Tabula rasa

 Jag längtar efter ett genombrott. Mentalt, känslomässigt och humant, för mig själv liksom för resten av världen, tror jag. Finns det någon skillnad, några gränser som definierar mig från övriga individer på jorden, utöver de erfarenheter som vi har gjort? troligen inte. Vi består alla av samma materia, känslomässigt har vi samma utgångspunkt och kroppsligen är vi alla synnerligen lika, minus ett par lemmar eller så. Man gör misstag, det gäller att lära sig för att gå vidare och kunna stå ut med kommande misstag. Det livet går ut på handlar om att lära sig och lära ut. Vi har alltid och genom alla tider presenterat våra liv med musik, berättande, bilder. Det vi har kommit att kalla kulturyttringar är trots allt de sätt vi har för att berätta för framtida generationer att vi har levt. 

Döden enar oss. Som ett begravande släkte har vi enats genom ritualer. Vi har skapat myter och berättelser kring livet efter detta, sagor som fängslar och intresserar. Önskan att en gång kunna möta de vi har mist enar stenåldersmänniskan med atommänniskan, sätten vi finner på vägen dit är många men ändå väldigt lika. En hand eller en fot mot berggrunden eller ett maskhål ut i ett krökt universum, skillnaden är hårfin.

Genombrott får man efter tomrum. För att bli fylld av något måste det finnas utrymme. Även om rädslan infinner sig när ensamheten kommer, och slutenheten, tror jag att det kan bli bra med höst nu. Tid att samla tankarna kring allt som har lästs och setts, sorger och förluster som har förnekats under den ljusa årstiden får lov att ta plats i skuggorna där de gör sig som bäst. Det blir kanske bra ändå, trots allt. 

Där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom. - Konfucius 

 

Sam Cooke - A Change Is Gonna Come

Seinabo Sey - I'm Just Mad

Jag läser Paradisgenen av Dan Jönsson