Extremistsportare

Vy från min söndagspromenad

 Det pågick visst någon slags naturfestival i kommunen igår, fick jag reda på av kompisen när jag var på cykelturné för att handla lördagsgodis. Vi beslutade oss för att kolla på kvällens utomhusfilmvisning om extremsport i vacker natur, kallad Banff Festival som turnerar världen om. Gratis. Att köra bil i fem mil och sen sitta ner i klunga för att se på när extremsportare berättar om sina upplevelser är förvisso rätt paradoxalt men ändå ganska typiskt -20-tal. Jag gillar fysisk aktivitet men skönhetsupplevelsen går alltid först. Ansträngningar och utmaningar som ger blodsmak ligger inte riktigt för mig, jag är hedonist och estet. Under läsningen av den senaste boken exempelvis, hade jag tidvis andnöd och kände mig fysiskt illamående av beskrivningarna av berättarjagets upplevelser i trånga utrymmen. Jag fick ibland lägga ifrån mig boken för att handdiska florstunna glas, måla ytterdörren under hotande regnmoln, fixa ett svart bälte i IKEA-montage eller promenera utan korg i svampskogen - att vara humanist under antropocen räcker utmärkt som utmaning för mig.

Boken var, utan att röja alltför mycket detaljer, en av de mer givande, tänkvärda och spännande böcker jag har läst, och ytterst svår att lägga ifrån sig. Och då har jag ändå läst en hel del fantastisk litteratur denna sommar. Det är något i hur Macfarlane använder tidsperspektivet och hur han väver samman konst, kultur och naturvetenskap, som fick mig. Som den konstvetare/idéhistoriker/etnolog/kvasifilosof och hobbybiolog jag är fick jag genom boken upptäcka helt nya platser på vår jord, varav en del har jag varit löjligt nära utan att veta om! och tankarna djupnade ytterligare litet kring mina specialintressen existens och mänsklighet. En extremsportare utsätter sig medvetet för fara. Det finns hos en del av oss (ja, eller är det kanske t.o.m. gemensamt för alla människor, bara i olika grad?) en sorts dödslängtan, jakten efter det ögonblick där hela existensen ryms, att förskjuta gränser för vad vi tål, och utmana nyfikenheten. Det är ofta farligheter som driver oss till förändringar, får oss att utvecklas, ger oss viljan att reproducera oss, trots allt. Men i vissa fall kan den strävan vara fatal. Utöver att det egna livet står som insats, hur ser vi till att andra, och framtidens individer inte öppnar kammaren till det radioaktiva avfallet vi just har begravt? Halveringstiden för Uran 235 är 4,46 miljarder år... våra äldsta kända skriftspråk är ca 5000 år.

Livet - Det farligaste en människa kan utsätta sig för och det värsta vi kan ge någon. 

 

Det finns så många tänkvärda citat i boken att det är svårt att välja, men här kommer några: 

"Vi visar ofta större ömhet mot de döda än mot de levande, trots att det är de levande som är i störst behov av vår ömhet."

"Folk har som lättast att ändra sitt beteende när de hittar två saker på samma gång i naturen: något att frukta, ett hot som måste undvikas, och något att älska, en kvalitet... som de gör sitt bästa för att leva upp till. Båda impulserna kan hejda en människas hand, men den första impulsen hejdar den strax innan handen bränns eller bryts. Den andra impulsen får handen att stanna i luften, den sträcks fram i en hälsning eller för att erbjuda fred. Den här gesten är fröet till allt samarbete, bland människor men också bortom oss, det är så vi bygger vårt kommande hem."

Robert Macfarlane, Underland

Cueva de las manos, Patagonien. Händer som transcenderar tid och rum.

 

 

 

"För första gången på flera tusen år vet de flesta av oss inte var vi kommer att bli begravda, eller om vi alls kommer att bli begravda. Sannolikheten att vi hamnar bland våra föregångare blir allt lägre. Ur en historisk och sociologisk synvinkel är det här häpnadsväckande. För bara några generationer sedan hade en sådan osäkerhet kring den sista viloplatsen varit otänkbar för den breda allmänheten."

Ur Robert Pogue Harrisons The Dominion of the Dead

 

Marianne Faithfull - She walks in Beauty