fredag 19 augusti 2011

Spegling


vad är det som gör att vi intresserar oss för människor omkring oss och vad är det som gör att vi fastnar för någon eller känner agg till en annan? naturligtvis går det inte att beskriva och ännu mindre bör jag försöka mig på det, särskilt inte i det egocentriska stadium jag befinner mig i nu.. eller kanske att det är själva poängen. Att vilja se människan mitt emot utan att jämföra den utifrån vissa ramar eller förutfattade meningar. Människor är mycket komplexa och jag dristar mig att säga att det är just denna komplexitet som gör oss så spännande. Hos en komplex människa ökar förmodligen förmågan att på allvar känna in och spegla den andra. Emmanuel Lévinas heter en filosof som sorterar under den fenomenologiska-existentiella franska skolan och som har fört diskussionen om etik och moral bortom de tidigare klassiskt-grekiska gränserna. Ja, det låter tungt och det är det också om man envisas att se världen som ett matematiskt problem, för då blir beskrivningen en motsats och som sådan ett problem. Lyckas man bara att se bortom världen som ett mätbart fysiologiskt experiment och istället provar ett par psykedeliska glasögon kan man se saken i ett annat ljus. Känslomässigt. Relativt. Relationellt.

Nej nej stopp nu! sluta inte läs bara för att jag beskriver flum på ett flummigt vis, se det istället som ett sätt att relatera till världen som ett nyfött barn relaterar till sin omvärld. Innan du har ett språk och har lärt dig att kommunicera med hjälp av de ramar som grammatik och ord sätter upp måste du lita på det känslomässiga språket. Så enkelt kan det vara att förstå saker som har med relationer att göra. Att knyta an, känna igen och relatera till någon i sin omgivning är så basalt, så enkelt som ett utbyte av blickar, en utsträckt hand eller en klapp. Oftast behövs inte mer för att en människa skall känna sig tillfreds, det ligger i reptilhjärnan. Med språket och inlärningsprocessen kompliceras relationerna och du börjar att söka efter någon som kan spegla och konfirmera din egen identitet. Jag pratade om det med en av mina mycket kloka vänner häromdagen och vi kom fram till att människan använder ett slags kodat språk med hjälp av olika förmågor vi har för att uttrycka oss. Mellan orden och gesterna kan man känna igen om den man talar till har erfarenhet av missbruk, känner sig ensam och missförstådd eller är av helt annat slag. Det dolda meddelandet lyser igenom de mest trevliga tonfall eller det mest sockrade orden. Du känner igen dig hos människan och i en sådan situation uppstår ett slags tycke. Ordlöst men inte innehållslöst.

Problemet med denna form av intuitiv kommunikation är ju att du ofta tenderar att träffa och gilla personer i din egen situation. Resultatet blir ju att de problem du en gång ville åtgärda istället mångfaldigas och förstärks, en slags ond cirkel eller nedåtgående spiral. För egen del har jag tenderat att söka efter personer i min omgivning som är i något slags behovsställning och en förklaring kan vara att det var så jag uppfattade min omgivning redan som ett mycket litet barn. Om man som jag är född först och med kort intervall mellan syskonet kan en slags konkurrenssituation uppstå om inte föräldrarna är medvetna om det. Är syskonet dessutom sjukt, svagt eller på andra sätt visar tydliga behov av extra omvårdnad blir situationen för det första barnet ytterligare ansträngt. I mitt fall kan jag nu se hur jag förmodligen alltid fått se mig som andrafiol, i skuggan av en bror som fått ta mycket plats hos mina föräldrars hjärta och hjärna. En flicka kanske antas kunna reda sig själv? När jag var åtta år sattes jag för första gången ensam på ett flyg mot Marbella i södra Spanien, med allt vad det innebär. Jag minns särskilt en gång i sjuttiotalets kristider, då jag fick sitta inklämd på ett litet rum i Madrid i nio timmar, i väntan på att flygstrejken skulle blåsa över och ett anslutningsflyg. Jag tror att jag var tio år då, alltså lika liten som min egen dotter är idag. Själv skulle jag aldrig låta mitt barn åka ensam utan försäkran om att hon kan kommunicera med mig. Tack mobiltelefoner!

Det finns så många känslomässiga luckor i mångas liv och jag anar att de till mycket stor del beror på hur barnuppfostran såg ut när vi var små. För hur mycket ensamhet måste ett litet barn ha fått utstå innan hon märker att gråt inte tjänar något till som kommunikationsmedel? Ett litet barn som gråter kommunicerar till sin omgivning en oro för att något saknas. För ett litet barn existerar bara det hon ser. Ett litet barn kan bara relatera till det som går att ta, se, känna och höra, annars finns det inte. Vad händer i en liten människas hjärna när hon upptäcker att hon är alldeles övergiven? Ge hon upp då, eller lär hon sig att kommunikation är onödigt? Att synas, höras, kännas inte spelar någon roll när ingen tycks bry sig? Kanske är detta anledningen till att nätverkande via cyberspace har fått ett så stort utrymme, vi har kanske inte fått lära oss vikten av direktkommunikation för belöning i form av ett ögonkast eller en öm beröring. Belöningssystemet har kanske omplacerat känslorna för äkta närvaro med ett substitut i form av TV, böcker och internet. Hemska tanke!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar