Måsten

att peppa andra med floskler är inget man vill göra, inte sant? Ibland säger man kanske saker man egentligen inte kan stå för, saker som går stick i stäv med ens egna värderingar, som att hålla fast vid sitt arbete eller att vara vänlig mot sin otäcka och förtryckande arbetsgivare. För vad tjänar man på att gå och oroa sig för chefens nästa utspel när allt man egentligen vill göra är att ta sitt pick och pack och bara dra? Tänk vad skönt det vore om vi var garanterade en Medborgarlön, en lön som varken kräver ett tack, ett återkrav eller en motprestation. Att allt som krävdes vore det faktum att du är Medborgare och som sådan kapabel att själv fatta vuxna beslut om pengarnas användningsområden. En tillförordnad förmyndare skulle kunna göra jobbet åt den som av någon anledning inte vore lika kapabel. Jag är säker på att vi alla - om vi bara får chansen - mer än gärna skulle vilja känna oss fria att fatta beslutet att inte behöva arbeta. Åtminstone för ett tag. Dessutom är jag även säker på att samhället på lång sikt skulle tjäna på det. Utan stressrelaterade sjukskrivningar skulle vi kunna bli ett lyckligare folk, ett folk som ser glädjen i att upptäcka och utveckla idéer och som snart kunde använda drömmarna på ett sätt som kunde komma fler till gagn. Och alla de "latmaskar" som inte vill arbeta då? jo vi skulle lugnt få hållas med en Basinkomst! Utan krav, motprestationer, protestantiska måsten eller pekfingrar skulle världen kunna bli en fin och ångestbefriad plats.

Det fina i kråksången är ju att det finns ekonomer, tilltänkta kandidater till Nobels ekonomipris som kommit fram till att detta är det enda ärliga ekonomiska system som finns, eftersom inget samhällssystem i världen kan lova alla sina medborgare arbete. Genom en liten summa pengar åt gemene man skulle man kunna köpa lugn och ro i den politiska debatten och lägga fokus på allvarligare saker. Klart att det finns luckor och nackdelar, inget system är väl fulländat men med ärlighet och litet medmäsklighet kommer man väldigt långt.