Medelklassen, roten till allt ont. Jag har ägnat hela mitt halva liv åt att försöka förstå vad det är jag avskyr mest hos medelklassen, ja kanske är det till och med så, att allt jag har gjort har gått ut på att beskriva varför jag föraktar medelklassen så. Det är något så obeskrivligt vedervärdigt över självsäkerheten och självgodheten som denna hetskonsumistiska grupp står för, denna smaklösa blandning av laissez-faire och beläst obildning som tycker sig förtjäna sin position i samhället bara genom att ha blivit född in i ett stjärntecken. Intellektuell konsumtion, vad är det, när man kan skaffa sig mer prylar än grannen, typ. Ny soffa, ny bil, nytt kök, nytt golv, ny telefon, ny frys, ny whatnot, nytt nytt nytt ska det vara, och naturligtvis utan att betänka ens för en sekund att allt detta nya kräver att resurser tas någonstans ifrån och av någon annan. Jag förtjänar detta. Jag är värd detta. Om inte jag, så vem annars. Jag-jag-jag. Framtiden, man ska se framåt, vara glad och le och visa framgångsmentalitet, absolut inte vara en sådan där looser som säger saker som samvete, rättvisa, eller skam. Medelklassmänniskans prioritet handlar bara om sig själv eftersom blicken inte når bortom loungeatmosfären eller fototapeten. Detta är dumhetens råvarumärke som sakta men säkert tar över världen med sina vidriga avfall och stinkande värderingar. Hur kan någon, ens för en sekund, tro att mänskligheten har blivit smartare med tiden.
Ja, jag är ursinnig. Greenwashspektaklet i Glasgow var upprinnelsen, men efter dagens haveri med skogs- och strandrätten gick proppen, jag bara måste ge igen. Fan.
Jag läser I väntan på talibanerna. Afghanistan inifrån, av Jesper Huor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar