Lycka

En blogg haltar om den inte får ha litet sött i sig emellanåt, liksom en fulländad lördagsgodispåse bör den innehålla balans mellan smak och konsistens för att bli riktigt minnesvärd. Idag tänker jag försöka mig på konststycket att beskriva lycka. Kanske det ändå är det svåraste av alla känslor att beskriva, eftersom den kan innehålla så många olika spår av personliga minnen, dofter och tillfälliga intryck att det blir svårt att bli igenkänd. Men så vet jag ju även att alla känslor är subjektiva och med den tanken i bagaget vågar jag mig på ett försök.

Min gamle bästis L beskrev sina minnen ofta som doftminnen och jag minns att vi väldigt ofta korrelerade varandra i dem. Jag använder ordet korrelera eftersom jag inte anser att minnena hade ett orsakssamband, annat än att vi var lika gamla och umgicks väldigt ofta. Då de flesta minnesvärda lyckominnena uppstod under långa lediga stunder, som under sommarlovet när vi inte umgicks är det litet extra spännande att känna att man ändå kan dela en liknande känsla inför en doft, händelse eller musik. Jag beundrar människor som kan lägga ner vackra beskrivningar av sina personliga sommarminnen men vet samtidigt hur ofta detta har gjorts och att tankar på sol och glada barn slutligen mer liknar ett solblekt vykort än ett äkta minne. Det griper tag en stund genom att vara så vackert och befriande men känslan består sällan. Vad är det som gör att glädjeämnen uppstår? Om man bortser från kemi och ser till ett mer metafysiskt resonemang, borde vi kunna interagera även på andra sätt. Jag har på senare tid av olika anledningar kommit att tänka på hur vi människor utan att egentligen haft någon fysisk kontakt ändå kan känna ett starkt samband. Det handlar kanske om minnen, glada sommarminnen, vilket absolut inte bör ratas som banalt utan bär spår av sådant som vi fortsätter att värdesätta på olika vis. Ibland skyr vi dem, ibland söker vi dem men den gemensamma nämnaren är ändå att vi söker kontakt genom dem. Jag har tidigare försökt beskriva den ordlösa kommunikationen, så jag går inte in på djupet här, men vill bara nämna hur viktigt det är att vi förstår att vad vi än gör så gör vi det för att bli förstådda, för att kommunicera och i det bästa fall träffar man på någon med samma erfarenhet eller våglängd, någon som kan bekräfta att känslan är densamma.

Kommunikation är en oerhört svår procss, då det lika ofta innebär uteslutning som omfattning. Jag kan bara säga att för egen del använder jag ofta ironi för att dämpa en känsla och för att spetsa till ett resonemang. Genom att först vara öppen och senare själv ta tillbaka det nakna tilltalet genom att skämta till det eller ge det en knorr kan jag gardera mig. Jag meddelar en kluvenhet, en ambivalens som jag hoppas att någon skall snappa upp och förstå. Det är i skärningspunkten mellan de två alldeles uppenbara ytterligheterna som det spännande sker, om man kan känna samförstånd i en sådan svår kommunikation då uppstår ljuv musik. Det är då lyckokänslan uppstår. Sockerdricka i knäna och magen, ett brett leende som sprider sig som ett djupt sår mellan öronen och en mjuk och varm känsla i hela kroppen. Jag är förstådd!

Lyckokänslan är för mig ett litet känsligt djur som boar sig inne i min maggrop och som ständigt kräver näring för att överleva. I ytterst små portioner och med en galens envishet måste detta lilla djur bli ompysslat och omvårdat för att inte torka ut och försvinna. I rätt biotop kan det lilla, lilla djuret växa till sig för att kunna ta hand om ett nytt litet djur, en ny generation av glädjeämnen. Och genom kärlek, förståelse, respekt och omvårdnad kan det en gång lilla, lilla, nakna djuret växa sig starkt och börja sjunga, så ihärdigt och hjärtskärande och gripande som bara ett vuxet djur kan göra.