Konceptkonstens uppgift är att ge efterklang i media och samhällsdebatten, och få oss att ifrågasätta värderingar. En grundläggande fråga som bottnar i konstnärens vara brukar kretsa kring sexualitet, genus, ras eller sådant som på annat vis är knutet till konstnärens liv och uppenbarelse. Frågor som redan är i svang inom debatten har därmed en klangbotten, det finns då en röd tråd som ger medial uppmärksamhet och engagerar läsare även utanför konstscenen. Frågor som handlar om utanförskap är en sådan diskussion, men för att vara trovärdig fanbärare av utanförskapet krävs att konstnären har någon form av erkänd tillhörighet, så att säga talar inifrån och har fått legitimt tillstånd att göra så. Ponera nu att en vit, privilegierad man plötsligt ställer sig i rampljuset, utan att kommunicera någon annan tillhörighet än just vit, man, privilegierad. Vad är det som sker med debatten då och vilka gränser är det som visas?
Genom att konsekvent vägra att besvara frågor kring politik, religion har Vilks blottat en blind fläck som vi har haft framför oss men inte kunnat se. Att utgångspunkten och den förutfattade meningen bland annat handlar om att en vit skånsk man är rasist, och att när en vit skånsk man (som är rasist) också är konstnär, då skapar han rasistisk konst.
Vad vi inte ser, och som är det vackra i kråksången trots allt, är att det krävs ett gott samhälle för att detta trick skall fungera. Lars Vilks ställde sig medvetet och konsekvent utanför, för att vi ska se våra egna fördomar, för att vi ska se oss själva. Vore det inte för detta goda samhälle, hade vi inte heller den samhällsdebatt vi har idag som utvecklar och fördjupar vår syn på yttrandefrihetens gränser. Det har kanske krävts ett människoliv för att samhället ska förnya sin syn på var gränserna går, och för att samhällets individer sjävbild av tolerans och öppenhet kan få sig en titt i spegeln och säga: å fan.
Jag läser Skotten i Köpenhamn, av Niklas Orrenius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar