om att löpa varg

 Jag tänker inte sticka under stol med att jag är rätt matt nu. Efter fyratimmarspromenaden i fredags stod min gamle vedleverantör vid grinden och hojtade och på två dagar har jag lyckats få in tio kubikmeter ved under tak. Staplat. Första gången ensam, och så kommer det att vara framöver, det är ingen idé att hymla. Jag är jävligt nöjd med min insats.

Jag har vaknat klockan sju, utsövd och glad, och idag har jag druckit te och kaffe utomhus så snart temperaturen krupit upp till tio grader, med en bok i knät.  Jag har redan gråtit fem gånger av texten, så fin. Kanske Ekmans bästa. Hennes värme gör mig lycklig, trots att det som står där handlar om ondska men även kärlek. Hon gör inte några onödiga utvikningar utan orden är få och väl valda, nordiskt enkelt utan att fördenskull bli kargt eller trist. 

I beskrivningen av hundarna lyser människokännedomen klarast igenom. Jag tänker på mina egna hundar, vet att jag, även om jag gärna hade velat ha en hund igen, nog aldrig skulle klara av att se den åldras. Med katter är det annorlunda, kanske det har med självständigheten att göra. Marengo, en av djurgårdsstallets finaste ridhästar svalt ihjäl sig efter att hans bäste vän gått bort. Sådant glömmer man inte.

Mamma ringde, hon gör det så sällan att jag alltid hinner bli orolig när hon ringer, men hon ville bara tacka för svampen och plommonmarmeladen. Jag vet ju hur mycket hon saknar skogen just nu. Och en hund.

 

Det är som med Högben tänkte jag. Jag kallar honom så fast han vet det inte. Han är något i förhållande till den flock han ansluter sig till. Stark men vaksam. Parningsvillig men tillbakahållen. Eller i den flock han bildar när han träffar en tik. Då är han beskyddaren. Och tuktaren. Den främste jägaren. Då kan han para sig med tiken.

Om han fortfar att vara en ensamströvare är han sin ensamhet. Han är fylld av den.

           Kersin Ekman, Löpa varg.