Det glesnar nu. Löven på den grova häggen vid bäcken har fallit, en del har åkt vattenvägen ner mot kvarnruinen medan några vilar på komposten tillsammans med annat som sakta får brytas ner och berika jorden. Timmarna utomhus med en bok eller en skål mat har också blivit färre, de soliga dagarna likaså. Så långt är allt sig likt, September är kanske den kortaste månaden av alla. Men till skillnad från hur läget ser ut utanför mitt fönster sker saker ute i världen som ter sig allt annat än normalt. Just nu hålls det val i stora och små nationer och viktiga frågor kring mänskliga rättigheter och demokrati står på spel. Men det är något annat också, något större, för det är inte bara kulturen som skälver. Det tycks mig som om jorden har börjat vakna efter sin senaste törnrosasömn och bestämt ruskar av sig.
Naturen, så som jag känner den, förändras i rask takt och den mänskliga påverkansgraden är enorm. Skalan på förödelsen vi människor har skapat är i det närmaste ogripbar och svår att ta in. Genom bilder tagna med drönare på naturkatastroferna försöker jag förstå, vad det nu är som jag ska förstå. Hur berättas förödelsen i tidningarna? Hur mycket får jag veta? Var står sambanden jag letar efter, narrativen, som får mig att säga att nu är det nog och att nu måste det till en drastisk förändring, från grunden. Det borde gå att finna ett alternativ till kapitalismen som världsordning, även pengar är en människoskapt, kulturell företeelse. På en tidningsbild från vulkanutbrottet på La Palma står ett vitt hus oskatt, huset är omgivet av en grön mandorla av träd, runt omkring är marken förkolnad. Orten heter El Paraíso, vilket får mig att tänka på bränderna i Kalifornien 2018. I Paradise föröddes 85% av ortens byggnader och enorma landareal planterad åkermark och träd av elden. Det är lätt att läsa det hela som ett bibliskt krig mellan natur och kultur och en berättelse om kolonialvälden, imperialism, utsugning och girighet. Det är också en bild som säger att det finns hopp. Om bara viljan fanns.
Zarathustra var profet och filosof men mer känd som huvudpersonen i en episk berättelse om att betvinga eld. Inom epiken har elden haft en renande funktion, eld har varit
revolutionens källa men samtidigt även dogmatismens hatobjekt. Där elden
har gått fram riskerar samhällen att förändras i grunden, det gamla
ersätts av något vi saknar grepp om. Dan Jönsson skriver om
skillnaden mellan paradis och utopi, och menar att där det ena bygger på
forntiden utgör det andra en bild av framtiden. Rädslan för förändring kontra viljan att förändras. I
Nietzsches verk från 1883-85 repeteras uttrycket Also sprach Zarathustra
utan att läsaren får en förklaring. Vid tiden var mysticism en viktig
kulturell företeelse och förståelsen måste vara flerbottnad för att
läsaren, som var en intellektuell och bildad man, skulle få möjlighet att tolka
med sin egen ande. Ett slags insmickrande tonfall mellan gelikar,
förvisso, där det dunkelt osagda förstärktes genom utstuderade handslag
och menande blickar under buskiga ögonbryn. Den som hamnade utanför
denna krets blev kallad obildad och dum. Med motkraften kom därför
autofiktionen, och författaren kunde själv skriva in sig i hjälterollen
och historian. När Ayn Rand skrev Och världen skälvde 1957, hade innebörden av att du själv är hjälte i ditt
Opus förstärkts och befästs. Föreställningen om att du skriver din egen historia är en medvetanderesa som startade med renässansen, skärptes med
upplysningen, renodlades under industrialismen och framme vid
modernismen fanns det ingen återvändo. Egoismen bärs nu av sig själv,
det objektiva egenintresset har blivit den enda sanningen. Samma år som
boken gavs ut briserar en brittisk vätebomb över den polynesiska Julön,
sedan ytterligare en över Line Islands, och ett engelskt kärnkraftverk
fattar eld i Windscale, Misantropen sätts upp på Malmö stadsteater av
Ingemar Bergman, och över alltsamman svävar Lajka från sin lilla bubbla.
Oförmögen att berätta om hur bra vi har det på vår blå planet dör hon
överhettad på grund av ett tekniskt fel. För övrigt var Ayn Rand pundare, vilket förklarar hennes enögda fokus och det storvulna självförhärligandet. Jag har länge undrat när den svenska ultrahögern kommer ut.
Nå. Ändå måste jag tro på vår arts gemensamma förmåga att inse våra misstag, för vad kan jag annat. Inga kulturella företeelser är eviga och en dag
kommer vår kultur synas som en smal strata av polymerer i berggrunden. Men
innan dess måste vi se till att vi drar med oss så få andra arter som möjligt i
fallet, allt annat vore - omänskligt.
Jag läser Swede Hollow, av Ola Larsmo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar