Långsamt guld

Petrit Halilaj
”Poisoned by men in need of some love”

 I lördags var jag på tågresa igen, först till Lund och därefter Malmö för att äntligen se Slowgold efter drygt ett års coronaväntan. Lunds konsthall visar nu en kurerad utställning, Magnus af Petersens valda verk låter naturen bära sin egen berättelse. Betraktaren ställs utanför och får känna hur blickarna riktas utåt, mot det vi kallar vår värld. I den vita avskalade kulturmiljön känns riktningen dubbel, vi regisseras till en dans runt andras normalitet, kretsar runt, går nära, klättrar i trappor, sätter oss ned ibland och försöker tolka sådant som står utanför våra vanliga sociala, psykologiska eller bekväma sfärer. I en monitor hörs fjärilens trummande mot bladen som vi tror att den gör för att kontrollera om det håller som boställe för avkomman, i en annan monitor visar Beuys upp sin legendariska, döda hare för en konstpublik bakom glas, silvermasken han bär reflekterar publiken och budskapet är; konsten är att se den djuriska verkligheten, och de simpla behoven. Josef Beuys hade som krigsfånge lärt sig att överleva på få medel, och har kallats schaman. Möjligen är det på grund av att vid tiden för uruppförandet, sextiotalet, var framtidsvisionernas, plastens och rymdforskningens tidsålder och man hade nyss lämnat en tid av traditioner och tumskruvar. Man ville bara långt bort från det förflutna, framtiden var här. Idag är tiden mogen för en tillbakablickande kritik av våra mänskliga förehavanden, och Josef Beuys ses nu mer som en tidig Extinction rebellion. Agent orange, utrotning, naturkatastrofer och artdöd är ord som de flesta av oss känner alltför väl.

 

Ernst Ludwig Kirchner "Marcella"

Malmö Moderna visar tre olika utställningar med teman kretsande kring olika former av utsatthet. I utställningen Mannen med det blå ansiktet utbyter vi blickar med konstverken, som i sin tur byter blickar mellan varandra. Blickarna fängslar och kapslar in en föreställning om hur världen ska ses, och narrativen ändras med betraktarens bagage. Bilder som vi känner sedan gammalt har nu berikats av de postkoloniala-, feministiska- och genderfokuserade teorierna. Inte mindre än fyra verk av Ivan Aguéli finns med, och flera verk av återupptäckta kvinnliga konstnärer hänger en face med gigantena Munch, Kirchner, Kandinsky. Blickarna får konkurrens, i mötena mellan verken och besökaren uppstår en ny performativ dimension där objektet får upprättelse. Unga kvinnor, flickor, nakenmodeller, häxor och orientens vykortsvyer av moskéer, och andra tidlösa trakter framstår plötsligt som befriade från årtionden av kuvad existens. Det är en befrielseprocess vi ser, en underbar utställning om en ny tid och mycket väl kurerad. 

 

Elsa Key-Åberg "Modell i Paris"

 

Alldeles intill har Julia Bondesson fått fritt spelrum för sina fantastiska träskulpturer. Kroppar ligger koreograferade i två rum, med poser som får mig att tänka på stunder då man är som mest sårbar. I ögonblick vi alla känner till men inte tänker på som viktiga som när vi är omedvetet sexiga, töntiga, privata, utsatta, djuriska. Dessa mellanrum och gråskalor utgör livet som vi delar med andra apdjur. 

 

Julia Bondesson "Vagga mina ben"

 Precis som Jon Fosse berättar i Babel, så lever även jag gärna i en värld för mig själv. Visst, ibland träffar man på en eller annan som kryddar upplevelserna med närvaro, men jag har inga problem med att resa ensam eller gå på utställningar på egen hand. Jag kan tänka mig att det låter märkligt, men jag tänker inte att jag reser själv, jag har ju folk omkring mig och min inbillningskraft får fart av att möta nytt. Kanske för att jag är van, men jag tror uppriktigt att fantasin skulle bli störd av sällskap. Jag blir bara utmattad av att känna att den andre inte trivs, eller ogillar det vi ser. Att ta hänsyn är svårt när man vill ge sig hän. Det finns egentligen bara en person som jag gärna tar med mig när jag går på utställning, och det är dottern. Vi går då var för sig och sammanstrålar emellanåt för att dela med oss av vad vi har upplevt, ofta visar det sig vara helt olika saker och det berikar upplevelsen. Vid de tillfällena, när jag har fått klä känslorna i ord, har det såklart blivit bäst flow vid återberättandet, men man kan inte få allt. 

På KB var allt som vanligt och ölen lika god, konserten öppnade med rymdklingande Aska och vi fick höra tre smakprov från det nya albumet som släpps i början på nästa år. A och tre till var där, och det var trevligt med litet snack mellan låtarna. Amanda Wernes röst har om möjligt blivit ännu klarare och djupare, och hela den fullsatta salen svajade långsamt med till melodierna när hon tog oss ut i rymden och in i hennes liv. Tåget hem avlöpte nästan som planerat, med hänsyn till en olycka och ett par minuters försening hann jag precis byta i Lund. Sängen var sval och det tog ett tag innan jag somnade, men sen sov jag tungt och vaknade inte förrän axeln krånglade. Jag har fått ett jobberbjudande i Malmö, man vill att jag börjar omedelbart. Jag får fundera litet. 

Slowgold på Nalen 2021, nytt material

Jag läser Septologin I-II, det andra namnet, av Jon Fosse