Horror vacui

 Augusti månad var tyst och blöt och utan vidare fågelsång eller trollsländeupptäckter. Plötsligt kom september och marken är täckt av kantareller och soppar och det låter om naturen igen. Under frukosten ute vid odlingsbäddarna har ett gäng glada gamänger hållit låda, mest är det mesar förstås, men även sporadiska tillrop av korp och hackspettar, ringduvor och koltrastar. Nötsamlande ekorrar, kattugglor, rovfåglar och tranor hörs under resten av dygnet och jag har även fått höra en kungsfiskare nere vid ån. Från där jag sitter ser jag på barmarken i rabatterna som blev efter tilltaget med grep och spade igår. Resterna av det kanadensiska gullriset ligger i sopsäckar för vidare transport mot förbränningen, snart kommer marktäckande rosor få breda ut sig här ihop med ringblommor och solhattar, och höstaster och höstanemoner från mammas trädgård. Den puderrosa doftpionen som jag satte i våras har jag flyttat till platsen vid klätterrosorna framför storstugan, där som plymspirean tidigare hade brett ut sig. Om allt blir som jag hoppas kommer pionen att få sällskap av rosa stockrosor, ett vitt, franskt kungsljus med ett blodrött hjärta, vit och violett rosenstav, och ett hav av ljusrosa rosor... pionens stora blanka blad kommer att göra sig fint där, även efter blomning.

Inne i gäststugan har det också skett litet förnyelse. Jag gjorde äntligen slag i saken och handlade en ny gästbädd på det stora svenska varuhuset. Det är en vit utdragssoffa med fluffiga madrasser, en möbel som låter rummet andas när ingen vilar där, och nu kan jag också andas utan att få dåligt samvete eller bli påmind om sådant jag vill slippa tänka på. Sängar är det enda jag kategoriskt köper nytt. På brädgolvet vilar trasmattor som jag har köpt på auktion och loppmarknader, och i bokhyllorna står spel, böcker och litet kul minnen. Nu är det nästan så att jag kunde tänka mig att flytta in där själv. Tanken är att rummet skall kunna gå att hyra ut, men först måste några detaljer justeras. 

 

 

Mitt jobb går på halvfart och jag är rätt blasé faktiskt. Arbetet jag nu gör har visat sig lika uppskattat som när jag flängde runt och hade dåligt samvete. Det betyder inget, arbetet jag gör är mest ett spel för gallerierna och det ska verka som om kontoret är upptaget, jag som verkligen trodde att arbetet gjorde skillnad. Jag är trött på att ständigt visa framfötterna, särskilt när det är i onödan. Bara några månader kvar, jag får försöka att se en menig i det jag gör. Kontoret ägnar sig åt sin framtid, och det gör jag med. I min tankevärld räcker inte femårsplaner om vi vill skapa förändring. Inte heller tror jag på att landsbygden klarar sig med projekt för att leva. För så ser det ut, kommunerna överlämnar i allt högre grad landsbygdsproblematiken åt Leaderprojekten, och projekthantering ger Leaderkontoren administrativt arbete. Mäter man utveckling i femårsplaner går det även att få en grävd grushög att skina som guld. Statistiskt sett.

Jag har en enkel framtidsvision. Vi svenskar behöver "bara" skruva ner konsumtionstakten till en nivå före 1980 för att klara klimatmål och energiförsörjning. Vi levde bra då, och fyra jordklot finns ju inte, nor Planet B, hur mycket än Musk eller Bezos vill få oss att tro så. När samhällsbyråkratin har nått till en punkt där det inte längre går att spara in på mer utan att dra in på personal och kärnverksamheterna, och avregleringar enbart sker av vinstskäl, ja, när besparingar har blivit det enda utstakade målet, då är det inte längre ett samhälle, utan ett särhälle vi har fått. Det är en mycket farlig utveckling som enbart gynnar den som när sig på rädslor. Det kan ha gått så långt. Dan Jönsson påminner mig i sin bok Paradisgenen om en tid för mindre än ett hundra år sedan då människor flyttade runt i jakten på arbete, bostad och knapphändiga sammanhang. Idag har vi tim- projekt- och säsongsanställningar istället. Nya ord med samma innehåll. Den levnadsstandard vi så gärna ståtar med hade inte existerat utan slavkontrakten.

Jag talade med en rådgivare från Sydved igår, han hade parkerat utanför min grind och höll på att inventera grannens marker. Jag tror att jag sådde ett frö som fick honom att tänka litet djupare kring skog och värde. Efter att ha pratat om svamp, mycel, andra och tredje generationers granplantage, om insektsangrepp, fåglar, vatten, och om våra barns framtid, skildes vi åt, och det var då han frågade mig om jag kunde ge förslag på företag som ägnade sig åt alternativa hyggesmetoder. Även om han inte kommer att kunna ändra på Sydveds marknadsmetoder kommer han kanske att titta på skötsel och värdering av jord och mark med litet nya ögon. Makten hos den rådgivande parten är inte att underskatta. 

Black Sabbaths utmärkta Paranoid fyller 51 år idag!

Slaget om skogen, Vetenskapens Värld, #1.