denna vecka har T haft ett långt kapitel i läsläxa som handlar om tro, det kapitlet kommer att diskuteras i klassen idag så hon och jag pratade litet kring ämnet till gröten i morse. Kapitlet inleds med författarens intresse för spöken och detta påminde mig om en liten sak som hände mig strax innan jag skulle somna i går kväll. Det blåste kraftigt och det lilla vädringsfönstret i sovrummet stod på glänt så att märkliga visseljud uppstod. Eftersom jag är van brydde jag mig inte, dessutom sover jag med öronproppar i stan. (Förövrigt en annan sak som jag kommer att vänja mig av med när jag har flyttat till tystnaden) Plötsligt gick dubbeldörren upp på andra sidan rummet, på vid gavel alltså. Märkligt men inte konstigt, tänkte jag och gick upp, stängde både fönstret och dörren. Väl tillbaka i sängen låg jag och tänkte efter, var det en obehagskänsla eller vad var det jag kände? Klart att det var vinddraget, men om det var spöken så var jag övertygad om att de inte skulle skada mig, det var vad jag tänkte i alla fall. Sedan tror jag att jag somnade. Nu på morgonen när T och jag diskuterade saken berättade jag om incidenten och kom då på hur mycket jag faktiskt saknade den inre tryggheten som kommer med en tro på något. När jag var liten, närmare bestämt efter min pappas död och fram till den dagen T föddes har jag alltid haft en känsla av att någon beskyddat mig. Jag har aldrig varit rädd för att lämnas ensam, det har funnits situationer där jag lika gärna kunnat dö, jag har kunnat läsa av situationer, människor och händelser utan förklaring. Det är kanske det tro handlar om. Att kunna ge en bild av det oförklarliga, att vila i en känsla av att allt ordnar sig, en grundtrygghet som får oss att vilja gå vidare.
Till T berättade jag om mitt spöke, som jag alltid valt att kalla pappa, om tryggheten att veta att man aldrig står ensam utan att det alltid finns en vän någonstans, vare sig den vännen är verklig eller imaginär. Däremot berättade jag inte att den känslan har upphört hos mig. Men kanske är det så att känslan av närvaro, inre tro och trygghet kanske har blivit ersatt av min dotters närvaro istället? Hade jag inte haft henne, vem vet om jag hade orkat vara vid liv idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar