Oktoberrutin

 Det har varit ganska litet fågelskådande på sistone men sedan några dagar har jag fått upp intresset igen. Kossorna har stallats in och det är lättare att nå ängarna och hagmarkerna dit man går för att kolla in höstens tjusiga vaxskivlingar och de fåglar som gärna samlas i de täta buskagen och kronorna. Jag har hostat om nätterna så de långa promenaderna har fått vänta, men vädret har varit regntungt och läsvänligt istället så jag har inte lidit nämnvärt. Strax före lunch idag sprack de tunga regnmolnen upp, så då tog jag med kikaren och stack ut en stund. Solen ligger lågt nu och lövkronorna strålar som vore de av glas, det är som om Osslund hade lånat ut sin palett. Uppe från de varmorange ekekronorna i kohagen, som sträcker sig hela vägen ner till Rönneås strandbrinkar och fossila åkermarker, lät en kör av klingande rödhakar upp sin orkester. Sången är rapp och kvick och kongenial med den lilla fågeln. På ett stengärde intill stället där bonden har lämnat litet halm och kobajs kvar finns det nu massor av fågelgodis i form av spindlar och små insekter, mängderna snask gör att småfåglarna blir lätta att komma riktigt nära inpå. Det är så roligt att se på hur de letar, och i ivern glömmer de bort att vara vaksamma. Emellanåt stannar de upp för en sekund, kikar på mig med huvudet lätt på sned, men fortsätter snart kalaset. Jag var visst inte så farlig som jag såg ut. 

 

 

 Det är en spektakulär tid nu, jag kastas formligen mellan ytterligheterna ösregn/solsken/hagelskur och regnjackan åker av och på. I den lågt stående solen lyser buskagen upp snett underifrån och träden ser ut som som de är elektrifierade, särskilt slående är det mot en komplementfärg som dagens blå himmel med bombastiska, preussiskt blå åskvädersmoln. Regnet som avdunstar får luften att bli rikt parfymerad, i skogen doftar det tungt av svamp och i buskagen friskt och syrligt. I uppvindarna efter de plötsliga ösregnen seglar rovfåglar i jakt på de småfåglar som samlas längre ned i luftrummet för att äta av insekter, kottar, frön och frukt. Idag syntes två röda glador tumla och leka över hagen mitt emot torpet medan en duvhök patrullerade högt över oss. Bortom ekebackarna lät två ormvråkar höra sina gälla skrin men detta var inget som skrämde hackspetten. Lugnt lät han sitt tjick! höras bortåt det lilla alkärret till. Sedan några dagar har ett mindre gäng bergfinkar kretsat runt torpet, de samlas i grupper och låter höra sitt tjjjjjuu medan de tömmer ett bokträd eller två på goda ollon, eller en rönn på frukter. 

 

 

 Tranornas tid är över, och för två dagar sedan såg jag en amiral fladdra bland fallfrukterna, troligen årets sista eftersläntare. När vädret är gynnsamt och stabilt går det så här års ännu att se höstmosaiksländan på vingarna, men kastvindarna gör det svårt för den att finna mat och jag misstänker att de flesta nu har gjort sitt för året. Kanske att jag själv har lagt sista handen vid trädgården, trädgårdsmöblemanget är under tak, brunnslocket är framtaget för höstens slamtömning och regnkläderna har ersatt anoraken vid ytterdörren. Nio år på torpet går mot det tionde, jag börjar bli rutinerad. 

PJ Harvey - Down By The Water

Jag läser om Den stora kärleken, av Alexandra Kollontay