Sveriges mest namnkunnige konstnär är död. Lars Vilks omkom i en brutal trafikolycka under eftermiddagen igår tillsammans med två av sina livvakter. Hans sista år blev nog väldigt ensamma, efter rondellhunden och attentatet i Köpenhamn kunde han inte träffa sin kvinna på tu man hand och var helt och hållet hänvisad till livvakternas reglementen. Jag undrar om han insåg vidden av det verk han skapat i tuschteckningen, för även om han alltid sa att han inte ångrade sig, så blev han faktiskt slutligen biten av sin egen hund.
Jag har själv haft ett komplicerat förhållande till Lars Vilks, han var inte så enkel. Första gången jag kom inpå honom och hans tankar var under arbetet med min första konstvetenskapliga uppsats på SU, där jag använde mig av hans avhandling för att granska konstnärliga provokationer. Han var vass, svårtillgänglig för en nybörjare som jag, som hade för vana att kritisera institutionaliseringar och vanor. Men med tiden, när jag började forcera texten och applicera det jag läste på mitt arbete, så insåg jag hur lika vi faktiskt var. Jag förstod mannen Lars Vilks, helt enkelt därför att vi ställde samma frågor och för att frågorna var viktigare än svaren.
När jag flyttade tillbaka till Skåne efter mina år i Storstaden hade jag fått kontakt med Ladoniens konst- och hoppminister, Fredrik Axwik, som han hette då. Genom honom gavs flera chanser att träffa Lars, men av någon anledning, (jag ogillar rampljus och tycker bäst om att stå bakom och vara den som lyfter fram andra), så blev det aldrig av att vi pratade med varandra, mer än delade några hälsningsfraser. Han kände till min existens, och kände alltid igen mig när vi sågs, men hans finkänslighet lät mig få vara den där flugan på väggen. Jag har alltid haft stor respekt för hans konsekventa arbete, men kanske mest av allt för att han var en sådan rolig och snäll person. Det är det inte många som fick veta, särskilt inte efter det där rondellhundsdebaclet, när hela etablissemanget vände sig mot honom och han anklagades för att bedriva politik. Det var fegt, uselt och småaktigt, främst eftersom konstetablissemanget frös ut honom med estetikens salongsfähiga och snobbiga tungomål, det sista språk konceptkonstnären Lars Vilks ville tala. Tilltaget var gement, men mest blottade det en okunnighet om konst som jag tyckte var ömklig och genant, så jag tog Lars parti.
Det jag ser att Lars först av allt gjorde med sin konst var att blotta just okunskap och den speciella formen av institutionell gemenhet och hat som finns i väggarna hos vissa kulturer. Han lyckades med Nimis provocera fram det värsta hos Länsstyrelsen, domstolarna, och miljörörelsen, och på samma vis blottade rondellhunden det hat som finns inbyggt hos andra djupt troende fundamentalister, religiösa som sekulära. Det är en bedrift och en gärning som jag tror kommer att lämna spår under lång tid framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar