fredagstankar

 

 Två lekande glador tumlar runt över de nyskördade åkrarna. Rönnbär, enbär, glesnande kronor och gulnande undervegetation skvallrar om att hösten är här trots den plötsliga sensommarhettan. Några hänsynsträd sticker upp i det nytagna hygget. Stensoppar döljer sina håliga ryggar som skogsnuan, och en klunga gifthättingar plirar illmarigt från en gammal stubbe. Ve den som tror sig ha funnit något annat. Korpen är först att hälsa mig välkommen in, nu tas första kaffeslurken sittandes på en sten på en av de mossiga stengärdena som står häromkring, de är perfekta utkiksposter för såväl ekorre som människa. 

Mellanbygden eller risbygden är ett namn som det ekonomiska inte vill veta av eftersom man föredrar åker och skogsplantage, jag hävdar envist det motsatta. Värdet av sumpskogen och det öppna fuktiga landskapet framhålls nu t.o.m. av Sveaskog. Nyttoaspekterna kring brandsäkerhet och mångfald är främst ekonomiska, men ändå. Logiken finns inte naturligt, den är ett redskap för oss att förstå naturen. Vilken befängd idé att ens tycka något annat, ändå är det logiken som styr oss rakt in i en återvändsgränd, med ögonen förbundna och sinnena i en jutesäck. 

Det är mörkt och torrt i bokskogen, solens strimmor skär marken i lodräta och diagonala streck och flimret gör att avstånden löses upp. Jag hälsar på ett par gamla vänner, ingen koralltaggsvamp i år men mossan frodas på gamlingarna. Domherresång och nötväckan varnar. Alkärret leder mig längre in i tankarna och jag låter mig förledas av svalkan här, och porlet, vindens sus i grenverket. Löser upp hårknuten för en stund och sköljer in skogsdofterna. Bort med gårdagens misslyckade eldning, vardagens lilla svartgrå sotrök, och in med det friska.

Tusentals flugor lyfter simultant från en komocka. Jag har lämnat det täta för ett mer ordnat kulturlandskap där enar och ekar turas om att ge skugga ihop med äppelträden. Ett stengärde slingrar sig i sakta mak genom hagens böljor. Nu är det dags för en kopp till. En mycket stilla bris smeker träden och ett gäng soldyrkande gräshoppor gnider sina fioler. Kaffet smakar gott, litet jordigt och kargt och jag kommer att tänka på gårdagens middag. Surkål, nürnberger bratwurst och en kall öl. Hålet i magen ger sig till känna. Ett par Mioäpplen får räcka så länge, jag har mycket kvar att se denna fredag som ännu bara är min. 

Jag tar köksvägen på kostigar som kantas av solvarma björnbär och förhoppningsvis får jag även se ett par fina soppar - om inte kossorna hunnit före. De gillar som jag. Alträd, vars socklar är världsbäst på att fånga kväve, tordyvlar som städar upp, att smälta maten i skuggan av en ek, klia rygg och kela ihop, vänslas och sucka högt av vällust. Glo på folk, sucka igen och ruska litet. Ta en paus och låta dygnet gå. Bli skitskrämd av en plötsligt uppdykande joggare i snabba skor! och sen bara strunta i det och gå vidare. -Kanske jag skulle våga mig på svavelticka i år? tystnaden ger alltid det bästa svaret.

Här på slänten är marken täckt av äpplen och några sorgmantlar hänger kvar. Ute på det soltorkade granplantaget doftar det sött som billig parfym och träden bjuder ut sig, frivolt och lättsamt, åt barkborrarna. Här bjuds det på kalas... Vägen hemåt bär först uppåt, sedan nedför, innan jag slutligen landar för gott. Åtminstone för idag. 

 

Ooh La La - The Faces