jag läser i tidningen om ökad barnmisshandel på barn mellan 0-12 år och skäms. Jag skäms över att vi alla vet om att det beror på stressfaktorer och att vi ändå fortfarande väljer att sitta kvar i den orsakande situationen. Idag bråkade tösen och jag före skolgång, av helt onödigt slag egentligen men jag är stressad. Min situation har varit speciell under så lång tid att jag har slutat att räkna dagarna, jag har försökt att normalisera mitt liv som overksam genom att lägga ner tid på oviktiga saker. Jag vet inte i vilken ände jag skall börja min förändring. Jag söker arbete, men får inget svar från de få håll jag har visat intresse. Jag söker bostad men skyller på att jag inte vet var jag skall bo förrän jag har funnit arbetet. Varför är det hela tiden Arbetet som skall styra livet, varför vågar jag inte ta steget fullt ut och söka efter mitt livs drömställe och därefter söka arbetet på plats? Det vore ärligast mot mig och mot dottern som idag ser fram emot att flytta till Skåne. Jag har lovat henne det och jag vill så gärna själv. Egentligen borde jag bara ta vårt pick och pack och dra till skogs, jag skulle kunna överleva ett tag på mina besparingar och dessutom är det på tiden att jag ber pappan om ekonomiskt stöd, han har fått mitt stöd alldeles för länge nu, trots allt han har ställt till det för oss. Det handlar inte om repressalier, det handlar om ren och skär rättvisa. Jag måste sätta tösen och mig i första rummet nu.
Idag är jag mer stressad än vanligt. Det beror naturligtvis på min livssituation som inneboende hos en exsambo, i en stad utan betydelse för mig annat än en plats för dottern att gå i skola. Jag inbillar mig att hennes skola är den bästa men vet samtidigt att det inte behöver vara sant. Jag vet samtidigt att om det inte hade varit för mig då hade T inte varit den otroliga tillgången som hon är i klassen. För hon är en tillgång, en av skolans resurser faktiskt. Jag är så stolt över henne och ändå är jag så taskig mot henne och ställer krav. Vad är en obäddad säng i det stora hela? Usch. Jag kan inte hålla på att skylla på stress när jag vet en utväg. Ska bara göra litet saker först. Idag är det operationen på Ersta, sedan skall jag kolla upp alla möjligheter till alternativboende där jag vill bo. Strategin ser ut såhär: att bo på plats gör att jag kan söka ett arbete på plats, söka ett eget torp i lugn och ro och att lära känna de människor som jag vill umgås med i fortsättningen. Klart. Eller?
EN sak i sänder... en sak i sänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar