Post corona

Kul tur med Anna Bauer på Kulturen

 Halleluja för de goda samtalen och mötena! Det har blivit en hel del intelligenta sådana på senare tid. Under den gångna veckan tog jag med M på ett möte med ett äldre par som sedan länge kämpar för sin by och gårdens överlevnad. Genom striderna mot myndigheter och företag har de båda lärt sig mycket nytt om kulturarkeologi och ekologi, och då han är lantbrukare och hon forskare inom medicin är de vana vid att diskutera olika tidsperspektiv. Efter en gemensam promenad ned till kulturlämningarna vid Rönneå bjöds vi på lunch i deras vackra hem. Att samtala genom tids/rumsliga sfärer är speciellt. Man lär sig nytt, tolkar varandras engagemang, plockar upp en kul detalj som sedan för vidare till något helt annat, och mot slutet har allt som vi pratat om ringat in det som vi människor har gemensamt och behöver mest, nämligen mat, ett hem, ett sammanhang och en djupare mening med livet. 

Äkta möten är dynamiska, de går aldrig att ersätta med digitala tekniker eftersom samtal sker på olika nivåer, samtidigt. Sådana spännande möten får jag ibland då jag är på museibesök, men det kan ske på de mest skilda och otippade platser där man kommenterar något, ger en blick, ett leende, får och ger igenkänning, och så är det goda samtalet igång. Ofta helt kort, men ibland kan dessa små samtal formas till början på en lång vänskap. Vad jag har saknat det.

 Efter gårdagens gnäll om lokaltrafikens priser måste jag ändå ändra mig och säga, att dygnsbiljett är en rätt fantastisk funktion. Hela dagen, hela Skåne, för 210 är faktiskt ganska billigt om man har dagen för sig - och turistar... Jag for till Lund, såg en ny hönsestrik-utställning på Kulturen och vandrade därefter runt i miljöerna som jag inte tror att jag har gjort sedan jag bodde där, kommenterade och pratade med okända, lyssnade och njöt, och sedan unnade jag mig en het kopp te med varma scones på Alice & katten, ett kitschmysigt ställe nära stationen. I den trånga entrén väntar gästerna på att få placering, här stötte jag på Å och en vän som just var på väg ut, så vi delade litet uppdateringar om det senaste som hänt i livet sedan igår. Korridorer och garderober ger ofta möjlighet att komma varandra nära, just undangömda och glömda platser där man trängs om utrymmet är en performativ miljö för små intima möten. Ord viskas och tänks vidare på, vävs samman med dagens upplevelser och breder ut sig över livet. 

Hemma hos min före detta kollega i Kirseberg hade brasan nyss tänts och familjens middag stod uppdukad i det ljusa rummet med utsikt över blomstertäppan. Hennes man som är frilansande fotograf och arborist står för hemarbetet, medan hon, som är platschef för ett lokalkontor på ett av landets större auktionsverk, står för lejonparten av försörjningen. Vi har alltid så mycket att prata om när vi möts, och med ett glas vin försvann de två timmarna vi fick alldeles för fort. Normalt brukar vi träffas med jämnare mellanrum för att ta igen allt som händer inom branschen, det är litet som att försöka snabbspola en Dickensroman, så en halvtimma innan kvällens föreställning fick jag slita mig för att ta farväl och sedan promenerade jag raskt mot KB och Stefan Sundström. Att få stå där igen med en öl, byta blickar och kolla in människor, känna igen och träffa nytt, fundera, sjunga med och ge applåder, är bland det bästa livet kan ge. Möten, vänner, musik och kultur är tillbaka. 

Livet förefaller mig alltmer som en scen. Pandemin har fört med sig en förhöjd medvetandegrad hos oss och våra integritetszoner har vuxit, de har blivit synliga. Nu trampar ingen på tårna längre, utan alla lämnar respektfullt utrymme och pejlar in var gränserna finns. Och jag menar förstås de verkliga mötena, inte de fega, ofta anonyma som sker i skydd av rymdens brus. För att kunna behålla friheten att mötas IRL krävs denna nyvaknade, kollektiva omsorg på mötesplatser och i kollektivtrafiken Detta är fint att uppleva.

 

Från ett av veckans många höjdarmöten, fotot är lånat av M.

Stefan Sundström & Den Sista Jäntan spelar Dag Vag Slicka uppåt sparka neråt

De e så mycke ja inte behöver