Jag har under en längre tid nu befunnit mig i ett slags mentalt fluxus och helt utan gränser, något som jag dras till, till en viss mån. Att undersöka mina gränser har varit mitt livs mål och medel och hittills har det fått vara på ett praktiskt och intellektuellt plan. Jag gillar att få uppmärksamhet och behöver det ofta och med jämna mellanrum, vilket var varför jag kunde tänka mig en karriär inom den konstvetenskapliga fakulteten. Känslan av att skapa med hjärnan, finna nya vägar inom ett ämne som redan förklarats omöjligt att bredda har varit en av mina styrkor. Visst är det roligt att bevisa motsatser? Allt grundar sig dock i att känna sig behövd och uppskattad... tanken på den önskan var så stark att jag bortsåg från att doktorsutbildningen på fem år var begränsad och att jag därefter om möjligt skulle få ännu svårare att söka jobb...
Jag är en föränderlig själ och har inga problem att se möjligheter där många andra ser hinder. Slumpen har ofta varit min bästa inspiratör och alldeles för många gånger i livet har jag fått bekräftat att planer bara är till för att grusas... en negativ inställning kanske men samtidigt har jag blivit tvungen att se till alternativet. Att kunna se rätt tillfälle och ta det. Se kornen av guld bland sanden, lukta mig till en bra tillvaro även om omgivningen ofta har tyckt att jag borde ha gått under. Man har kallat mig stark. Jag säger istället att min styrka ligger i att vara föränderlig och fri, att aldrig ta något för givet och att så småningom, när dammet har lagt sig, kunna se det positiva i allt. Inom alla personligheter finns det fördelar och jag tror att jag skriver detta för att jag känner ett behov att berättiga ett alternativt synsätt på omvärlden och problemlösning än den hårda vetenskapen tenderar att ge oss. För oss som är känslomässigt inriktade har det varit svårt att definiera känslan som en färdighet och intelligens. Alltsedan Kant har känslan visserligen fått definieras, men som ett undantag och en sidekick till den matematiska och bevisliga logiken. Jag har säkert berört saken förut, men kan inte vara nog tydlig med ståndpunkten att allt vi ser, hör, väger och mäter inte är ens en bråkdel av det vi förnimmer. Verkligheten är subjektiv och helt beroende av våra behov, utgångspunkter och syften. Dessa varierar och därför är jag relativist in absurdum... Snart, alldeles snart är jag fri i sinne, fri i själen. Jag söker känslan av frihet på en plats på jorden och jag ger mig inte förrän jag har funnit den. Den finns där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar