Hur skulle samhället vara utan konsten? Hur skulle mitt liv vara utan den? Jag vägrar att ens tänka tanken, eller jo förresten, jag störtdök ner i dystopin häromdagen, under ett samtal med en vän när vi var på en utställning: Saknar ett samhälle i kris konstscener och levande konstliv eftersom jakten på förnödenheter har kapat all mänsklig energi? Är det bara i det goda samhället som plats för kulturyttringar finns, och ju godare, dess bredare och mer tillåtande blir kulturutbudet. Så, ungefär. Men så kom jag att fundera på saken igen, och märkte att jag i mitt motstånd mot idén på kulturens förutsättningar hade skapat en slags inre kreativ tankenöt. Jag måste lösa detta... Och kom på att precis så enkel är lösningen. Det vi kallar problemlösning - är konst.
Alla former av samhällen har skapat konst, den är viljan som sipprar ut genom sprickorna och fyller tristessen med mening. Ju gråare vara, dess vackrare dröm.
Konstnärlig skapelseprocess är det som driver mig att vakna, den får mig att vilja se framåt, ger mig intryck och ord, målar upp min bild av framtiden. Skapelseviljan är mitt livs rödaste tråd. Jag blir ständigt förälskad, i bilden som jag målar upp ser jag fram emot processen att få arbeta med något okänt, letar upp gammal skåpmat och polerar den lysande. Allt övrigt: lönearbetet, måstena, kraven och ytorna är sådant jag har för att kunna skapa. Jag skapar hela mitt liv, kan inte annat. Vill inget annat.
Det finns de som säger att arbete gör människan. Att det är arbetet som ger oss frid, fritid, livsberättigande, status och en identitet. Jag säger skitsnack. Det är skapandet som ger mig allt det jag vill, allt det jag behöver och allt det som är jag. Utan kreativitet finns jag inte till. Det säger jag. Och det är jag övertygad om att jag hade sagt även för hundra år sedan, och för ettusen, för tiotusen år sedan.
Jag ser fram emot att slippa kravet på att vara beordrat kreativ, och att få ägna mig åt sådant jag verkligen brinner för, som får mig att må bra. Jag ska lägga min tid på att älska, vara förälskad, fördjupa mig i bilden av kärleken så som den behagar mig, och jag ska högaktningsfullt strunta i jantelagar och pekpinnar, avund och missunnsamhet. Frihet, det har jag inom mig. Och jag tänker, att ju fler gummiband som knyter mig till kraven, dess mindre sann är jag. Dess mindre plats finns det för kreativiteten. För livet. För miljön.
Arbeit macht frei. Vi vet ju alla vart de orden ledde.
Jag läser Kalabalik bland guavaträden, av Kiran Desai
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar