Sittande ute under taket på gäststugan i skydd för regn och väta, lyssnande på P1:s Konflikt under intag av frukosten funderar jag på hur 9/11 har påverkat mig och mitt liv. Vi tre bodde då i en liten ljus femtiotalsetta på 30 kvadrat i Sicklahöjden, strax söder om Stockholm, en bostad som vi hyrde i andra hand. Tösen var fem månader liten och jag var föräldraledig. Pappan arbetade som möbelsnickare på Söder och jag hade pausat den konstvetenskapliga C-uppsatsen om Design som aldrig kom att bli skriven. Från en liten bullig TV som var monterad med en svängarm från bokhyllan kunde vi se på film från sovalkoven och resten av rummet med soffan, fåtöljen och den lilla datorplatsen. Den dagen hade jag Tv:n påslagen, så som jag brukade när jag ammade tösen sittande i soffan under dagtid. Från fönsterraden bakom oss lyste solljuset upp rummet och det var svårt att se skärmen, men jag var ändå upptagen med amningen och lyssnade på rösterna. Programmet avbröts plötsligt av en allvarlig röst som påkallade min uppmärksamhet, och när bilderna av ett kollapsande World Trade Tower kom hade tösen just somnat och jag minns att jag reste mig upp och gick fram till skärmen för att se. I upprepade sekvenser sågs ett flygplan krascha in i tornet som knäcktes och kollapsade under en tjock rökridå, händelsen byggdes på och eskalerade. Jag minns inte hur länge jag tittade och det kändes som om tiden stod stilla. Minnet från den stunden, och hela den följande dagen är nog mestadels ett konglomerat av efterhandskonstruktioner, men jag vill minnas att jag tänkte att från och med nu kommer inget att vara sig likt längre. Vad detta skulle innebära för ett litet barns framtid kunde jag förstås inte föreställa mig, men att det politiska läget skulle vara skarpt, och samtalsämnena skulle ändras, det insåg jag.
Att krigsretoriken skruvades upp, terrorismen fick ett etniskt ansikte och tog plats i vardagen påverkade även mina studier och jag bytte inriktning. Kolonialism, imperialism och genderstudier tog kronplats bland humaniorastudenterna som ville göra antikarriär efter den incidenten, och blev därmed också den röda tråd som skapat min intellektuella vuxenroll. Indirekt formades även min dotters syn på världen som något orättvist och haltande, men möjlig att dekonstruera och rekonstruera.
Vi flyttade ut till landet vid Tyresta nationalpark när tösen var ett år gammal. Det var ett hyreskontrakt i andra hand, ett hus med akuta renoveringsbehov. Jag minns hur hon tog sina första steg i korridoren mellan våra sovrum och vardagsrummet, hur hon höll sig i bokhyllan med leksakerna vi hade ställt åt henne där i ögonhöjd. Vårt val av boende var inte självklart, utan som vanligt var det en konsekvens av möjligheter och behov. Bostadsmarknaden krävde insatser som vi inte kunde göra och vårt kapital var kulturellt. Nu började en era med villaträdgård, dagiskompisar och grannfester, men även av pendlingsavstånd och livspusslande. Med det nya livsmönstret formades andra frågor för oss. Från vår återvändsgränd i ett ganska typiskt svenskt villakvarter kunde vi se på hur grannskapet tävlade om levnadsmönster, blev ovänner och formade allianser. Det var bagaren mot baristan, snickaren mot entreprenören, hantverkaren mot ekonomen. Det förvanskade ordet livskvalitet var då ett nyord som kanske mer än något annat format de egocentriska val som bidragit till varför vi svenskar står där vi står idag. Denna lilla löjliga tävling i borgerlig brackighet och oförmågan att se samband utöver den egna plånboken fick många familjer på fall, och avslutade allt som även vi hade byggt upp gemensamt under drygt tjugo år. På dryga tjugo år har våra svenska storstadsregioner gått från att ha varit möjliga att bebo för en arbetarfamilj, till en kuvös för nyrika spekulatörer.
Drönare, övervakningssystem och digitaliseringsprocessen efter 9/11 har gett den ekonomiska sektorn en lavinartad kraft, och idag är bostadsbranschen en lukrativ företagsidé som du som har råd kan ägna dig åt. Unga människor separeras mellan att kunna - och att vilja äga sitt boende, något mellanting existerar knappt. Du är idag helt beroende av dina föräldrar för att kunna ta plats i bostadskarusellen, eller bostegen som det har kommit att kallas för att neutralisera idiotin. Att som för tjugo år sedan kunna studera dig till ekonomisk frihet är idag inget man ägnar sig åt, om du inte är idealist förstås - detta stackars slitna ideologiska uttryck. Men problemen hopas. För att städerna skall kunna locka till sig servicepersonal krävs nu extraordinära åtgärder. Allt detta smusslande och pusslande tycks mig mer vara ett sätt att undvika att påtala elefanten i rummet. Ingen orkar pendla allt längre för ett underbetalt arbete i innerstaden, och sakta urholkas städerna till en spökkuliss där enbart unga, friska, barnlösa och förmögna människor med skrivbordsjobb kan bo. Coronapandemin blottade stora delar av den uppenbara klyftan, och sjukhuspersonal, hantverkare och lärare blev städernas skarpa villebråd. Den gamla klyschan om lantisarnas begränsade synsätt har plötsligt blivit omvänd. Bubblan är ett stadsfenomen och djupt inifrån den bubblan, i en sluten bubbla i bubblan, dikteras omvärlden.
 |
| i min egen lilla bubbla omges jag av Roddanvolmar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar