har med självständigheten att göra. Marengo, en av djurgårdsstallets finaste ridhästar svalt ihjäl sig efter att hans bäste vän gått bort. Sådant glömmer man inte.

Mamma ringde, hon gör det så sällan att jag alltid hinner bli orolig när hon ringer, men hon ville bara tacka för svampen och plommonmarmeladen. Jag vet ju hur mycket hon saknar skogen just nu. Och en hund.

 

Det är som med Högben tänkte jag. Jag kallar honom så fast han vet det inte. Han är något i förhållande till den flock han ansluter sig till. Stark men vaksam. Parningsvillig men tillbakahållen. Eller i den flock han bildar när han träffar en tik. Då är han beskyddaren. Och tuktaren. Den främste jägaren. Då kan han para sig med tiken.

Om han fortfar att vara en ensamströvare är han sin ensamhet. Han är fylld av den.

           Kersin Ekman, Löpa varg. 

fredagstankar

 

 Två lekande glador tumlar runt över de nyskördade åkrarna. Rönnbär, enbär, glesnande kronor och gulnande undervegetation skvallrar om att hösten är här trots den plötsliga sensommarhettan. Några hänsynsträd sticker upp i det nytagna hygget. Stensoppar döljer sina håliga ryggar som skogsnuan, och en klunga gifthättingar plirar illmarigt från en gammal stubbe. Ve den som tror sig ha funnit något annat. Korpen är först att hälsa mig välkommen in, nu tas första kaffeslurken sittandes på en sten på en av de mossiga stengärdena som står häromkring, de är perfekta utkiksposter för såväl ekorre som människa. 

Mellanbygden eller risbygden är ett namn som det ekonomiska inte vill veta av eftersom man föredrar åker och skogsplantage, jag hävdar envist det motsatta. Värdet av sumpskogen och det öppna fuktiga landskapet framhålls nu t.o.m. av Sveaskog. Nyttoaspekterna kring brandsäkerhet och mångfald är främst ekonomiska, men ändå. Logiken finns inte naturligt, den är ett redskap för oss att förstå naturen. Vilken befängd idé att ens tycka något annat, ändå är det logiken som styr oss rakt in i en återvändsgränd, med ögonen förbundna och sinnena i en jutesäck. 

Det är mörkt och torrt i bokskogen, solens strimmor skär marken i lodräta och diagonala streck och flimret gör att avstånden löses upp. Jag hälsar på ett par gamla vänner, ingen koralltaggsvamp i år men mossan frodas på gamlingarna. Domherresång och nötväckan varnar. Alkärret leder mig längre in i tankarna och jag låter mig förledas av svalkan här, och porlet, vindens sus i grenverket. Löser upp hårknuten för en stund och sköljer in skogsdofterna. Bort med gårdagens misslyckade eldning, vardagens lilla svartgrå sotrök, och in med det friska.

Tusentals flugor lyfter simultant från en komocka. Jag har lämnat det täta för ett mer ordnat kulturlandskap där enar och ekar turas om att ge skugga ihop med äppelträden. Ett stengärde slingrar sig i sakta mak genom hagens böljor. Nu är det dags för en kopp till. En mycket stilla bris smeker träden och ett gäng soldyrkande gräshoppor gnider sina fioler. Kaffet smakar gott, litet jordigt och kargt och jag kommer att tänka på gårdagens middag. Surkål, nürnberger bratwurst och en kall öl. Hålet i magen ger sig till känna. Ett par Mioäpplen får räcka så länge, jag har mycket kvar att se denna fredag som ännu bara är min. 

Jag tar köksvägen på kostigar som kantas av solvarma björnbär och förhoppningsvis får jag även se ett par fina soppar - om inte kossorna hunnit före. De gillar som jag. Alträd, vars socklar är världsbäst på att fånga kväve, tordyvlar som städar upp, att smälta maten i skuggan av en ek, klia rygg och kela ihop, vänslas och sucka högt av vällust. Glo på folk, sucka igen och ruska litet. Ta en paus och låta dygnet gå. Bli skitskrämd av en plötsligt uppdykande joggare i snabba skor! och sen bara strunta i det och gå vidare. -Kanske jag skulle våga mig på svavelticka i år? tystnaden ger alltid det bästa svaret.

Här på slänten är marken täckt av äpplen och några sorgmantlar hänger kvar. Ute på det soltorkade granplantaget doftar det sött som billig parfym och träden bjuder ut sig, frivolt och lättsamt, åt barkborrarna. Här bjuds det på kalas... Vägen hemåt bär först uppåt, sedan nedför, innan jag slutligen landar för gott. Åtminstone för idag. 

 

Ooh La La - The Faces